SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KARBIN karbi4n, förr äv. KARABIN, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; förr äv. KARABINER, r. l. m.; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet ca-. karabin (ca-) 16591856. karabiner (ca-) 16571874 (: karabinerhake). karbi(j)n (ca-) 1658 osv. carebin 1669. carpin 1776 (: Carpin rem). carrabin c. 1640 (: carrabiner, pl.)1687 (: Carrabiner, pl.). carrebin 1696 (: carrebin remmarna))
Etymologi
[jfr d. karabin, förr äv. karabiner, karbin, t. karabiner, ä. t. karpiner; av fr. carabine, tidigast: litet armborst, senare: lätt eldvapen, avledn. av fr. carabin, tidigast: flandrisk bågskytt, senare: lätt ryttare, av ovisst urspr.; jfr KARABINJÄR]
i sht mil. för krigsbruk avsett eldhandvapen av samma konstruktion som infanteriets gevär (se GEVÄR 2), men ngt kortare o. lättare än detta; användt urspr. av kavalleriet, sedermera äv. av artilleriet, ingenjörtrupperna, trängen, flottan, infanteriets specialmanskap m. fl.; förr under ridt buret av kavalleriet med mynningen nedåt i ett vid sadeln l. vid av ryttaren buret gehäng o. d. fäst hölster av läder. HH 20: 349 (c. 1640). Svenska Dragonerne gåfvo .. eld ur sina Carabiner. Loenbom Stenbock 4: 97 (1765). Tingsten FormTakt. 3 (1889). Karbinen utmärker sig för god träffsäkerhet inom 600 m. ExInf. 1927, s. 18. — jfr BAKLADDNINGS-, HJULLÅS-, KAMMAR-, MAGASINS-KARBIN. — särsk.
a) mil. i kommando o. d. vid exercis med karbin. Carbinen på Låhret. Lyffter Carbinen, som den är fattad, fram för Eder ända op, sätter ändan af Anslaget neder mit ut på högra Låhret (osv.). BeskrExCav. 1695, s. 10. När .. ryttmästaren kom på ett musquet skott när, giordes halt och commenderades carbin på knä. Roland Minn. 105 (c. 1748). I handen karbin: karbinen, med mynningen framåt, pipan uppåt och remmen fritt hängande, bäres av högra handen med full fattning om vapnet (osv.). ExInf. 1927, s. 52. Karbin kan .. bäras i ställning med på ryggen karbin. Därs. 53.
b) oeg., om jaktvapen som liknar den för krigsbruk använda karbinen. Fatab. 1906, s. 119. Keyland NordMJakt. 26 (1911).
Ssgr (i sht mil.): A: KARBIN-BEVÄPNAD, p. adj. —
-EXERCIS. (karbin- 1911. karbins- 1846) militärisk övning i karbinens bruk. KrigVAT 1846, s. 395. VFl. 1911, s. 146.
-FLINTA, r. l. f. (förr) jfr FLINTA, sbst. 2 a. KrigVAT 1834, s. 385.
-HAKE. (karbin- 1673 osv. karbine- 1684) (i fackspr.) krok stängd av en fjäder som hindrar en i kroken fäst ring o. d. att hoppa ur densamma; urspr. o. eg. om dylik krok som förr användes till fastgörande av karbin, då denna skulle föras hängande med mynningen nedåt. BoupptSthm 7/3 1673. GenMRulla 1684, s. 127. Karbinhakarne hålla aldrig, huru starka de än må göras, och karbinerna tappas. KrigVAH 1805, s. 111. Grimskaft med karbinhake. TLev. 1907, nr 3, s. 1.
-HÖLSTER. (förr) vid beridna truppslag använd, på hästens högra sida anbragt hylsa av läder, i vilken karbinen under ridt sattes med mynningen nedåt. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 218 (1879).
-KALIBER. särsk. (förr) om den kaliber (omkr. 18 mm.) som vid 1800-talets början var antagen för det sv. kavalleriets karbin o. som 1811 antogs för det sv. infanteriets gevär. KrigVAH 1811—15, s. 190. Spak Handskjutvap. 40 (1890).
-KOLV.
-KULA. (karbin- 1817 osv. karbine- 1704) KKD 11: 244 (1704). Alm BlVap. 267 (1932).
-LÅS. (karbin- 1868. karbine- 1684) avfyringsmekanism på karbin av äldre konstruktion. GenMRullaVästgK 1684, s. 290. CVAStrandberg 3: 79 (1868).
-PIPA, r. l. f. (karbin- 1681 osv. karbine- 16131687) Rörsmederne hafva tillsmit, CarbinePipor 11 st. Hallenberg Hist. 2: 889 (i handl. fr. 1613). Granlund Carlé OdågKrigsäv. 121 (1915).
-REM. (karbin- 16731909. karbine- 1684 (: Carbinerems Beslag). karbins- c. 1714) dels (förr) om till ryttares mundering hörande rem l. gehäng med däri fäst karbinhake i vilken karbinen fästes, då den skulle föras hängande vid sidan med mynningen nedåt; dels (numera): med ändarna i en karbins kolv o. förstock fäst rem vari karbinen bäres på ryggen. BoupptSthm 1674, s. 216 a (1673). 2RA 2: 168 (1727). EldhandvFältartill. 8 (1887). Spak Unif. 10 (1890; i fråga om ä. förh.). Auerbach (1909).
Ssg: karbinrems-beslag. jfr BESLAG I 1 b α. GenMRullaVästgK 1684, s. 288. —
-SALVA, r. l. f. (på kommando avgiven) samtidig eld ur flera karbiner. KrigVAT 1836, s. 356.
-SKO, r. l. m. (förr) = -HÖLSTER. LMil. 4: 1576 (1717). KrigsmSH 1802, s. 60. Schulthess Tigerhielm 28 (1880).
-SKOTT.
-STOCK. (karbin- 17571854. karbine- 1684) om den av trä förfärdigade delen av en karbin. GenMRulla 1684, s. 306. Jochnick Handgev. 52 (1854).
-STÅNG. (förr) bygel på ena sidan av en karbin, i vilken karbinhaken fästes, då karbinen skulle föras hängande med mynningen nedåt. Jochnick Handgev. 51 (1854). Spak Handskjutvap. 30 (1890).
B (†): KARBINE-FÄNGEPANNA. (karbine- 1684. karbins- 1684) fängpanna å karbin av äldre konstruktion. GenMRullaVästgK 1684, s. 286, 300. —
-HAKE, se A.
-HJUL. jfr HJUL 2 d. GenMRullaVästgK 1684, s. 294. —
-KULA, -LÅS, -PIPA, -REM, -STOCK, se A.
C: KARBINS-EXERCIS, se A.
-FÄNGEPANNA, se B.
-REM, se A.
Spoiler title
Spoiler content