SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
CELLO säl4ω l. -o l. -å, stundom ɟäl4ω osv. (tjǟl- G. Dalin (1871), tje´llå NF (1878)), r. l. m.; best. -n; pl. celli säl4i, stundom ɟäl4i, äfv. -os. Anm. I stället för pl. af detta ord torde oftare pl. af VIOLONCELL användas.
Etymologi
[jfr t. o. eng. cello, förkortning af violoncello (se VIOLONCELL)]
tonk. violoncell. Han är virtuos på cello. (Ole Bull) respekterade utan tvifvel såväl herr Y.'s fiol, som herr X.'s med rätta berömda ”cello”. Sturzen-Becker 2: 13 (1861). Gamban, cellons företrädare. Mankell Mus. hist. 2: 87 (1864). I Rubinsteins första pianotrio .. ljöd hr P:s cello alltför matt. VL 1901, nr 17, s. 3.
Ssgr: CELLO-LITTERATUR(EN)30~1002. om kompositioner för cello (ss. solo- l. hufvudinstrument). —
-SPELARE~200. Ord o. bild 1897, s. 363. —
-STRÅKE~20. —
-STRÄNG~2, sbst. Jag från mitt hjertas hjerta hör / En klagoton, som darrar klar; / Han cellosträngens vemod har, / Och smältande han sakta dör. Josephson Gula rosor 7 (1896).
-STÄMMA~20, sbst.
Spoiler title