SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
DIKA di3ka2 (di`ka Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.).
Ordformer
(dijgett (sup.) G. I:s reg. 18: 611 (1547); dijkiat (sup.) Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 373 (1648))
Etymologi
[fsv. dikia, dika, till DIKE; jfr d. dige, mnt. diken, nt. diiken, holl. dijken, t. deichen, feng. dician, eng. dike o. ditch]
1) till DIKE 1 a: gräfva dike; förse med diken; jfr GROPA. — jfr AF-, BE-, BOTTEN-, DJUP-, GENOM-, GRUND-, KRING-, LAND-, OM-, RUT-, RÖR-, SKOGS-, TEG-, TORR-, TVÄR-, TÄCK-, UNDER-, UPP-, UT-DIKA m. fl. samt ODIKAD.
a) [jfr motsv. anv. af eng. ditch] gräfva ett dike l. diken; sysselsätta sig med dikesgräfning; stundom kanske snarare att fatta ss. absolut anv. af b. När som then ene (bonden) vill dika eller rödia, vill then andre thet icke göre. G. I:s reg. 25: 266 (1555). En giöddan maatsäck / then Bonde med bäär / som långtfrån Gården wil dijka. Wivallius Dikt. 100 (c. 1635). Dee klaga fuller öffver vätan, dett våller dee dijka intett. RP 7: 134 (1638). Åsämjer them ej, hvilken dika skal; lägge Domaren them emellan, som nyttigt och nödigt pröfvas. BB 6: 3 (Lag 1734). Intet dikande brukas i Skåne vid åkrarne. Linné Sk. 175 (1751). I början dikas grundt, och sedan diupare alt som man kommer längre in uti mossan (dvs. mossen). Gadd Landtsk. 1: 252 (1773). Bonden dikar heldre en dag, än han läser. S. Ödmann (1818) i 2 Saml. 4: 164. Wijkander Onkel Sam 43 (1875). — särsk.
α) med innehållsobj. Än ägher han (dvs. landbonden) .. dijke nije stänger dijke .. huart åhr om så behöfues, och skal dijket wara ofuan till twå alner bredt, och en på botnen. Lagförsl. 167 (c. 1609). Twå karar dijka 50 famnar nytt dijke om dagen. J. Wallerius (1714) i Läsn. f. sv. folket 1899, s. 135. Många föreskrifter (äro) utfärdade .. om planteringar, humlegårdars anläggning, samt huru mycket årligen bör dikas. Stiernstolpe Arndt 2: 70 (1807, 1814). Strindberg Hems. 62 (1887).
β) [jfr fsv. göta lätho dika alt vatnit v enne elf] med obj. (äfv. refl.) som icke direkt träffas af den gm verbet uttryckta verksamheten utan först tillsammans med en följ. bestämning angifver en följd af denna verksamhet: dika (så att l. med den påföljd att ngt sker l. ngn l. ngt blir så l. så beskaffad l. beskaffadt). Thu skall bruke en hoop dagzvercker, som ther falle opå landett, till ath lathe graffve och dijke vatnen utaff the måsser ther opå landett allestedz belegne äre. G. I:s reg. 22: 440 (1551). Ingen dikar sig fattig. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) [jfr motsv. anv. af eng. ditch] förse l. genomdraga (jord, åker, äng osv.) med diken. Wele wij och formane eder, ati ock så wele Dijke edre Åkrar Rödie edre Engior, Ringe edre Swin, och annet sligt mere. G. I:s reg. 12: 258 (1539). Rålamb 13: 4 (1690). Platsen dikas, tvärdikas, vältas (m. m.). Linné Sk. 377 (1751). En sur, seg, kall och klibbig lerjord (behöfver) först och främst väl dikas. Alm. (Gbg) 1783, s. 38. Dalkarlen .. dikar andras åkrar emot betalning, men sina egna låter han ligga odikade. J. af Nordin (1792) i Econ. annal. 1807, mars s. 29. En illa dikad jord. Dahl Åkerjord. afdikn. 52 (1853, 1863). Bonden (i Gbgs o. Bohus län) börjar alltmer att träda och dika sin jord. Höjer Sv. 2: 897 (1879). Människan har .. huggit ut skogarna, dikat träsken och odlat den mark, som vunnits på detta sätt. Läseb. f. folksk. 402 (1892). Myren är visserligen dikad, men fortfarande ganska blöt. Simmons Floran i Kiruna 181 (1910). Anm. I språkprofvet från 1892 föreligger snarast (en mera tillfällig) bet. ’utdika'.
2) [jfr motsv. anv. i d., (m)nt., holl. o. t., äfvensom af eng. dike] (†) till DIKE 3: uppkasta en vall l. vallar; bl. anträffadt i ssgn INDIKA samt ss. vbalsbst. DIKARE (se d. o. 2); jfr BEDIKA.
Särskilda förbindelser:
DIKA AF10 4. gm dikning afleda (vatten); jfr AFDIKA 2. Först sedan man dikat af vattnet väl, kan mossen börja odlas.
DIKA BORT10 4. gm dikning afleda (vatten). På de sidländare ställena voro stora kärr, der .. vattnet stod fredadt från allt bemödande att dika bort det. Lovén Folkl. 6 (1847).
DIKA UNDAN10 32, äfv. 40. gm upptagande af dike(n) bereda aflopp åt vatten från (en grannes) högre liggande mark. Ur förbudet för den nedanliggande att hindra vattnets fria aflopp från den högre liggande marken har utvecklat sig skyldighet för den förre att dika undan. NF 17: 369 (1893).
DIKA UPP l. OPP10 4. — jfr UPPDIKA.
1) (tillfällig anv.) taga upp l. göra i ordning (dike). Han Dijkar intet upp sitt stycke för Åkren. Verelius Ind. (1681; under balk).
2) (föga br.) i uttr. dika upp (ngt) till (ngt), gm dikning förvandla (ngt) till l. åstadkomma att (ngt) blir (ngt). Dika up mossar till äng. G. I:s reg. 23: 433 (1552).
DIKA UT10 4. gm dikning afleda vattnet från l. torrlägga (mosse, myr o. d.). De hafva dikat ut en kärn och åtskilliga myror. F. A. Burman (1794) i Norrl. saml. 92. Man började dika ut mossar, göra nyodlingar .. m. m. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 5 (1867). När en man vill börja att dika ut en myr, kan han skriva till regeringen och be om penninghjälp. Sandström Natur o. arbetsliv 2: 112 (1910). — jfr UTDIKA.
Spoiler title