DEPOLARISERA dep1ωlar1ise4ra l. de1-, l. -ål- l. -ol-, äfv. depωl1ari- l. -ω1l- l. -ål1- l. -å1l- l. -ol1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DEPOLARISATION -aris1atʃω4n l. -aʃ-; DEPOLARISATOR (se d. o.).
Etymologi
[jfr t. depolarisieren; af fr. dépolariser, af dé- (motsv. lat. dis-, itu, åtskils) med upphäfvande bet. o. polariser (se POLARISERA); jfr äfv. eng. depolarize]
fys. (o. tekn.)
1) (föga br.) upphäfva polarisationen af ljus- l. värmestrålar. Man säger (i vissa fall) .., att ljuset depolariseras. Lundhquist Eisenlohr Fys. 231 (1841). Om mellan dem (dvs. turmalinplattorna), sedan de blifvit vridna med axlarne vinkelräta mot hvarandra, inlägges ett glimmerblad, uppkommer en depolarisation (af värmestrålarna), likasom ett analogt fenomen inträffar med polariseradt ljus. Fock 1 Fys. 499 (1853, 1861).
2) förhindra l. motverka polarisationen i ett galvaniskt element. Mekanisk, kemisk, elektrokemisk depolarisering. Att för depolarisering af anoden använda den s. k. flytande karbolsyran. Tekn. tidskr. 1894, K. s. 83. Längre fram började man att uppfriska eller ”depolarisera” den försvagade elektrolyten med tillhjälp af luft, som i vissa fall inblåstes i densamma. Därs. 1896, Allm. s. 193. Brunstenen lämnar (i Leclanchés element) för depolarisationen nödigt syre. 2 NF 9: 666 (1908).
