SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ASCH 4, stundom a4ʃ l. a4ʃ, interj.
Etymologi
[jfr med afs. på vokalljudet AH (I 4) samt med afs. på konsonantljudet USCH, af hvilka båda ord asch möjl. utgör ett slags kompromissbildning]
(hvard.)
a) ss. uttr. för otålighet, förtret, ringaktning o. d. l. för (ett mer l. mindre föraktfullt l. harmset) afvisande af ett antagande, en tanke osv.; ah! bah! strunt!; jfr ÄSCH, äfvensom ISCH. Asch, hvad du pratar! Hvad tycker du om N. N:s senaste bok? Asch, det är ju bara smörja! Asch, att ni kan tänka på sådant slarf. Almqvist Amor. 69 (1839). ”Kan du ännu så mycket, som gå dit in, Johan?” .. ”Asch!” utbrast han och reste sig upp på sin venstra, brukbara fot. Dens. Grimst. 30 (1839). Asch, det ha vi hört nu så länge. Strindberg Hems. 114 (1887). Asch, han gitte icke tänka på det engång! Tavaststjerna Marin 101 (1890). ”Trymå? Asch!” sa Villy. .. ”Nej, små speglar, ska det vara ..”. Agrell I Sthm 93 (1892). Asch! han hade ju helsat hundratals gånger under sin tjenstgöringstid, så den konsten måtte han väl kunna! R. Melander i Nornan 1893, s. 155 (om en beväringsman).
b) (mindre br.) ss. uttr. för starkt ogillande l. för afsky, vämjelse osv.: usch! Är det rättskaffens och anständigt att ha en hustru på hvar kammare hela huset rundt! Asch, asch, asch! Heidenstam Karol. 2: 66 (1898).
Anm. Ngn gg förekommer hvard. den på inverkan från AJIAMEJ, USCHIAMEJ beroende bildningen aschiamej0401 l. 040 4. Asch-ia-mej, sådan föraktlig varelse du är. Carlén Skugg. 1: 109 (1861, 1865); jfr b.
Spoiler title