SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
ORV or4v, stundom äv. (starkt bygdemålsfärgat) ARV ar4v, sbst.3, l. ÄRV ær4v, n., äv. (föga br.) r. l. m. (ÅngermDomb. 27/11 1630, fol. 39); best. -et, ss. r. l. m. -en (se nedan); pl. = (GripshR 1585, s. 180 (: Lije Orff) osv.), ss. r. l. m. -ar (se nedan); äv. (starkt bygdemålsfärgat) ORVE or3ve2 l. ARVE ar3ve2, sbst.3, l. ÄRVE ær3ve2 l. ÖRVE œr3ve2, n., stundom äv. r. l. m.; ss. n. best. -et, ss. r. l. m. -en (äv. möjl. att hänföra till sg. orv osv., Hülphers Norrl. 4: 364 (1779)); ss. n. pl. -en (Fatab. 1913, s. 40 (1678: hörffwen), BoupptRasbo 1769) ((†) = (GripshR 1595, s. 159 (: Ligeorfwe))), ss. r. l. m. pl. -ar (äv. möjl. att hänföra till sg. orv osv., GripshR 1619, s. 75 (: Lijerffuar), Hellström NorrlJordbr. 315 (1917: lieorfvar)).
Ordformer
(arv (-f) 17631921. arve 1756 (: arfven, pl.)1759. erffuar, pl. 1619 (: Lijerffuar). orv (å-, -f(f)) 1585 (: Lije Orff, pl.) osv. orve 1595 (: Ligeorfwe, pl.). urf 1643. ärv (e-, -f) 18921924. ärve 1744 (: ärfven, pl.), 17651769 (: lijärfven, pl.). örve (hö-) 16781931)
Etymologi
[fsv. orf, urf, sv. dial. orv, arv, ärv, arve, ärve, örve, motsv. nor. orv, isl. orf, n., fht. worf, m.; av ett germ. wurfa- (wurƀa-), besläktat med lat. verber, gissel, piska, gr. ῥαπίς, spö]
lieskaft. Fatab. 1913, s. 40 (1678). Binda en lie vid orvet med .. ett vidjeband. Suneson GGrund 198 (1926). Levander DalBondek. 1: 253 (1943). jfr Stiernhielm Fateb. D 5 a (1643). — jfr BLAD-, KVIST-, LIE-, STJÄRT-ORV.
Spoiler title