SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1911  
DIALEKTIK di1aläkti4k l. -ek-, äfv. 01— (- -läckti´k Dalin), r. l. f. (f. Heinrich (1814), Dalin (1850), Kindblad (1868), Wenström o. Jeurling (1891)); best. -en; pl. (om olika framställningar af vetenskapen, föga br.) -er (Dalin (1850)).
Ordformer
(dialectica Schroderus Osiander 1: 138 (1635; kanske rättast att fatta ss. lat.), Lundberg Erasmus 78 (1728; kanske rättast att fatta ss. lat.), Lagerbing 1 Hist. 2: 841 (1773: dialectican, best. sg.). dialectique Silfverhielm Anim. magnet. 1 (1787))
Etymologi
[jfr t. dialektik, f.; eng. dialectic, fr. dialectique, lat. dialectica, af gr. () διαλεκτική (näml. τέχνη), eg. konsten att diskutera, af διάλεκτος i bet. diskussion, debatt (se för öfr. DIALEKT)]
1) filos.
a) med tanken fäst på vetandets form: den vetenskapliga framställningen af tänkandets lagar; i sht läran om begreppen, deras bildning o. förknippning samt om sättet att använda dem för att bilda riktiga omdömen o. slutledningar; slutledningskonst, bevisningskonst, förnuftslära, logik; stundom med ngt föraktlig bibetydelse, öfvergående i bet. 2. Mächta wälförfahren vthi then Boklige Konsten Dialectica. Schroderus Osiander 1: 138 (1635). Hvad gagn hade man af Dialectica .., när man intet viste af något ordakrig eller penfäkteri öfver sins emellan stridande meningar? Lundberg Erasmus 78 (1728). Dialectican eller Philosophiska trät-konsten. Lagerbring 1 Hist. 2: 841 (1773). Enligt en sund dialektik. Björkegren (1784; ss. öfvers. af dialectiquement). At uptäcka detta bedrägeri (af förnuftet) är .. en sak, som åligger den transcendentala Logikan; och den delen deraf, som hermed sysselsätter sig, kallar derföre Författaren (dvs. Kant) den transcendentala Dialektiken. Lutteman Schulze 32 (1799). I Dialectiken bestämdes de allmänna begreppen och förnuftsluten; den skulle lära skilja sannt och falskt, och att försvara Kyrkan mot alla kätterska anfall. Broocman Ber. 1: 8 (1807; i fråga om Rhabanus Maurus' undervisning). Den Megariska Skolan sysselsatte sig förnämligast med Dialektik. Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). Geijer I. 1: 192 (1845; i fråga om undervisningen under den romerska kejsartiden). Då .. Atterbom säger den hegelska lärans grundbrist ”ej vara brist på grundlighet, åtminstone ej i ordets vanliga mening”, så innebär detta .. en hyllning åt systemets mäktiga dialektik. Vetterlund Stud. o. dikt. 59 (1894, 1901); jfr c. Grammatik, retorik och dialektik eller logik bildade (i de medeltida skolorna) trivium. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler Ped. hist. 15 (1900). — jfr TRANSCENDENTAL-DIALEKTIK. — i bild. När lifvet riktigt ansatt en person och med sin hårda dialektik kastat honom hit och kastat honom dit, då är det just som det till sist prässas fram sådana enkla ord och tonfall hvari ett lifs visdom är lagd. Larsson Stud. o. med. 77 (1898, 1899).
b) med tanken fäst på vetandets både form o. innehåll: lära(n) l. vetenskap(en) om det varande ss. sådant; nästan liktydigt med: FILOSOFI, METAFYSIK; nästan bl. med afs. på den antika (grekiska) filosofien samt vissa moderna filosofer, särsk. Hegel. Att leda oss till denna högsta lycksalighet, är (enl. Plotinos) Philosophien eller Dialektiken ett medel. L. Hammarsköld i Phosph. 1813, s. 234. Platon angifver .. ”dialektiken” såsom den vetenskap, genom hvilken jag med det rena tänkandet fattar det sant varande i allmänhet. Dalsjö Platon 2: 530 (1872). Schleiermacher, en romantiker, i hvars utdaning verkningarna af herrnhutisk fromhet, kantisk filosofi och platonisk dialektik korsa och blanda sig med hvarandra. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler Ped. hist. 289 (1900).
c) särsk. i fråga om hegelska filosofien: benämning på det sätt hvarpå tanken utvecklar sig till full verklighet (gm tes, antites o. syntes). Den bestämda Tanken .., såsom Förnuftsbegrepp, både icke är och är identitet af Allmänhet och Bestämning. Denna motsägelse utgör Förnufts-Begreppets Dialektik. Snellman El.-curs 2: 35 (1840). Intet eller m. a. o. det från allt vara afsöndrade icke-varat är .. det närmaste resultatet af det abstrakta varats dialektik. Borelius Metaf. 13 (1883).
2) i allm.: konsten att argumentera o. med skicklighet utveckla grunderna för l. emot en sats, argumenteringskonst; bevisföring; ofta med dålig bibetydelse, nästan liktydigt med: konsten att förvilla gm hårklyfveri o. spetsfundighet l. gm skenfagra, bedrägliga o. sofistiska slutledningar; skenfager, sofistisk bevisföring, sofisteri, advokatyr. Den Paradox, som Helvetius medelst sin förföriska Dialectique sökt göra rimlig, at ... Silfverhielm Anim. magnet. 1 (1787). (Aristoteles') spetsfundigheter, hans fina dialektik. B. Höijer i Litt. tidn. 1795, s. 237. Att du, med din dialektik, kan försvara skilnaden emellan orden ”skepnad” och ”gestalt”. Geijer I. 8: 462 (1823). (De engelska skriftställarna) sakna kanske Tyskarnes skarpsinniga dialektik, men trötta ej med deras ofta torra och långdragna scholastiska hårklyfverier. J. Samzelius i Frey 1845, s. 538. Han (dvs. Almqvist) ansåg .. som sin uppgift att kunna bevisa allt, äfven det absurdaste, han satte dialektiken i stället för sedlighet, sofismen i stället för öfvertygelse. Sturzen-Becker 1: 94 (1861). Han (dvs. Mirabeau) snärjde hvem som helst genom en glänsande dialektik. Höjer Från fr. revol. dagar 108 (1893). Redan hos Calderon voro spetsfundighet och yppig färgrikedom förenade, och dialektiken var förbunden med romantisk äfventyrlighet. C. D. af Wirsén i PT 1904, nr 60 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content