SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEDRAGARE bedra4gare, i Sveal. äfv. 0302 (bedra´gare Weste; bedràgare Almqvist), m.||(ig.) (om kvinna användes vanl. BEDRAGERSKA); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(bedrag(h)are 2 Tim. 3: 13 (Bib. 1541), Bureus Suml. 78 (c. 1600) osv. bedräghare 2 Tim. 3: 13 (NT 1526), G. I:s reg. 8: 272 (1533) m. fl.)
Etymologi
[fsv. bedräghare; jfr d. bedrager, nt. bedreger, holl. bedrieger, t. betrüger]
person som bedrager, som far med lögn o. svek; skälm; i sht i bet. a o. b. Oonda menniskior och bedräghare the haffua framgång j thet oondt är. 2 Tim. 3: 13 (NT 1526). The skola .. icke så förhastuge wara till at setia troo till slike bedrägere som sådana lygner föra på oss. G. I:s reg. 6: 249 (1529). Den Bedragaren Machiavellus. Rudbeckius Kon. reg. 333 (1617). En egen klass af uppsåtliga bedragare, som kallat sig Alkemister. Berzelius Kemi 3: 153 (1818); jfr a. Bedragne bedragare. J. Flodmark (1863; titel) enl. Dahlgren Theatr. 138. bildl. Våra två största bedragare (dvs. de som svårast bedraga oss), som äro egen kärlek och vtvärtes anseende. Rydelius Förn. Föret. § 10 (1722, 1737). Bedragarn hoppet. Stenhammar 62 (1794). jfr HUFVUD-, SJÄLF-, STOR-, ÄRKE-BEDRAGARE. — särsk.
a) till BEDRAGA 1. Mal. 1: 14 (Bib. 1541). Finnes han (dvs. gäldenären) på hvarjehanda sätt hafva brukadt svek och list emot sina borgenärer; tå skal en sådan bedragare ställas för en påla .., at skämmas två timar. HB 16: 4 (Lag 1734). Topelius Fält. 5: 40 (1867).
b) person som ger sig ut för att vara en annan, än han är; jfr BEDRAGA 3. Daljunkaren var en bedragare. Serenius (1741). Bland dessa s. k. psevdosebastianer (dvs. personer som utgåfvo sig för att vara den försvunne portugisiske konungen Sebastian) afrättades de tre förste, såsom öfverbevisade bedragare. NF 14: 800 (1890).
Ssg: BEDRAGAR-030~ l. BEDRAGARE-LIGA0300~20.
Spoiler title
Spoiler content