SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
DALA da3la2, v. -ade; o. DALAS da3las2, v. dep. -ades; vbalsbst. -ANDE, -NING (se DALNING, sbst.2)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Skåne, Västergötl.) dala, d. dale, nor. dala, af nt. dalen, holl. dalen. Det nt. ordet är sannol. en afl. af adv. dal, dale, ned (jfr DAL, sbst.1 2, samt nor. til dals, ned, t. ex. från en vagn, på golfvet, got. dalaþ, ned), men skulle också kunna vara en afl. direkt af sbst. dal (se DAL, sbst.1); jfr sv. dial. dälda (om solen) (Rietz) samt ordpar ss. LAND : LANDA. Ordets hufvudbet. i d., nt. o. holl. är den nedan under 4 angifna. Då bet. 4 o. 5 emellertid i sv. först sent uppträda i litteraturen, ligger det nära till hands att antaga, att dessa bero på inflytande från d. i senare tid]
I. intr.
1) sjöt. om himlakropp som i meridianen nått sin höjdpunkt på himlahvalfvet: sänka sig mot horisonten; motsatt RESA. När iagh .. befinner Sohlen begynna daala igen. Rosenfeldt Navig. 36 (1693). Tager du henne (dvs. polstjärnan) när hon är på sitt högsta, och du ser när hon begynner dahla igen. Därs. 48. Med sextanten för ögat afvaktar man det ögonblick, då (spegelbilden af) den dalande solen åter tangerar horizonten. Stenfelt Skepparlif 17 (1903).
2) (i sht i högre stil) försvinna under horisonten; om himlakropp äfv.: gå ned. Solen dalar, stormens röst jag hör. Runeberg E. skr. 1: 22 (c. 1830). Skimret af den .. dalande solen. Carlén Köpm. 2: 413 (1860). Jag är den siste, trogne trubaduren, / som höjer sång i dina öde salar, / när bortom bleka kullar höstsol dalar. Karlfeldt Vildm. 76 (1895). Sol mot hafvet långsamt dalar. Wirsén Vis. 39 (1899). Du (o sol) flyr bort med dagen, / du dalar: hvarje kulle kastar skugga. Wulff Petrarcabok 96 (1905). — i ngt utvidgad anv. Långt bort i öster synes de dalande konturerna af en passagerareångare. Stenfelt Skepparlif 3 (1903). — i bild. Om ej min stjerna dalar / I påfvedömets mörka dimmor. Hedberg Dagen gryr 44 (1863). Det (århundrade), hvars sol nu dalar. VL 1899, nr 249, s. 2. jfr: Det dalande seklet. Därs. nr 239, s. 2.
3) (poet., föga br.) opers. i förb.: det dalar mot natten, dagen skymmer, det lider mot natten. Det dalar väl snart mot natten; / Det skymmer kring land och vatten. Wirsén Vis. 45 (1899).
4) (i sht i högre stil) sakta sänka sig ned l. sjunka l. falla. ”Dalande svanor” af Bruno Liljefors. PT 1897, nr 170, s. 3. Luften fylles af dalande, stora, mjuka flingor. Därs. 1898, nr 103, s. 3. Måsarna flögo upp, dalade och satte sig åter med spända vingar. Lundh Ljungh. 116 (1905). jfr: Ännu ser du min vackra blåklocka stå der helt stolt och sätta hufvudet i vädret; men snart börjar hon dala och dala åt sidan. Carlén Bull. 3: 269 (1847).
5) (i sht i högre stil) bildl. o. i öfverförd anv.: sjunka, sänka sig (jfr a, b). Jag ser den fuktiga / natten dala / på tysta byar / och marker kala. Hansson Notturno 25 (1885). Vårens skala, / Som stiga skall i lärkans qvitterröst / Och än i trastens djupa lockton dala. Tigerschiöld Dikt. 14 (1888). Den höga stämningen stördes icke af någonting, men småningom likasom dalade jag, jag sjönk ned från mina nästan heliga föreställningar. Tavaststjerna Patriot 25 (1896). — särsk.
a) om ngn l. ngt hvars glansdagar äro förbi: gå tillbaka, vara på retur. Stormakten (hade) redan börjat dala. Kjellén Stormakt. 1: 46 (1905).
b) [jfr motsv. anv. i d. dial.; jfr äfv. nt. de störm daald] om vind: lägga sig, stillna, mojna, dö ut. Qvällvinden dalar. Wennerberg 3: 62 (1883).
II. [jfr dels BÄRGAS, dels SÄNKA SIG] (†) dep. o. refl. = DALA I 2. Tre gånger världens öga / ur böljan trädt och åter dalat sig. Wallenberg Min son på gal. 234 (1771; Levertins uppl.). Jag ser förnögd hvar afton solen dalas. Liljestråle Fid. 1592 (1797).
Särskild förbindelse:
DALA NED l. NER10 4. [jfr d. dale ned]
1) till I 2. Oscar ii 3: 67 (1888). Nu dalar sommarsolen ned. Söderberg Dikt. o. sång. 54 (1901). jfr: Solkulan .. dalar .. långsamt, oändligen långsamt ned i hafvet. Elkan Kon. 2: 169 (1904).
2) till I 4; äfv.: singla ned. När bladen .. gulnade och föllo af, ett för ett långsamt dalande ned mot sanden. Geijerstam Kronofogd. 208 (1890). Gabriel Follin .. öppnade det (dvs. fönstret) och lät blomman dala ner på gatan. Lundegård Prom. 1: 236 (1893). Flingor, som dalat ner öfver marken. Dens. F. Ulla 221 (1894).
3) till I 5. En ålderdom, som väl märker, huru lifvet dalar ned mot döden, men som glädes åt det nya släkte, som växer upp. H. Schück i Sv. mem. o. bref 7: XX (1903).
Spoiler title