SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAVALJER kav1alje4r (cavalje´r Weste; -alljä´r Dalin), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er (Visb. 1: 326 (c. 1650) osv.) ((†) = (Wivallius Dikt. 37 (c. 1629), HSH 6: 180 (1699: cavelierna, pl. best.)); -s Schück VittA 1: 32 (i handl. fr. 1617), KFÅb. 1912, s. 353 (1700). Anm. Förr användes äv. den it. pl.-formen caval(l)ieri(j) (-alleri(e), -aljeri). OxBr. 6: 37 (1629), Dahlberg Dagb. 127 (c. 1660; uppl. 1912)).
Ordformer
(cavail(l)er 16801809. cavaillier 1680 (: cavailliers, pl.). cava(l)le(e)r c. 16291694. cavaleir c. 1620. caval(l)eur 1694c. 1725. caval(l)ieur 1630c. 1702. kavaljer (cavalier) 1625 osv. cavallair c. 1748. caval(l)ier 16371843. cavalliere 16311668. cavelier 1699. cavillier c. 1720)
Etymologi
[liksom ä. d. cavalier, cavaliere, d. kavaler, av resp. nt. kavaler, t. kavalier, fr. cavalier, it. cavaliere; jfr span. caballero; ytterst av senlat. caballarius, hästskötare (i mlat. äv.: riddare), avledn. av caballus, häst (se KAVALL); jfr CHEVALIER, sbst.1]
1) om (förnäm) herreman, i sht adelsman, tjänstgörande i hären l. vid hovet; riddersman; numera bl. (i officiellt spr.) om manlig medlem av hovstaten. OxBr. 5: 337 (1625). Och kan ingen Cavalier eller krigzman inthet högre efftertrachtte änn han sigh ridderligen och wäl vtj krig förholler. RARP 1: 65 (1627). Emedan ingen gemehn privats Persson, mychet mindre en genereus Cavallier anstår sin hand och Sigill revocera och till intet giöra. VDAkt. 1674, nr 196; jfr 2. Snoilsky 2: 12 (1881). SvStatskal. 1934, s. 63. — särsk.
a) (förr) adelsman som tjänstgjorde ss. uppvaktande hos furste l. annan högt uppsatt person. NAv. 28/2 1656, nr 2, s. 3. Cavallierer (hos kronprinsen). Hofcal. 1761, s. 66. Kavaljererna hade hvardera vakten (hos kronprins Gustav Adolf) en vecka och aflöstes i tur och ordning. Tegnér Armfelt 1: 45 (1883). Levertin Gest. 72 (1903). — jfr AMBASSAD-KAVALJER.
b) [efter motsv. anv. i eng.] hist. benämning given åt dem som kämpade på den engelske konungen Karl I:s sida i kriget mellan honom o. parlamentet 1642—49; motsatt: rundhuvud; i sht i pl. best. Bierkén HistEngl. 2: 314 (1805). Stavenow EngRev. 97 (1895).
2) (i sht i fråga om ä. förh.) om manlig individ som uppträder mycket förnämt, är mycket välklädd, utmärker sig gm belevenhet o. fint sätt o. dyl. o. med framgång deltager i sällskapslivet; i sht förr ofta liktydigt med: sprätt. Skall nu den heeta een Cavaleer, / Som så hänger krocketer på Märr? Brasck FörlSon. F 3 a (1645). Tu store Cavallier, som nu i tine granna högtids kläder kommer stuszande för Herrans ansichte. Swedberg Dödst. 352 (1711). (Peruk, manschetter, silkesstrumpor m. m.) giöra en cavallier, den hvar lyffter hatten före. Linné Diet. 1: 88 (c. 1750). En af Stockholms elegantaste och mest intagande kavaljerer. Roos FamArkiv 279 (1909). — jfr SALONGS-KAVALJER. — särsk.
a) (i sht förr) i uttr. Kristi kavaljer o. d., om salongsmässig prästman. Den här af Christi cavalierer, dem Schröderheim skaffade pastorat. CFafWingård (1831) hos Fehrman Wingård 1: 87. Slipprigt bildade ”Christi kavaljerer”, som bättre taga sig ut i danssalongen och vid spelbordet än på predikstolen och vid sjuksängen. Fridsbudbär. 1848, s. 28. Blanche Bild. 3: 50 (1864). Månsson Rättf. 2: 86 (1916; i fråga om ngt äldre förh.). jfr: Denne mannen (dvs. kyrkoherde Kikovius), en idiot i sine studier, men cavailler och insinuant, af våre (finska) nymodige cavalieriske predikanter. Porthan BrefCalonius 10 (1793).
b) (i fråga om ä. förh.) om person tillhörande de högre samhällsklasserna som i saknad av fast sysselsättning, lust för arbete l. tillräckliga existensmedel levde ss. gäst o. sällskap på herrgårdar (i sht i Värml.). Från den dagen blef Gösta Berling kavaljer på Ekeby. Lagerlöf Berl. 1: 29 (1891). Brodin KavKvinnf. 26 (1933).
3) om herre i förhållande till dam; äv. om minderårig, för så vidt förh. bland vuxna efterhärmas.
a) herre som är mycket artig mot damer, gärna uppvaktar damer l. ngn viss dam o. d., uppvaktande herre. Men är han (dvs. polacken) i Assamblerer / Med fruntimbrer, Cavallieurer, / Der han måst tee sig galant / .. Tar han sig .. till wahra. IHolmström (c. 1702) i 2Saml. 2: 82; jfr 2. Si det gröna glaset sin sköna han ger, / Stolt Cavaljer! Bellman (SVS) 1: 39 (c. 1770, 1790). Karl och Filip voro Thildas trogna kavaljerer från morgon till qväll. Hedenstierna FruW 28 (1890). SvD(A) 1930, nr 271, s. 5.
b) vid dans, festliga måltider o. d.: herre som jämte dam bildar l. skall bilda ett par; manlig moatjé; motsatt: dam (se DAM, sbst.1 I 2 d α). Hon hade fått en riktigt trevlig kavaljer på middagen. Palmstedt Resedagb. 59 (1778). När alla .. skulle gå ut i matsalen till soupern, förde hvar och en cavalier sin dame. Knorring Illus. 30 (1836). Kavaljer står alltid till vänster om sin dam (i folkdanser). Folkdans. 10 (1923). — jfr BAL-, BORDS-KAVALJER m. fl.
4) [efter motsv. anv. i fr.] (förr) bef. högvärk; jfr KATT III 2. Rålamb 8: 130 (1691). Richardson Krigsv. 1: 68 (1738). Af fästningens fronter var den västra, där hufvudvallen delvis var medelst s. k. kavaljerer ökad till nästan dubbel höjd .. utan tvifvel den starkaste. Wimarson Krig 1675—79 3: 12 (1912).
Ssgr: A (numera mindre br.): KAVALJER-BORD, -KUSK, -LINJE, -PAROLL, -PERSPEKTIV, -SIDA, -TAFFEL, se B.
B: (1 a) KAVALJERS-BORD. (kavaljer- 17401748. kavaljers- 1708 osv.) (förr) jfr -TAFFEL. KKD 3: IX (1708). (Konungen) befalde (de i Thorn fångna) Generalerne och Öfverstarna blifva qvar til middagen, och spisa vid Kongl. taffelen. De andre blefvo tracterade vid Cavallier bordet. Nordberg C12 1: 422 (1740). KrigVAT 1844, s. 307 (i fråga om förh. under K. XII:s tid).
(2) -FLYGEL. flygelbyggnad till slott, herrgård o. d., eg. o. urspr. avsedd för uppvaktande kavaljerer, förnäma gäster o. d. NF 6: 15 (1882; i fråga om Gripsholms slott). särsk. till 2 b. Lagerlöf Berl. 1: 39 (1891).
(2) -KONSERT. (†) om konsert given av musikälskare (icke av yrkesmusiker), amatörkonsert. Oxenstierna Dagb. 62 (1769). 2NF 14: 801 (1910; i fråga om förh. på 1760-talet).
(1) -KUSK. (kavaljer- 19031925. kavaljers- 1852 osv.) (titel för) kusk som kör finare åkdon hos förnäm person; numera bl. om vid hovstallet anställd kusk som kör för de kungligas uppvaktning; jfr LIV-KUSK. SvT 1852, nr 15, s. 1. Förre kavaljerkusken hos framlidna änkedrottningen Josefina. Upsala(A) 1925, nr 109, s. 5. —
-LINJE. (kavaljer-) dans. = -SIDA 2. Lekstug. 30 (1897).
(2, 3 a) -MANER~02. (i sht i fråga om ä. förh.) Liljensparre, som på kavaljersmanér bjudit fruntimret armen. Mellin Nov. 1: 436 (1829, 1865). På gammaldags kavaljersmaner. Sjöberg Kvart. 551 (1924).
(2, 3 a) -MÄSSIG. särsk. om uppträdande o. d.: som tillhör l. utmärker l. anstår en kavaljer. Kavaljersmässigt förer .. (Mollberg) Ulla i en gungande schäs ut till ”Första Torpet”. Ljunggren Bellm. 152 (1867). Det kavaljersmässiga och elegant förfinade hos Chopin. Jeanson (o. Rabe) 2: 190 (1931).
(1) -PAROLL. (kavaljer- 17401845. kavaljers- 1659 osv.)
1) (†) hedersord; jfr RIDDAR-ORD. BoupptSthm 8/10 1659. De fleste Officerare återfingo genast sin frihet på Cavailers-Parole. GT 1788, nr 125, s. 1. Gynther ConvHlex. (1845).
2) [eg. bildl., ironisk anv. av 1] (i sht i vissa trakter) benämning på den lätt bortblåsta fruktsamlingen av Taraxacum officinale (Web.) Marss. (maskros); äv. om själva växten. Weste (1807; angivet ss. skämtv.). Vår vanliga maskros, den ökända kavaljersparollen. Gellerstedt Hult 52 (1906). När kavaljersparollerna / som lätta små bollar i solen stå. Nyström KavParoll. 55 (1912).
(4) -PERSPEKTIV. (kavaljer- 1891. kavaljers- 1805 osv.) [jfr t. kavalierperspektive, fr. perspective cavalière] (i äldre fackspr.) förhållandet att se ngt (en trakt o. d.) snedt uppifrån (eg. ss. det visar sig från en kavaljer); äv.: bild l. ritning av ngt sett snedt uppifrån; förr äv. om konsten att framställa dylikt perspektiv; jfr FÅGEL-PERSPEKTIV. Sturtzenbecher 184 (1805). Roosval RomK 49 (1930).
(3 b) -SIDA. (kavaljer- 18971923. kavaljers- 1900 osv.) dans. herrsida; motsatt: damsida.
1) dels om den sida om damen där kavaljeren står (vid början av en dans l. tur), dels (i vissa danser) om den sida av rummet osv. där kavaljererna stå på en linje midt emot damerna. Lekstug. 34 (1897).
2) (i vissa danser) sida l. linje (bestående av två l. flera par) vars herrar öppna (en viss del av) en tur gm att dansa med motsidans damer; jfr -LINJE. Folkdans. 9 (1923).
(1 a) -TAFFEL. (kavaljer- 1740. kavaljers- 1744 osv.) (förr) taffel (bord) avsedd för konungens uppvaktning o. inbjudna som icke åto vid själva den kungliga taffeln; jfr -BORD. Nordberg C12 2: 11 (1740). På förslag af en annan kommission indrogs (år 1787) den s. k. kavaljerstaffeln vid konungens hof. Odhner G3 2: 504 (1896).
Avledn.: KAVALJER, adj. (kavaljer (cav-, -lier) 18401884. kavaljär 1880) [efter fr. cavalier] (†) till 2, om uppträdande o. d., eg.: kavaljersmässig; förnämt nedlåtande l. liknöjd; lättvindig; nonchalant. Liljecrona RiksdKul. 47 (1840). JVSnellman (1844) i FoU 20: 149. Ekbohrn (1884).
KAVALJEREMANG, adv. (cavaillerement 17331754. cavalierement 17341754. kavaljerement 1790. kavaljäremang 1880. kavaljeremang 18911906) [efter fr. cavalièrement] (numera knappast br.) till 2: kavaljersmässigt; med förnäm likgiltighet, nonchalant. Dalin Arg. 1: 30 (1733, 1754). Lannerstierna Vitt. 93 (1790). De togo illa vid sig för hans sätt att kavaljäremang behandla historien. Berndtson (1880). Det är icke värdt att gå på soaréer och uppträda kavaljeremang. Nordmann BorgåBarn 75 (1906); jfr KAVALJER 3.
KAVALJERISERA, v. (†) till 2: göra till kavaljer; i uttr. vara kavaljeriserad, hava blivit ”kavaljer”. Säg nu, om icke din vän har kommit i svängen? — Föröfrigt är jag ock redan temligen cavaljeriserad. Atterbom Minn. 160 (1818).
KAVALJERISK, adj. (-erisk 17041921. -ersk c. 1710) [jfr d. kavalersk samt CHEVALERESK]
1) (†) till 1: som tillhör l. utmärker l. anstår en kavaljer; särsk. i uttr. kavaljerisk paroll, = KAVALJERS-PAROLL 1. KKD 7: 72 (1704). Därs. 2: 226 (c. 1710).
2) (numera föga br.) till 2: som ser ut l. uppför sig som en kavaljer; sådan som en kavaljer ägnar o. anstår; kavaljersmässig; förr äv. övergående i bet.: sprättaktig. En mycket grannstädad och Cavallierisk Präst. Dalin Arg. 2: 90 (1734, 1754). Allt igenom fina (människor), utan minsta spår af något cavaljeriskt eller sprättaktigt i sitt sätt och väsen. AGeijer (1846) i Solnedg. 3: 170. Kavaljeriskt ogenerad värdshusgång. Fröding ESkr. 2: 86 (1892). Cannelin (1921).
Spoiler title