SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AKVAMARIN ak1vamari4n l. 0104, äfv. a1kva- (aquamari´n Weste), r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. akvamarin, t. aquamarin, eng. aquamarine, fr. aigue-marine, af lat. aqua marina, hafsvatten]
1) miner. ett slags grön l. i grönt (gult l. blått) skiftande ädelsten. Cronstedt Min. 44 (1758). B. Qvist i VetAH 29: 63 (1768). En .. äkta Sten, hvilken .. kallas Aquamarin, emedan dess färg liknar hafsvattnet och ofta består af blått och sjögrönt tilhopa. Rinman 1: 195 (1788). De berg- och seladongröna afarterna af Beryll kallas Aqvamarin. A. Erdmann Min. 347 (1853, 1860). Uppf. b. 3: 250 (1873). NF 18: 493 (1894).
2) (enst.) ett slags sjögrön färg. Det är ibland de klara (emaljfärgerna) icke mer än Aquamarinen, Azuren, det Gröna och Purpurn, som göra en god verkan. Miniaturskolan 105 (1784).
Spoiler title