publicerad: 1960
RUTA rɯ3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er HH 2: 33 (1553), BoupptToftnäs 1723; -ur HovförtärSthm 1696 A, s. 671, HusgKamRSthm 1750, s. 463).
Ordformer
(rut- (-uu-, -w-) 1546 (: Rutewerk) osv. rutt- 1615—1691 (: Ruttewärh). röter, pl. 1637)
Etymologi
[jfr d. rude, nor. rute; av mlt., mht. rūte (motsv. t. raute) l. mnl. rūte (motsv. holl. ruit); möjl. urspr. en speciell anv. av RUTA, sbst.1, utgående från rutblommans form o. ev. förmedlad gm dess användning inom heraldiken (jfr RUT-KRANS). — Jfr RUTA, v.1, RUTER, sbst.1]
1) av fyra (mer l. mindre räta) sidor begränsad yta l. figur, fyrkantigt fält, fyrkant; ofta om (förr i sht på kant ställd) kvadrat l. romb; äv. om fyrkantigt stycke av tyg l. fyrkantig platta l. skiva l. (mera tillf.) föremål l. formation med fyrkantig grundplan l. dyl. (jfr 2, 4); ngn gg allmännare, om en regelbunden månghörning. Sned l. spetsig ruta, med sneda vinklar. Indela ngt i rutor. Mollet Lustg. C 1 b (1651). Romb eller Ruta, (kallas) den (fyrkant), uti hvilken alla fyra sidorna äro lika stora, men alla vinklarna icke rätta. Scheutz Ritk. 40 (1832). På hufvudet hafva insekterna tvänne ögon, som bestå af flera tusende rutor eller småögon. Berlin Lrb. 45 (1852). Ett gruslager, som genom torkning och derpå beroende sammandragning söndersprungit i sexsidiga rutor. Nordenskiöld Vega 1: 305 (1880). Broderiet består i sitt nuvarande skick av 28 rutor med vapen och initialer. Fatab. 1942, s. 163; jfr c. Teglet lades upp på kajen i s. k. rutor, d. v. s. kuber, vardera på 100 tegel. Erixon SthmHamnarb. 69 (1949). — jfr BLOCK-, CITRON-, GELATIN-, MANDEL-, MÄRS-, PROV-, SMÖRDEGS-, SNED-, SPETS-RUTA m. fl. — särsk.
a) om fyrkantigt markområde. BrölBesw. 13 (c. 1670). Plantering (av skog) i rutor. TSkogshush. 1874, s. 14. Vid samtliga försöksfälten vexlades utsädesmängderna något på de olika gödslade rutorna. LAHT 1893, s. 194. Nerman Service GuldgrävDikt. 50 (1917). — jfr PLANT-, PROV-, SÅDD-RUTA.
b) om de fyrkantiga fälten på ett schack- l. dambräde o. d. Svart, vit ruta. Königstedt Schacksp. 21 (1771). Björn och Frithiof suto båda / vid ett schackbord, skönt att skåda. / Silfver var hvarannan ruta, / och hvarannan var af guld. Tegnér (WB) 5: 37 (1825). Järnvägsminn. 119 (1952; i bild). — jfr DAM-, HÖRN-, SCHACK-RUTA.
c) om fyrkantiga fält l. figurer som bilda ett dekorativt mönster, t. ex. på tyg l. i ett golv; jfr d. Parkett i rutor. Rutor i ett tak. Enn Swartt sijdhen atlask tröija .., stickatt med gull, vthuggit i Ruther, vthi hwar rutho ett par gyllenstiffther. HH 2: 33 (1553). Stallet har varit med en egen besynnerlig snygghet inrättat, ända til det at golfvet i Spiltorne varit i rutor inlagdt, med på tväran afsågade Trädkubbar. NoraskogArk. VI. 1: 8 (1768). Så väfva vi rutor / och så knyta vi knutor, / och väfva rutor och knyta knutor / och låta spolen gå rätt. Wigström Folkd. 1: 303 (1880). Inom den ornamentala konsten betecknar man som ruta icke endast den förskjutna kvadraten (romben) utan äfven den på kant stälda vanliga kvadraten. Adler Meyer 298 (1894). En dyrbar schal .. med fina, skotska rutor i himmelsblått, rödt och grönt. Solnedg. 3: 80 (1912). Granlund Träkärl 124 (1940). — jfr ATLAS-, PARKETT-, STEN-RUTA. — särsk. (enst.) bildl., i uttr. rutor och ränder, ss. beteckning för olika (förhållanden utgörande) inslag i ngt; jfr RUTA, v.1 a β. I den saken äro både rutor och ränder. Topelius Vint. I. 2: 366 (1860, 1880).
d) [jfr c] herald. om figur på vapenfält, som har formen av en romb l. en på kant ställd kvadrat (antingen förekommande ensam l. i ett visst antal på fältet). Förde her Larens Torstensson 17 rutor. Teitt Klag. 46 (1556). Ruta .. (betecknar inom heraldiken) upriktighet. Uggla Herald. 86 (1746). Tre gyldene rutor i svart sköld. Nordforss (1805). Hellström Herald. 102 (1941). — jfr BRÄDSPELS-, SNED-, SPETS-RUTA.
e) om fyrkantiga figurer bildade av varandra korsande linjer på en yta (ett papper, en räknetavla o. d.). Palmquist Räkn. 19 (1750; på räknetavla). VetAH 1799, s. 158 (i en tabell). I klassliggaren, där var och en (av eleverna) hade sin ruta för varje dag i veckan. Swensson Willén 25 (1937).
f) om fyrkantig maska (stundom äv. maska med annan form) i ett nät l. motsv. figur i ett nätliknande galler o. d. Bellman Gell. 3 (1793). Risslet var af jerntråd och kunde ha omkring 16 rutor på qvadrattummen. JernkA 1838, s. 236. Genom (mygg-)florets fina rutor. TurÅ 1906, s. 243. SFS 1908, nr 25, s. 24 (i galler).
g) [jfr a, b] (mera tillf.) bildl., i uttr. föra striden över på en annan ruta, på ett annat område. Strindberg Fagerv. 266 (1902).
2) om fyrkantig skiva av glas (stundom äv. skiva av annan form o. annat material) för isättning i en ram, till fönster i byggnad l. täckt vagn (särsk. järnvägsvagn l. automobil) l. till glasdörr i skåp l. ss. vägg i en lykta o. d.; stundom med inbegrepp av infattningen l. ramen. Fyrkantig, rund, oval ruta. Stora, små rutor. Ett fönster med sex rutor. Veranda med olikfärgade rutor. Slå sönder l. in l. ut l. krossa l. spräcka l. (starkt vard.) panga en ruta. Sätta i en ny ruta. Solen sken varmt genom rutan. Rägnet smattrade mot rutan. På fönsterbläcket satt en domherre och hackade på rutan. Rutorna klirrade, när de tunga vagnarna dånade förbi på gatan. TullbSthm 4/5 1571. 1. Messingz lychta utan rutor. BoupptSthm 1675, s. 83 a, Bil. (1674). Ser du fönstret med den spräckta rutan? Wennerberg 1: 170 (1881). Fönstren .. hade (i Novgorod vid 1200-talets slut) till rutor tunnt skinn af lam eller kalf. Ahrenberg StRätt 9 (1899). Martin och Ida lågo på knä på en stol med .. näsorna tryckta mot rutan. Söderberg MBirck 19 (1901). Hon .. njöt av oktobersolen, som föll in genom rutorna. Wägner Silv. 5 (1924). Korrekt parkerade bilar har fått polislapp på rutan. SDS 1957, nr 22, s. 16. — jfr BIL-, BLY-, DRAG-, FÖNSTER-, GLAS-, HORN-, KRISTALL-, LÄTT-, LÖS-, SKINN-, SKYLT-, SNED-, SPEGEL-, TAK-, VERANDA-, VIND-, VÄGG-RUTA m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. uttr. i dan. o. lt.] i (det med tanke på fönsterkrossning skämts. använda) talesättet rutorna ut, sa glasmästaren o. d.; jfr RUTER, sbst.1 1 b. Granlund Ordspr. (c. 1880). ”Rutor ut och rutor in”, sa' glasmästar Berglund. AB(B) 1919, nr 27, s. 11 (i skildring av händelse 1848).
b) (tillf.) i utvidgad anv., om det rutformiga mönster (på golvet l. en vägg inne i rummet o. d.) som bildas av ljus som faller in genom en fönsterruta; äv. bildl; jfr 1. Hedborn 1: 177 (c. 1830). Minnet deraf kastade en bred ruta af solsken ännu öfver hans mörkare dagar. CVAStrandberg 1: 336 (1862). — jfr SOLSKENS-RUTA.
c) (†) i uttr. magisk ruta, eg. om (ruta i) apparat med vars hjälp man framkallar bilder; anträffat bl. bildl. För att göra teckningen fullständig, vill jag framdraga för den magiska rutan en tafla i samma anda ur det menskliga lifvet, målad efter naturen. Hedborn 2: 239 (1843).
3) [jfr motsv. anv. av t. raute] (†) fasett; fasettslipad ädelsten (jfr ROSEN-STEN). En demant som är slipad i rutor. JournManuf. 4: 156 (1834). Ruta .. Demant slipad i rutform. Därs.
4) (i skildring av ä. förh.) avpassat stycke (av viss storlek) l. fält av gyllenläder, använt till väggbeklädnad; jfr TAVLA. En Tentur (dvs. tapet) gÿllenläder .. bestående af 120 st. ruutor. HusgKamRSthm 1701, s. 56. 80 rutor Gÿllenläder. Därs. 1768, s. 461. Karlson StåtVard. 30 (1945).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna möjl. äv. hänföras till ruta, v.1): A: RUT-BAKELSE. (†) bakvärk i rutform. Valleria Hush. 35 (c. 1710). —
(2) -BLY. (rute-) (i sht om ä. förh.) blyinfattning av l. till en ruta. Löfgren TenngjH I. 2: 244 (i handl. fr. 1653). —
-DIKA, -ning. (förr) lant. dika (ett fält) på så sätt att fältet gm dikena delas i slutna fyrkanter. Grotenfelt JordbrMet. 112 (1899). Norlind AllmogL 105 (1912). —
-DRÄLL. (rut- 1664. rute- 1658—1762) (†) rutig dräll. KlädkamRSthm 1658, s. 118. ÅgerupArk. Bouppt. 1762.
-FLOTTE. (i fackspr.) flotte bestående av flera skikt av stockar så anbragta att stockarna i det ena skiktet bilda rät vinkel mot stockarna i det närliggande skiktet, kryssflotte, korsdragen flotte. TNCPubl. 23: 27 (1954). —
-FORM. (rut- 1828 osv. ruts- 1690)
-FORMIG. som har formen av en ruta l. rutor; särsk. (i sht bot. o. herald.): som har formen av en romb l. en på kant ställd kvadrat. Rutformiga gropen (anat.), rutgropen. Rutformige (sköldar) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber. Uggla Herald. 15 (1746). Härtigarne Johans och Carls rutformiga Klippingar. Hallenberg Myntcab. 220 (1804). Dessa sablar ha svart, rutformigt refflad kavel. Alm BlVap. 113 (1932). —
-FRIS, r. [jfr t. rautenfries] byggn. fris av (vanl. på kant ställda) kvadrater. AntT XV. 1: 73 (1896). —
(1 f) -GALLER, n. galler vars gallervärk utgöres av (i allm. på kant ställda) rutor. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 116. särsk. herald. till 1 d, om gallervärk i vilket varje ruta är kantad med smala strängar. Uggla Herald. 68 (1746). —
-GROP(EN). [jfr t. rautengrube] anat. fjärde hjärnventrikelns botten (med rombisk form), rutformiga gropen. Wernstedt 100 (1935). —
-GÄRNING l. -GÖRNING. (rut- 1681. rute- 1670—1679. ruts- 1659. -giärn- (-gie-, -ge-) 1659—1679. -giörn- 1670) (†) arbete i l. med rutmönster; jfr gärning 4 (a o. b). Flamsk rutsgiärning. GotlArk. 1931, s. 14 (1659). 2 st dukar med Ruthgerning. BoupptSthm 1681, s. 392 b. —
-HJÄRNA(N). [jfr t. rautenhirn] anat. om den del av hjärnan som utgöres av lillhjärnan o. förlängda märgen o. som omfattar rutgropen. Wernstedt 440 (1951). —
-INDELNING~020. indelning i rutor; äv. konkret, om det mönster som uppkommer vid sådan indelning. —
(1 c) -INLÄGGNING~020. inläggning av ett rutformigt parti l. partier med rutformigt mönster i ngt; ofta konkret(are), om det rutformiga mönstret l. om de(t) inlagda partiet l. partierna. Rutinläggning i alrot och valnöt. RedNordM 1929, s. 33. —
(1 c; jfr anm. ovan) -JÄRN. tekn. redskap (stålskiva med kam på undersidan) använt vid rutning av ett betonggolv. Varulex. Byggn. 2: 182 (1955). —
-KARTA, r. l. f.
2) (i fackspr.) karta försedd med rutnät. —
(1 d) -KORS. [jfr t. rautenkreuz] herald. kors bildat av fyra sammanställda romboider. NF 8: 1392 (1884). —
-KRÄMLA. [krämlans hattskorpa spricker sönder i gryn l. rutor] bot. krämlan Russula virescens (Scharff.) Fr., grönrutig krämla. Romell Lindblad 70 (1901). —
-LANDSKAP~02, äv. ~20. geol. o. geogr. landskap genomskuret av varandra korsande dalar, som indela området i mer l. mindre rutformiga figurer. TurÅ 1957, s. 39. —
-LAV, r. l. m. bot. laven Lecidea fuscoatra (Lin.) Ach., med rutigt mönstrad bål. Krok o. Almquist Fl. 2: 122 (1907). —
-LÄGGA, -ning. lägga l. utlägga (ngt) i rutor l. så att ett rutmönster bildas; uppdela l. indela (ngt) i rutor; äv. bildl., närmande sig bet.: schematisera; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Rut-lagda s. k. parkett-golf. Eneberg Karmarsch 1: 188 (1858). De pedagogiska faktorierna, där små hjärnor linjeras och rutläggas efter ett humanistiskt skema utan lif och innehåll. Malmberg Höstd. 76 (1907). Att den (dvs. piazzans stenläggning) bör rutläggas i mönster. Josephson Rom 14 (1926). —
-MARK. geol. o. geogr. mark på vars yta stenar o. d. (gm naturkrafternas invärkan) hopats i strängar runt partier med jämförelsevis stenfri (fin) jord, bildande mer l. mindre rutformiga l. (regelbundet) månghörniga l. runda figurer; jfr polygon-mark. Nordenskiöld Vega 2: 441 (1881). Hadding Geol. 61 (1954). —
-MUSKEL(N). [jfr t. rautenmuschel] anat. rutformig ryggmuskel som hos människan utgår från taggutskotten på nedre hals- o. övre bröstkotorna o. från fästen på skulderbladet. Hartelius Anat. 77 (1884). —
(1 c) -MÖNSTER. (rut- 1754 osv. rute- 1698—1754) [jfr t. rautenmuster] mönster bildat av rutor; rutigt mönster. Thorman KunglBorddam. 38 (i handl. fr. 1698). Möbeltyg i enkelt rutmönster. PT 1906, nr 262, s. 3. Ett golv i rutmönster. SvKulturb. 7—8: 325 (1931).
(1 c) -MÖNSTRAD, p. adj. jfr -mönster. KatalÅhlénHolm 94: 16 (1927). Rutmönstrat dräkttyg. Form 1948, s. 64. —
(1 e, f) -NÄT. nät (se nät, sbst. 3) l. nätsystem vars maskor utgöras av rutor; rutmönstrat nät; äv. bildl. Tätheten hos det för craquelé (dvs. sprickporslin) egendomliga rutnätet. MeddSlöjdF 1884, s. 113. Storstädernas rutnät av grå stenhus. VerdS 196: 7 (1913). särsk.
a) nät (se nät, sbst. 3 a) av linjer på papper, (räkne)tavla o. d. Normalpl. 1878, s. 11. Fältkarta bör vara försedd med påtryckt rutnät. SoldatinstrSign. 1945, s. 81.
b) sammanfattningen av de rutformiga fält vari ett undersökningsområde uppdela(t)s gm utstakade l. tänkta linjer. AFTigerstedt i Fennia XIV. 8: 7 (1898).
Ssgr: rutnäts-mönster.
-ORM.
1) (†) orm (sannol. ormarten Coluber rhombeatus Lin.) vars kropp har tre rader rutformiga, svarta fläckar på blåaktig botten. Linné MusReg. 27 (1754).
2) [jfr t. rautenschlange] zool. ormarten Morelia argus Lin., vars kropp på översidan är försedd med rutformiga, gula fläckar. 1Brehm III. 1: 81 (1876). 2SvUppslB 23: 601 (1952). —
(1 e) -PAPPER. [jfr nor. rutepapir] papper med ett av linjer bildat rutnät, rutat papper. Ekenmark Dräll. 53 (1828). —
(1 c) -PARKETT. parkett med rutmönster; parkett sammansatt av rutformiga plattor. 2NF 9: 1439 (1908). —
-PLAN, r. l. m. plan utvisande en rutformig anordning av ett samhälles bebyggelse. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 146. —
-RAD. rad av rutor.
(1 e) -RASTER. tekn. raster försett med varandra korsande, svärtade räta linjer med rutformiga transparenta mellanrum; jfr korn-, linje-raster. 2NF 37: 1238 (1925). —
(1 c) -SAL(EN). (rut- 1864 osv. rute- 1643—1735) sal med framträdande dekoration i rutmönster (t. ex. väggpanel l. tak l. golv i rutmönster); särsk. ss. benämning på en sal i Kalmar slott. CalmSlotzB 6 (1643). Strindberg SvÖ 2: 306 (1883; i Sthms slott). —
-SKÖLD. [jfr t. rautenschild] herald. till 1, särsk. 1 d: vapensköld med rutor, rutad vapensköld; rutformig vapensköld (för ogifta kvinnor). MeddSlöjdF 1895, s. 48. —
(1 c) -SLIPNING. framställning av rutmönster på (kristall)glas gm slipning; äv. konkret(are), om mönstret l. rutorna. KatalNK 1916 —17, s. 3. Vinkaraff m(ed) rutslipning. VårkatalNK 1925, s. 61. —
-SLÅ, v., -slagning. (numera föga br.) förse (ngt) med ett rutnät, indela (ngt) i rutor; särsk. med avs. på karta. SPF 1835, s. 93 (med avs. på karta). (Den nya staden) ligger som på en bricka, reguljär och rutslagen. Malmberg Vidbäck 14 (1915). —
-SNOK. zool. snoken Tropidonotus tessellatus Laur. (med fem rader mörka, rutformiga fläckar på kroppen). 4Brehm 10: 307 (1927). —
(1 a) -SPJÄLKNING. (i fackspr.) förhållandet att man vid (företrädesvis) biologiska experiment uppdelar försöksfältet i ett antal provrutor; ”splitplotdesign”. NordStatistNomenkl. 25 (1954). —
(3) -STEN. [jfr t. rautenstein, rosensten] (†) Ruta, Rutsten .. (dvs.) Demant slipad i rutform. JournManuf. 4: 156 (1834). —
(1 c) -STICKNING. stickning varigm ett rutmönster bildas; äv. konkret(are), om mönstret l. det stickade. Wahlund-Lundquister HbStickn. 193 (1945). —
(1 c) -STYGN. (rut- 1892 osv. rute- 1751) sömn. (stygn i) rutsöm. Alm(Sthm) 1751, s. 35. Branting PrydnSöm 18 (1910). —
-SYSTEM. system av rutor; rutnät. Hedin GmAs. 1: 290 (1898). särsk. = -nät a. Swartz Utdr. 2: 26 (1883). Kartans rutsystem. Fornv. 1952, s. 287. —
(1 a) -SÅ, v., -ende, -ning. skogsv. beså (ett område) med skogsfrö på ett sådant sätt att fröet utsås i smärre uppluckrade rutor på ett visst avstånd från varandra. LfF 1853, s. 153 (: rutsåning). SkogsvT 1904, s. 96. —
(1 c) -SÖM, r. l. m. [jfr t. rautenstich] sömn. prydnadssöm med mönster bestående av små (ofta icke helt slutna) rutor, holbeinsöm, vingåkersöm; äv. abstraktare, om sömnadstekniken. BoupptSthm 1674, s. 157 b. Rutsömmen brukades i broderikonsten särskilt mycket under 1500- och 1600-talen. SörmlH 13: 108 (1947). Bården .. är sydd i rutsöm. Fredricsson Handarb. 195 (1952; i bildunderskrift). —
-VIS, adv. (rut- 1702—1932. rute- 1684—1711) [jfr t. rautenweise] (numera mindre br.) i form av rutor, rutformigt; i rutor l. rutmönster; rutigt. Fatab. 1933, s. 96 (1684). Späda rågfält och höstplöjda åkrar, inhägnade rutvis med sina eviga stengärden. Benedictsson Skåne 143 (1884). SkogsvT 1911, Fackupps. s. 89. TySvOrdb. 1890 (1932). särsk. skogsv. till 1 a, i fråga om rutsådd. LfF 1853, s. 153. Frö, som utsås rutvis. Arrhenius Jordbr. 3: 205 (1861). —
-VÄRK, n. (rut- 1679 osv. rute- 1546—1706. ruter- 1555) [jfr d. rudeværk] ngt (figur l. föremål) som är sammansatt av rutor l. bildar ett system av rutor l. ett rutnät l. rutmönster; äv. abstraktare, närmande sig bet.: rutmönster. SthmSlH 1: 325 (c. 1687). Ett rutverk af 2,5 cm. rundjärn. TT 1903, Ark. s. 31. (Bangkok) med sitt rutverk af kanaler. Wilhelm SolLys. 74 (1913). Ekpanel i rutverk. 2NF 26: 121 (1917; i bildunderskrift). särsk.
a) (†) till 1 c, om rutmönster på tyg l. om rutmönstrat tyg. Bencke dynar aff Blåeth och Rött Floell i Ruthewerck. GripshR 1546—47. 1 p(a)r Örengåtzwar af rutwerk. BoupptSthm 1679, s. 1331 a.
b) herald. till 1 d, om sammanfattningen av rutorna på ett vapenfält. KKD 9: 207 (1706). Schlegel o. Klingspor Herald. 44 (1874). —
-ÖGA. (numera mindre br.) zool. (insekts)öga sammansatt av (sexkantiga) rutor, fasettöga, komplexöga. Berlin Lrb. 62 (1880). Lewerén Bisköts. 6 (1900).
-BLY, se A. —
-DRÄLL, -GÄRNING, -MÖNSTER, -SAL(EN), se A. —
-STYGN, se A. —
-VIS, adv., -VÄRK, se A.
D (†): RUTER-VÄRK, se A.
E (†): RUTS-FORM, -GÄRNING, se A.
Spoiler title
Spoiler content