SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARLA a3rla2, i södra Sv. stundom ar3- (a`rla Weste) adv. o. adj. oböjl. ((†) superl. -ast Hiärne Par. 3 (1709), Swedberg Ungd. 222 (1709). Anm. Denna form synes (af Swedberg) hafva användts ss. ett slags positiv med förstärkt betydelse)
Ordformer
(årla Visb. 1: 90 (1581). erla Asteropherus 35 (1609); ärla Spegel Guds verk 48 (1685), Dahlstierna Guarini 159 (1696?), Kolmodin Qv.-sp. 1: 82 (1732), Lind (1738, 1749; jämte arla), Ihre Gl. 1: 101 (1769; jämte arla); ärl' (i vers) Lucidor Hel. C c 3 a (c. 1670). arle Sv. forns. 1: 257, Carl ix Rimkr. 15 (c. 1600); arll (i rimslut) Hund 151 (c. 1605). arlan Sv. spr. besvär 2 (1741))
Etymologi
[fsv. arla, aarla, motsv. d. aarle, isl. árla, bildadt gm tillägg af den, med fsv. -lika, isl. -liga likbetydande, adverbändelsen -la till ett i fsv. icke uppvisadt *ar, tidigt, hvilket liksom d. aar- i aarvaagen, isl. ár (jfr ARILDS), got. air, ags. ǽr, eng. ere utgår från ett urgermanskt adv. *air, hvartill fht. êr, t. eher är en komparativbildning samt fht. êrist, t. erst en superlativbildning; jfr ARLIG. Ordet är sannol. rotbesläktadt med forniriska an-áir, österifrån, gr. ἦρι, bittida, ἄριστον, frukost, fornbaktriska ayare, dag. Se för öfr. Tamm, Uhlenbeck (1900), Murray (under ere), Kluge (1900, under eher o. erst), Noreen Urgerm. lautl. 89, 196, Prellwitz (under ἄριστον). a i första stafvelsen beror på i fsv. framför konsonantgrupp inträdd förkortning af det urspr. långa a (jfr Kock Fsv. ljudl. 408 (1886), Noreen Altschw. gr. § 90). Formen årla härrör från ett fsv. arla med bibehållen (l. analogiskt återinförd) vokallängd i första stafvelsen. Formen ärla är beroende på inflytande från SÄRLA; jfr Norelius i Arkiv 1: 232. Formen arlan torde hafva fått sitt -n gm påverkan af REDAN, SEDAN o. d.]
Anm. Ordet, som förekommer tämligen ofta i fsv., särsk. i poesien — i lagspråket är det uppvisadt bl. från Gottlandslagen —, synes mot medeltidens slut hafva fått allt mer träda tillbaka för bitidha (se BITTIDA). Under 1500-talet o. början af 1600-talet synes det fortlefva hufvudsakligen i vissa från ä. tid kvarstående fasta förbindelser l. talesätt o. förekommer (beroende på tradition l. möjl. inflytande från d.) förnämligast i folkvisan samt därjämte, ehuru sparsamt, i bibeln. Af Stiernhielm o. Spegel införes ordet i den lärda diktningen, sannol. hämtadt från den fsv. o. isl. litteraturen o. från bibeln; båda de nämnda författarna anse sig, likasom äfv. utgifvarna af 1703 års bibel, behöfva i särsk. förklaring angifva ordets betydelse. Därefter fortlefver ordet med svagt lif till omkring midten af 1700-talet för att sedan under det följande halfseklet falla i förgätenhet. Intaget af Spegel i hans Gl. (1712), liksom äfv. upptaget af Lind (1738, 1749), Serenius (1741), Möller (1745, 1755) utan reservation l. med tillagd öfvers. ”bittida”, anföres ordet ss. begränsadt till det kyrkliga området af Sahlstedt (1773) o. uteslutes af Widegren (1788) o. Möller (1790, 1807). Hos Weste (1807) finnes ordet ånyo upptaget o. angifves af honom ss. gammalt o. bibliskt. Några år senare gör det sitt återinträde i den vittra litteraturen, nu snarast lånadt från folkvisan (o. bibeln); jfr Linder Regl. 207 (1886, där ordet anföres bland goda lån som i nyare tider .. gjorts från Nordens fornspråk). Sedan denna tid har ordet varit ganska vanligt i poesi, o. vissa bland våra vittra författare hafva, med den redan i Bib. 1541 förek. ssgn ARLAREGN ss. utgångspunkt, till detsamma bildat ett rätt stort antal ssgr. För den nuvarande generationen ter sig arla ss. ett poetiskt ord, som hämtar sin stämning från folkvisan o. snarast manar fram bilden af en gryende vår- l. sommarmorgon. Det är för den vanliga prosastilen tämligen främmande o. förekommer i det hvardagliga talspråket bl. ss. en tillfällig, skämtsam arkaism.
1) adv.: bittida, tidigt (om morgonen). Arla var om morgonen, / När som dhe stodhe vpp. Sv. forns. 1: 89. Den andre dagen arle och froo / Möttes Giszlarne på Nyköpings broo. Carl ix Rimkr. 15 (c. 1600). Hercules arla stod vpp, en Morgon. Stiernhielm Herc. 1 (1668). När Orran kuttrar käkt och mykket ärla waknar, / Tå skeer thet förty han sin kära Maka saknar. Spegel Guds verk 205 (1685). Arla gräset sin blomma bär, / Om qwällen thet förwisnat är. Ps. 1695, 79: 3. Arlast om morgonen. Hiärne Par. 3 (1709). Tessin Bref 1: 168 (1752). Säg mig, vackra bi, du lilla, / Hvart du vill så arla tåga? Atterbom 1: 153 (1824, 1854). Man steg arla upp, gjorde sin bön och gick till sitt arbete med gladt sinne. Agardh Bl. skr. 2: 252 (1836). Arla om morgonen innan sol rann upp. Hyltén-Cavallius o. Stephens Sv. folks. 177 (1844). Drar jag upp gardinen / helt arla, klockan två, / så sitter trädgårdssångarn / och borrar bigarrå. Gellerstedt Efters. 66 (1891). Angered-Strandberg N. värld. 80 (1898). — särsk.
a) ställdt i motsats till ett adv. med bet. sent. Hakon, konungens son, / Han bad henne arla och serla. Sv. folkv. 1: 119 (i fråga om frieri). Edert legefolk, Piger och drengier, Så och eder booschap och fää, ginge både seendt och arla bedröffuade .. vtij marcken. G. I:s reg. 12: 253 (1539). Så skal iagh giffua idhro lande regn j sinom tijdh, arla och seerla. 5 Mos. 11: 14 (Bib. 1541; öfv. 1893: höstregn och vårregn); jfr ARLAREGN. Syr. 38 (”39”): 27 (Bib. 1541). Then Högborne Förste Hertigh Carl, / Som war frijmodigh sena och arll. Hund 151 (c. 1605). Wij gingo vth om Closter Port, / Vthan fruchtan, arla och seent. Fosz 34 (1621). Kyskhetens rena Pärla, / Som altidh ärl' ok särla / Sin Gud i Hierta bar. Lucidor Hel. C c 3 a (c. 1670). Små foglar der sjunga i skogens tjell, / Från arla om morgon till senaste qväll. C. F. Dahlgren S. arb. 2: 179 (1842). Derom skall hemma talas, när arla dagen gryr, / Derom skall serla månget hjerta drömma. B. E. Malmström 6: 42 (1845). Hagberg Tegnér 2 (1847).
b) (föga br.) i utvidgad anv., i allm.: tidigt. Arla gröda är serla föda .. (dvs.) Vngdoms planta är ålderdoms frucht. Grubb 33 (1665); jfr a o. 2 samt Bremer Grann. 1: 122 (1837). — särsk. [vid återgifvande af isl. ár] i fråga om tidernas början l. urtiden. Jättar mins jag / arla födda. Afzelius Sæm. E. 1 (1818). jfr ARLA-DAG(AR) äfvensom ARLA-DAGS.
2) adj.: tidig (morgon o. d.); som hänför sig till l. eger rum under l. tillhör osv. den tidiga morgonstunden, morgon-, ”otte-”, grynings-. Then ärla Fogle-flock Auroram liufligt helsar. Spegel Guds verk 179 (1685). Weste (1807). Sena qvällen / Ni gör till arla morgon, när ni kommer. Hagberg Shaksp. 11: 341 (1851). Arla vind, arla vind, / Sakta vagga öfver sjön / Emot strand den fagra mön! / .. / Väck den hulda — morgonvind! Oscar ii Skr. 3: 114 (1876, 1888). Och solens strålar skina / I arla som i serla stund / På Geijers hus vid Odins lund. C. R. Nyblom i Ur svenska sången 567 (1883). I arla morgonstund. Melin Prinsess. 16 (1885). Några nationsföreningar vid de svenska universiteten fira fortfarande ”Lussedagen” med utklädnad och arla dryckeslag. NF 10: 167 (1886). Arla klang af klockor dofva. Jensen Puschkin Onegin 175 (1889). — särsk. (föga br.) i utvidgad anv.: tidig (i fråga om lefnadsålder), vid unga år; späd. När arla Herre går, ock blijr en särla Dräng (dvs. när den som tidigt vill l. får spela herre kommer att sluta ss. dräng). Columbus Bibl. v. K 4 b (1676) [jfr fsv. hwa arla wardhir härra han bliwir länge swen]. Jag ser dig komma som en dröm. I håret / du bär en fuktig knopp från nyponsnåret, / och arla ungdom talar din gestalt. Karlfeldt Vildm. 99 (1895).
Ssgr: ARLA-BLOSS30~2. När solen tände se'n (efter det nattliga ovädret) sitt ljusa arlabloss. Palmblad Aischylos 83 (1845).
(1 b) -DAG(AR)~2. [efter isl. árdagar] urtidsdag(ar). (Loke har) i arladagar varit en människoslägtets välgörare. Wisén Oden 59 (1873). Rydberg Myt. 1: 298 (1886). jfr -DAGS.
-DAGG~2. Ps. 1819, 224: 6. Arladagg på hvarje dörr / Stänk, ni elfvor, nu som förr. Hagberg Shaksp. 1: 94 (1847). Marken fuktades af arladagg. Rydberg Sing. 161 (1865, 1894).
-DAGS~2. [jfr ä. d. aarledags] jfr -DAG(AR). Jättar jag minnes, / Arladags födda. Atterbom Siare 1: 3 (1841; isl. ár um borna).
-DROPPE~20. om daggdroppe. B. E. Malmström 6: 88 (1842).
-FLÄKT~2. Och yppig sädesskörds fullmogna guld / Vid arlafläktens smekning synes bäfva. Oscar ii Skr. 2: 184 (1855, 1887).
-FÄRD~2. Likt späda fåglar, ändtlig återkomna / Till fadersnästet från sin arlafärd. Atterbom Lyr. 1: XI (1837).
-FÖDD~2. Johansson Hom. Od. 8: 1 (1844; om Eos, dvs. morgonrodnaden; gr. ἠριγένεια).
-LJUS~2, sbst. Fogelsång och arlaljus / Fått naturen vaken. Snoilsky 1: 97 (1863, 1869). Matuta var i det forna Italien arlaljusets eller morgonrodnadens gudinna. R. Törnebladh i NF 10: 1122 (1886).
-LJUS~2, adj. Vetterlund I dagens stunder 38 (1896).
-MAN. (†) man som stiger tidigt upp om morgnarna; ”ottefågel”. Früh-auf .. en ärla-man, brå up. Lind (1749).
-NY~2, adj. morgonfrisk. Nu stå de (dvs. de två små genierna) hjertans morgonkrya / Med lynnen riktigt arlanya. Wirsén N. dikt. 179 (1880).
-REGN, se d. o. —
-SKY~2. Dagen ögat slår opp / Och speglar strimmande arlasky / I gräsets perlande dropp. Snoilsky 4: 59 (1887).
-STRECK. (†) Landshöfdingen Hjærne (har) kallat de gångar (i bergen), som stryka ifrån .. öster til väster morgongångar, eller Arlastrek (Frühgänge). Rinman 2: 857 (1789).
-STUND~2. Naturen nändes knappt dig något neka: / till dig (dvs. Atterbom) hon hviskade så mången bikt / i arlastund, i tysta stjärnekvällen. Lysander Skr. 77 (1856). Klockan kunde vara vid pass tre på morgonen, en den solblankaste, mest förtjusande arlastund, som någonsin följt på en lätt nattlig sommarskur. PT 1896, nr 270, s. 3. —
-SÅNG~2. Horn Skald. 27 (1816). Hur hoppfullt sinnet höjes / Vid fogelns arla-sång! Carl xv Dikt. 173 (1858, 1863).
-VÅG~2. Ja väl, var helsad, stig ur arlavågor, / Du unga morgonstjerna, med ditt sken! Wirsén Sång. o. bild. 77 (1881).
Spoiler title