publicerad: 1906
DAL- da3l~, äfv. DALA- da3la~, numera sällan DALE- da3le~, sbst.2
Etymologi
[af fsv. Dala, gen. till Dalar, eg. pl. af DAL, sbst.1, här använd ss. namn på landskapet DALARNA; se för öfr. DAL, sbst.1]
i ssgr: Dalarnas, (som kommer) från l. (brukas l. tillverkas osv.) i Dalarna, dalsk.
Sammansättningar.
Anm. 1:o Landskapsnamnet DALARNA synes länge för språkkänslan hafva bevarat sitt omedelbara samband med appellativet dal (se DAL, sbst.1). Om detta icke hade varit fallet, skulle namnet säkerligen hafva fortlefvat i sin ursprungliga, obestämda form (liksom t. ex. DAL ss. namn på landskapet DALSLAND; se DAL-, sbst.3). Af denna obestämda form anträffas i nysv.: nom.-formen Dalar (daler) ngn gg under första hälften af 1500-talet (jfr: Jach Göstaff Erichson .. vtuald Höffuidzman offuer Daler, Helsingeland (osv.). G. I:s reg. 1: 2 (1521) samt: Stöndom här i Sweriges och stöndom i Noriges Dalar. Svart G. I 105 (1561)), gen.-formen Dala ännu stundom i poetiskt språk med adjektivisk anv. (jfr: Dala land. Karlfeldt Frid. lustg. 117 (1901) o. Dala bygd. L. Lunell i Öfre Dal. 423 (1903)) samt dat.-formen Dalom i förb. i Dalom ännu ngn gg i arkaiserande l. bygdemålsfärgadt språk (jfr: Stormoder i Dalom, ss. hederstitel åt prostinnan Margareta Sæbroensis († 1657) i Leksand (se Munktell Vesterås stifts herdam. 2: 218), samt: Nytt Tafvelgalleri från stugor i Dalom (1882; boktitel)). De första ssgrna synas alltså hafva uppstått, medan ordets appellativa bet. var fullt lefvande, o. till dessa ssgr hafva sedan nybildningar alltjämt anslutit sig, oaktadt landskapsnamnet fått en mera afvikande form. Det stora antalet af ssgr i förhållande till ssgr bildade af andra sv. landskapsnamn får sin förklaring till stor del just i ssgstypernas lätthandterlighet. Dessutom har Dalarnas särskilda ställning i historiskt o. kulturellt afseende därvid spelat en stor roll.
2:o Typen dala- (B) är den äldsta, hvarur dal- (A) o. dale- (C) utvecklat sig. I fsv. funnos alla tre typerna. I modern sv. är dal- normalformen. De tvåstafviga typerna användas arkaiserande l. af metriska skäl. I enskilda fall kunna de vara föranledda af behofvet att hålla hithörande ssgr i sär från dem som höra till DAL, sbst.1, o. till DAL-, sbst.3
A: DAL-ALLMOGE3~020. (dala- Celsius G. I 90 (1746, 1792). dale- HSH 1: 207 (c. 1756)) i sht i best. form; jfr -BEFOLKNING, -FOLK. HSH 3: 209 (1742). Ad. prot. 1786, s. 132. Dalallmogen .. hade till några tusen man upprest sig. Lehnberg i 1 SAH 2: 272 (1788, 1802). Den vackraste af all Dal-allmoge är den i Malungs och Floda socknar i Vester Dalarna. A. Grafström hos Forssell Ett år i Sv. 27 (1828). De Geer Minnen 2: 211 (1892). —
-BAND~2. (mindre br.) mångfärgadt väfdt band af ungefär en fingers bredd, som dalkullorna nyttja till sin dräkt, i sht ss. förklädesband o. i hårflätorna. Qvinfolken skänka sina gäster, hälst vid deras afresa, dalband, hvilka äro 1 fingers breda, väfne af ylle med divers färg och hvitt linne tvärslag. Linné Ungd. 2: 345 (1734). —
-BEFOLKNING~020. (dala- Arosenius) jfr -ALLMOGE, -FOLK. V. Kôersner i VLS 90 (1885). E. Arosenius i Öfre Dal. 384 (1903). —
-BO, sbst.2 (dale-buner (pl. best.) Svart) (†) (Krigsfolket sade) sigh wara tilfridz att Dalebuner regnade aff himmelen i tre wicker, the skulle än tå läggia them nidh. Svart G. I 27 (1561). (Sten Sture) sankar så mångan Dalboo. Rondeletius 83 (1614). —
-BONDE, sbst.1, -BY, se B. —
-DANS~2. dans som dansas i Dalarna; jfr DALKARLS-DANS; i sht om en viss folkdans som härstammar från Dalarna o. dansas med särskilda steg (jfr -STEG). Bergklint Sam. 1: 207 (1781, 1794). Beprydd af mindre smak den tunga Daldans röjes, / Som, förd i skilda par, i ständig rundel böjes. J. G. Oxenstierna 2: 55 (1796, 1806). Lekstugan 39 (1897). Anm. Benämningen stora daldansen på dalupproret 1743 är icke anträffad i samtida källa; jfr dock Dalin Vitt. 4: 235 (1743). Att den emellertid uppkommit åtm. ganska snart efteråt, visas af följ. språkprof: Detta (dvs. oroligheterna vid manskapets afsändande 1742) fick sedan namn af Fördansen, eller den mindre Dal-dansen. Bonde Sverige under Ulr. Eleon. o. Fredric I 187 (c. 1753). —
-DIALEKT ~002. = -MÅL. Elfdalsmålet, denna mest sega och obegripliga af alla Daldialekter. Unge Dal. 1 55 (1831). NF 3: 787 (1879). —
-DRÄKT~2. (dala- Lunell) om den folkdräkt som, växlande till snitt, färg o. sammansättning i de olika socknarna, bäres af allmogen i Dalarna; jfr DALKARLS-DRÄKT. (G. III) besökte truppen, klädd i Daldrägt. Adlerbeth Ant. 1: 112 (c. 1792). Länge torde det ej dröja, förr än de gamla daldrägterna .. komma ur bruk. V. Kôersner i VLS 91 (1885). L. Lunell i Öfre Dal. 459 (1903). —
-DRÄNG~2. (föga br.) ung dalkarl. Envallsson Gustaf Ericsson 4 (1784). Daldrängarnes .. lustiga lif. Atterbom Siare VI. 1: 291 (1852). —
-FLICKA~20. jfr DALKULLA. Dalflickor .. med tunga skor. Almqvist Amor. XXVII (1839). E. G. Folcker i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1896, s. 117. —
-FLOD(EN)~2. (dale- Palmskiöld) om vårfloden i Dalälfven; i sht om det tredje o. starkaste, af snösmältningen i fjällen framkallade flödet: fjällfloden; jfr DALKARL 2. E. Palmskiöld († 1686) i Palmsk. saml. nr 290, s. 255 (anf. ss. brukligt uttr.). Dal-floden infaller olika, men .. är .. störst Ersmässo tiden, då Fjäll-floden kommer. Hülphers Dal. 317 (1762). Stiernstolpe Arndt 4: 44 (1808). —
-FOLK~2. (da(a)la- Oxenst. brefv., A. Ihrmark i Öfre Dal. 244 (1903; men s. 224 m. fl. ställen: dal-). dale- RP, G. Wallerius i VetAH 4: 17 (1743))
1) i sg. best., om befolkningen i Dalarna; jfr -ALLMOGE, -BEFOLKNING. Sahlstedt Tuna minne 111 (1743). (Bruket att sluta sig inom bestämda byalag) har satt sin prägel på dalfolkets karakter. V. Kôersner i VLS 91 (1885). Till sist blef bördan så tung, att dalfolket ej längre kunde bära den. A. Ihrmark i Öfre Dal. 224 (1903).
2) (numera knappast br.) i sg. best., om krigsfolket från l. i Dalarna. (Vi) Begäre derföre nådeligenn, att så snartt I kunne Uplandz-, Vessmannelandz- och Daalafolckett fortskynda och dem för eder hafva, I då ville begifva eder till oss till Tellge. Oxenst. brefv. 1: 217 (1623). Itt compagnie aff Dalefolcket. RP 6: 24 (1636).
3) koll. inbyggare i Dalarna. Mycket nationalklädt dalfolk sågs ute på vägarna. —
-FÄRD~2. (dale-) färd till Dalarna. särsk. (†) bildl. för att beteckna den hårda bestraffning G. I lät dalkarlarna lida efter klockupproret. Fougdterne hadhe them (dvs. smålänningarna) städze truget medh een Daleferdh. Tegel G. I 2: 159 (1622); jfr Strinnholm Vas. 3: 444 (1823). —
-HOP~2. (dale- HSH) (numera knappast br.) skara af dalkarlar; jfr DALE-FLOCK, -SKARA. HSH 26: 335 (c. 1760). Af kavalleri egde Dalhopen ej mer, än Fahlu grufvedrängar med någre flere utur Fahlu stad. Fersen Hist. skr. 1: 132 (c. 1790). —
-HÄST~2. särsk. om i Dalarna tillverkad o. i bjärta o. onaturliga färger målad leksakshäst af trä; jfr DALKARLS-HÄST. Forsslund Djur 94 (1900). —
-JUNKARE(N)~200. (dale- Svart, Tegel) benämning på en upprorsmakare som år 1527 uppträdde i Dalarna mot G. I o. utgaf sig för Sten Sture den yngres son Nils. Svart G. I 106 (1561). Tegel G. I 1: 141 (1622). Dalin Hist. III. 1: 155 (1760). Odhner Lärob. 117 (1869, 1886). Anm. I samtida källor kallas daljunkaren dalakongen (G. I:s reg. 4: 327 (1527)), dale skalk (G. I:s reg. 5: 180 (1528)), dale-tjufven (G. I:s reg. 10: 102 (1535), Svart G. I 105 (1561)). —
-KARL, se d. o. —
-KLIPPING~20. nödmynt af koppar med ringa tillsats af silfver, slaget af G. I i Hedemora 1521, åter aflyst 1524. Berch Præs. i VetA 1753, s. 34. NF 8: 861 (1884). —
-KLOCKA~20. dalkarlsur; jfr -UR. DA 1824, nr 152, s. 6. En klocka af amerikansk modell intog (i Södra Halland från slutet af 1840-talet) den gamla dalklockans plats allt oftare. S. L. Törnquist i Sk. saml. III. 1: 47 (1894). —
-KNEKT~2. (da(h)la- Carl ix, Oxenst. brefv. 1: 216 (1623)) (numera föga br.) (krigs)knekt från Dalarna; jfr -SOLDAT. Carl IX Rimkr. 30 (c. 1600). Tvåhundra femtio man Dalknektar .. lågo i Torshella. Hallenberg Hist. 1: 119 (1790). Fryxell Ber. 4: 189 (1830). —
-KNYTNING~20. om knytning l. knyppling som utföres i Dalarna, särsk. i Gagnefs socken; äfv. konkret; jfr -SPETS. Dessa dalknytningar — så kallas knypplingarna i Gagnef — användas till kvinnornas hufvudbonader eller hattar. O. Adelborg i Sv. slöjdfören. tidskr. 1905, h. 2, s. 2. —
-KULLA, se d. o. —
-KVINNA~20. (i sht äldre l. gift) kvinna från Dalarna; jfr DALKULLA. A. Grafström hos Forssell Ett år i Sv. 37 (1828). Gustaf Vasa hade trenne gånger Dal-qvinnors fosterlandskärlek och rådighet att tacka för sitt lifs räddning. Bremer Dal. 53 (1845). Rydqvist SSL 2: 346 (1857). G. Retzius i Öfre Dal. 402 (1903). —
-LAG~2, sbst.1, n. (Bergsbr., Hülphers, Brag), äfv. (i sht förr) r. l. m. (G. I:s reg. 5: 232 (1528), Strinnholm). (dala- G. I:s reg. 5: 232 (1528). da(a)le- Därs. 14: 266 (1542), Bergsbr., Publ. handl., Strinnholm Vas. 3: 16 (1823; efter ä. handling)) [med afs. på förklaringen af genusväxlingen jfr BERGSLAG, sbst.1, fjärde stycket] (numera mindre br.) bl. i sg. best.: dalsocknarna, Dalarna; särsk. ss. sammanfattande benämning på Öster- o. Västerdalarna i motsats till de sydligaste delarna af landskapet; jfr -ORT. Vij effter(skref)ne .. som byggia och boo kring om hela rijkit nedhan dalalaghen. G. I:s reg. 5: 232 (1528). På Koperbergzlagenn, så och flere stedtz öffver Långe hedenn och i Dalagenn. Därs. 20: 108 (1549). Ibland alle Bergzwärck (är) thet förnämste .. widh stoore Kopparberget i Daalelaget. Bergsbr. 1649, s. L 3 b. Et allmänt möte Dalelaget emellan. Publ. handl. 3: 2056 (1743). Vi samtelige Invånare här i Dalelagen. HSH 3: 227 (1743). Detta egenteligen så kallade Dallaget fördelas i det Östra och Vestra. Hülphers Dal. 101 (1762). Muncktell Vesterås stifts herdam. 2: 218 (1844). Brag I Dal. 18 (1877). —
-MAN, se B. —
-MAS, se d. o. —
-MÅL~2. mål l. munart som talas (af allmogen) i Dalarna; i sht i sg. best., dels betecknande en sammanfattning af (de sinsemellan mycket skiftande) målen i de olika dalsocknarna, dels o. i sht i inskränkt bem. om det (i åtm. tre väl skilda hufvudformer sönderfallande) ålderdomliga o. från öfriga sv. dialekter starkt afvikande mål som talas i Ofvansiljans domsaga; jfr -DIALEKT, -SPRÅK, DALKARLA-MÅL, DALSKA. C. Säve i Tidskr. f. litt. 1852, s. 257. Dalmålet. A. Noreen i Landsm. IV. 1 (1881; titel). Dens. i Öfre Dal. 405, 414 (1903). jfr VÄSTER-, ÖSTER-DALMÅL. —
-MÅLARE~200. (dala- Stenberg) vid skildring af förh. under ngt äldre tid, i sht vid midten af 1800-talet: person som har till yrke att göra dalmålningar. Karlfeldt Frid. lustg. 141 (1901). De gamla hederliga dalamålarnas bibliska och folkliga framställningar. E. Stenberg i Öfre Dal. 495 (1903). —
-MÅLERI~002. (dala-) (utöfvande af) yrket l. konsten att göra dalmålningar. E. Stenberg i Öfre Dal. 495 (1903). —
-MÅLNING~20. (dala- Hvar 8 dag 7: 224 (1905)) konkret: af allmogeman i Dalarna utförd målning med ämne hämtadt ur den heliga historien l. ur allmogens eget lif o. kännetecknad af sina granna färger o. sin naiva o. drastiska uppfattning. jfr: Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim. Karlfeldt (1901; titel). —
-ORT(EN)~2. (dala- HSH 3: 227 (1743), A. Ihrmark i Öfre Dal. 244 (1903). dahle- HSH 3: 232 (1743)) (numera mindre br.) = -LAG, sbst.1 Publ. handl. 3: 2057 (1743). Järta Kopparb. 4 (1823, 1826). L. Lunell i Öfre Dal. 437 (1903). —
-PIL~2. (da(h)le- Sv. folkv., Tegel G. I 1: 19 (1622)) [fsv. dalapil, dalepil] (numera nästan bl. i (kultur)historisk skildring) benämning på ett slags (i sht) i Dalarna förfärdigad l. af dalkarlar brukad pil af karakteristiskt utseende (jfr ex. från Hildebrand); jfr DALKARLS-PIL. Fler' voro the Dahlepilar, / Än hagel faller på haf. Sv. folkv. 2: 268. Svart G. I 23 (1561). Skarpa skechtor (dvs. ett visst slags stora pilar) och dalepijlar. Därs. 27. (Konungen) anhöll, att om de (dvs. uppviglarna från Norge) återkommo, swar lemnades .. med sjelfwa dalpilen. Widmark 1: 226 (cit. fr. 1611). Dalin (1850). Dalpilens udd är kraftig, med fyra jämlöpande sidor, som efter en mindre utsvällning gå tvärt samman i en spets. Hildebrand Sv:s medelt. 2: 644 (1897). särsk. i utvidgad anv., om afbildning däraf på mynt, vapen o. d., äldst förekommande i Dalarnas vapen o. sedan på grund däraf nyttjad ss. emblem (åtm. urspr.) betecknande ett samband med landskapet Dalarna. (Gustaf) lett slå klippingar, satte på een sidon en wänkt (dvs. beväpnad) man oc på then andra twå dalepilar. Svart G. I 23 (1561). Dalregementet Förer mörkblå fanor, der uppå två förgylda dalpilar i kors. Spak Upplysn. om fanor 33 (cit. fr. 1686). Bidr. t. känn. af Finl. natur o. folk 38: 183 (c. 1750). SFS 1835, nr 28, s. 2. A. V. Stiernstedt i VittAH 23: 329 (1857, 1863). Den stora kopparsexskillingen med Oscar I på ena sidan och dalpilarne på den andra. Lundin G. Sthm 29 (1880). —
-PLOG~2. (dala- Arrhenius) om den plog som sedan urminnes tider nyttjas (i sht) i Dalarna o. som utmärker sig därigenom, att vid åsens ända är anbragt en s. k. släpa, tass l. toss, hvarmed plogens gång regleras; jfr BRÖST-, TASS-, TOSS-PLOG. Dalplogen är liten, viglig (dvs. lätthandterlig) och lätt, bilen spitsigare (än på de plogar som brukas i öfriga landskap) och fjölen väl stäld til forans beqvämliga vändning. Schultze Åker o. äng 33 (1743). Dalplogen, som från sin hemort spridt sig till Upland och flere provinser. Lundequist Landtbr. 134 (1840, 1855). Arrhenius Jordbr. 3: 300 (1862). —
-POLSKA~20. polska som härstammar från Dalarna o. dansas med särskilda steg (jfr -STEG). Hubendick Flick. lek. 119 (1879, 1883). —
-PÄLS~2. päls af fårskinn utan öfvertyg som nyttjas af dalkarlarna om vintern o. som har den släta sidan vänd utåt. AB 1890, nr 202, s. 1. —
-RING~2. (mindre br.) fingerring (af hår) som förfärdigas af kvinnorna i Dalarna. Dalringen af hår, som han hade fått i gåfva af sin första käresta. V. v. Heidenstam i Ord o. bild 1894, s. 28. —
-RUNA~20. runa af särskild typ, brukad i Dalarna till privata uppteckningar l. hemliga meddelanden ända till senare delen af 1700-talet, ss. bomärke ännu längre; dalsk runa. A. Ihrmark i Öfre Dal. 216 (1903). —
-SOCKEN~20. (dala- NF 3: 785 (1879), L. Lunell i Öfre Dal. 449 (1903). dale- Publ. handl.) [fsv. dalasoken] Dale-Socknarnes Fullmäcktige. Publ. handl. 3: 2056 (1743). De öfre dalsocknarna. A. Ihrmark i Öfre Dal. 250 (1903). —
-SOLDAT~02. (dahla- Sahlstedt Tuna minne 203 (1743). daale- Oxenst. brefv. 11: 90 (1637)) (numera föga br.) jfr -KNEKT. Hist. upplysn. om tillst. i Sv. und. Fredrik I 91 (1787). Bergman Folksjukd. 102 (1869). —
-SPETS~2. i sht i pl.; om ett slags spetsar, som knypplas i Dalarna; jfr -KNYTNING. O. Adelborg i Sv. slöjdfören. tidskr. 1905, h. 2, s. 4. —
-SPRÅK~2. (dala- Roos) (föga br.) = -MÅL. A. Grafström hos Forssell Ett år i Sv. 20 (1828). A. M. Roos i SD 1905, nr 288 B, s. 1. —
-STEG~2. dans. om ett slags danssteg, karakteristiskt för åtskilliga dansar som härstamma från l. dansas i Dalarna (jfr -DANS, -POLSKA), dock äfv. förekommande i dansar från andra trakter af Sverge. Dalsteg dansas i 3/4-takt. Lekstugan 8 (1897). —
-STIL~2. (dala- PT) (byggnads- l. konst)stil karakteristisk för Dalarna. PT 1899, nr 114, s. 3. Träsängar i den riktiga gamla dalstilen. SvD(L) 1903, nr 306, s. 5. —
-STUGA~20. (dala- A. M. Roos i SD 1905, nr 293, s. 6) Brag I Dal. 159 (1877). E. Stenberg i Öfre Dal. 496 (1903). —
-TRUPP~2. (dale- Fersen)
1) (†) trupp l. skara af dalkarlar. Konungen gaf tillkänna, att han ville se hela Daletruppen. Fersen Hist. skr. 1: 136 (c. 1790).
2) (mindre br.) i pl. best., om krigsfolket från l. i Dalarna. Den ibland daltrupperna vanliga rödsoten. Bergman Folksjukd. 102 (1869). —
-UPPROR~02. (dale- Bonde Sverige under Ulr. Eleon. o. Fredric I 187 (c. 1753)) i sht om (hvart o. ett af) dalkarlarnas tre uppror under G. I 1524—25, 1527—28 o. 1531; äfv. om den s. k. stora daldansen 1743. Dalin Hist. III. 1: 161 (1760). A. Ihrmark i Öfre Dal. 246 (1903). —
-UR~2. dalkarlsur; jfr -KLOCKA. Santesson Naturen 217 (1880). Mitt dalur slår sina säfliga slag. Karlfeldt Frid. vis. 65 (1898). —
-YXA~20. (hugg)yxa af i Dalarna vanlig typ, med tämligen långsträckt o. smalt, mot eggen obetydligt bredare blad. Bidr. t. känn. af Finl. natur o. folk 38: 195 (c. 1750). —
-ÅNGA~20. (förr, skämts.) i fråga om de i Stockholm nyttjade sluparna, som vefvades fram af dalkullor, i uttr. gå med dalånga. Stridsberg Hågk. 25 (1895).
B (jfr anm. 2:o): DALA-30~-ALLMOGE, se A. —
-BANER~02. [fsv. dalabaner] (föga br.) i sht i sg. best.: baner med Dalarnas vapen; dalkarlarnas baner. Här (dvs. två mil från Falun) mötte honom (dvs. Erik Karlsson Vase) herr Sten Sture med femhundra Dalkarlar och uppsatte der Dalabaneret. Fryxell Ber. 2: 193 (1826). —
-BEFOLKNING, se A. —
-BONDE~20. (dal- Publ. handl., Hallenberg, Reuterdahl Sv. kyrk. hist. III. 1: 144 (1863). dale- Svart Är., Dens. G. I 27 (1561)) jfr -MAN, DAL-BO, sbst.2 o. DALKARL. En hoop blotte dalebönder. Svart Är. 63 (1560). Publ. handl. 3: 2063 (1743). Hallenberg Hist. 3: 327 (1793). Bäckström 1: 233 (c. 1880). Den reslige dalabonden, i sin .. vackra drägt, ådrog sig uppmärksamhet. Wieselgren Bild. 66 (1887, 1889). —
-DRÄKT, -FOLK, se A. —
-HEM~2. jfr DALKARLS-HEM. I gamla dalahem finner man fortfarande den stora öppna spisen. L. Lunell i Öfre Dal. 447 (1903). —
-KLÄDER~20, pl. (föga br.) = DALDRÄKT. (Gustaf Eriksson) afklippte sitt hår på Dalkarlsvis, klädde sig i Dala-kläder. Strinnholm Vas. 2: 23 (1820). —
-KNEKT, se A. —
-LAG(EN)~2, sbst.1, r. l. m. (dahl- Sahlstedt Tuna minne Föret. 5 (1743). da(h)le- Hadorph, H. Schück i Språkv. sällsk. i Ups. förh. 1888—91, s. 41) benämning på den (landskaps-) lag som fordom gällde i Dalarna, också kallad äldre västmannalagen; äfv. om den kodex hvari lagen är upptecknad. Dahle Laghen, Then i forna Tijder hafwer brukat warit Öfwer alla Dalarna och them som in om Dala Råmärken bodde. Hadorph (1676; titel). Sahlstedt Tuna minne 210 (1743). Dalalagens böjningslära. Brate (1890; titel). jfr: I denna förmenta Dalelag talas om hundare eller härad, fastän i Dalarne inga härad finnas. Schlyter VM VIII (1841). —
-MAN~2, pl. -män. (da(h)l- Sahlstedt Tuna minne Föret. 6 (1743; samma s. äfv. dala-), Strinnholm, Almqvist Amor. XXIX (1840). da(h)le- Sahlstedt Tuna minne 113 (1743), Konv.-lex. 1: 282 (1845)) dalkarl. Hadorph Dahle Laghen Föret. 5 (1676). De redlige Dalmännen. Strinnholm Vas. 3: 11 (1823). Ett herrligt land, I gode dalamän! Nyblæus Vers o. prosa 3 (1840, 1890). Dalamannen Olof Arborelius. Lundin N. Sthm 511 (1889). Det lär .. för ett vant öga icke vara svårt att se om en dalaman är från Leksand, från Rättvik, från Floda o. s. v. G. Retzius i Öfre Dal. 391 (1903). —
-MÅLARE, -MÅLERI, -MÅLNING, -ORT, -PLOG, se A. —
-SANDSTEN~20 l. ~02. ett slags i Dalarna förekommande sandsten tillhörande de s. k. prekambriska bildningarna o. bestående af flera till färgen o. med hänsyn till beskaffenheten af de insprängda bergarterna väl skilda lager; särsk. om det lager som har användning inom industrien, i sht till förfärdigande af kvarnstenar. Holmström Geol. 109 (1877). Dalasandstenen upptager ett stort fält, som från öfre Malung och Öje i S(öder) sträcker sig mot N(orr) förbi Idre upp till fjället Fjätsjöru på gränsen mot Härjedalen. A. E. Törnebohm i Öfre Dal. 12 (1903). —
-SLÖJD~2. C. Forsstrand Därs. 517. —
-SOCKEN, -SOLDAT, -SPRÅK, -STIL, -STUGA, se A.
C: DALE-30~-ALLMOGE, -BO, sbst.1, se A. —
-BONDE, se B. —
-FLOD, -FOLK, -FÄRD, se A. —
-HOP, -JUNKARE, se A. —
-MAN, se B. —
-MARSCH, -ORT, -PIL, se A. —
-SKARA. (†) skara af dalkarlar; jfr -FLOCK o. DAL-HOP. Under Engelbrekt Engelbrektsons anförande (uppbröt) en mägtig Daleskara. Strinnholm Vas. 1: 44 (1819). —
-SOCKEN, se A. —
-TRUPP, -UPPROR, se A.
Spoiler title
Spoiler content