SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
ELDA el3da2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
Ordformer
(eld- GR 10: 215 (1535) osv. eeld- Upp. 3: 18 (NT 1526), Hamb. (1700). ell- Bureus Suml. 31 (c. 1600), Bromell Bergart. 68 (1730). äld- Stiernhielm Herc. 374 (1648). Anm. Om former med ill- se under ELLANDE)
Etymologi
[fsv. elda, motsv. d. ilde, nor. dial. elda, isl. elda; avledn. av ELD]
1) (†) upphetta, glödga. Gull .. thet eeldhat och bepröffuat är. Upp. 3: 18 (NT 1526; Bib. 1917: luttrat i eld). En fristad (i öknen), där .. en eldad sand mindre brände hans fötter, än prägtige mattor i sin faders palats. Agrell Maroco 1: 209 (1796).
2) (†) antända, tända; särsk. i p. pf. ss. adj.: brinnande. Det andlige Liuset, / Ded som Osz Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt. Stiernhielm Herc. 374 (1648, 1668; i bild). Jägaren, hvars eldade Tobakspipa doftar den giftige växtens ångor. Svartz PVetA 1797, s. 50. — särsk., motsv. ELD 1 g, med särskild tanke på skenet, bildl.: sätta i brand. Om .. åskan eldar skyn. Bellman 2: 121 (1783). Uti .. (rägnets) genomlysta droppar / En eldad båge synes tänd. J. G. Oxenstierna 1: 55 (1805).
3) (numera föga br.; se dock nedan under c) motsv. ELD 1 g: giva eld ifrån sig, frambringa l. åstadkomma eld, giva gnistor ifrån sig, slå gnistor, gnistra, lysa. Frestelsens hårda Ståhl och ellande flinta. Rudbeckius Cath. Appelbohm C 4 b (1668). Skiffer, så hård att den eldar mot stål. Kjellén Nat. saml. 80 (1902, 1906). Det bär utför med en svindlande fart, så att det ibland bokstafligen eldar om medarna. SD(L) 1904, nr 22, s. 5. — särsk.
a) (†) i fråga om glans i ögat; jfr ELD 1 g γ. Du skulle bara sett .. (hans ögon) den natten! Jag glömmer det aldrig — de eldade värre än fars. Carlén Rosen 183 (1842).
b) (fullt br.) i uttr. eldande röd, oftast ellande röd, se under ELLANDE.
4) bildl. i fråga om sinnestillstånd; jfr ELD 3. — särsk.
a) framkalla iver l. hänförelse o. d. hos (ngn) l. i (ngns sinne osv.), entusiasmera, hänföra, liva, ägga. HSH 9: 130 (c. 1740). När ej dygd kan elda hjertat, tänd det i backantisk brand! Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882). Linné .. eldade .. (sina lärjungar) till uppoffrande och oegennyttiga forskarebragder. K. A. H. Mörner i VetAÅrsb. 1910, Bil. 1, s. 40. — särsk. i p. pr. ss. adj.: tändande; väckande, livande, äggande. C. V. A. Strandberg 1: 9 (1844). Så gick det framåt .. under eldande sånger och uppmuntrande rop. Läseb. f. folksk. 507 (1892).
b) med avs. på begär, känsla o. d.: tända; öka, stärka. Då lyckan .. omkringstrålade honom, eldades äfven i hans bröst begäret att herrska. Strinnholm Vas. 1: 77 (1819). Wulff Dante 87 (1897).
5) intr.: (i o. för uppvärmning o. d.) uppgöra eld l. gm tillförande av bränsle underhålla eld. Elda med kol, med ved, i kakelugn, under ångpanna. Han eldar hela dan (dvs. låter elden brinna). Huru mygit hann Fiik (i gruvan) epter Eldning hwar dagh. GR 10: 215 (1535); jfr ELD 6 b. (Den 19:de sept.) ellades först i min kakelugn. J. Bureus (1628) i 3 SAH 23: 162. Här eldar man med torf. Möller (1790). Eldaren bör i första rummet lära sig att elda så ekonomiskt som möjligt. Lundberg Lokom. 288 (1902). I hyran för rummet ingår eldning. Wenström o. Harlock (1904). Där hade icke varit eldat på år och dag. Lindberg Teaterm. 157 (1916). — oeg. (Karl XII:s drabanter) eldade med kulor gerna / så röda som när dagens stjerna / går ned i blod en vinterqväll. Tegnér (WB) 4: 11 (1822). — jfr HJÄLP-, SNÅL-ELDA samt GAS-, HJÄLP-, OLJE-, STENKOLS-, TORV-, VED-ELDNING m. fl. — särsk.
a) bildl. Det regnade och var kallt och .. vi eldade med viskygroggar. Lindqvist Bak. moln. 131 (1911).
b) i uttr. elda för kråkorna l. för skatorna, om oekonomisk eldning, i sht i kakelugn, i det man låter större delen av värmen utan nytta strömma ut i fria luften gm skorstenen. NDA 1916, nr 40, s. 4.
c) med innehållsobj. Elda två brasor om dagen. (Har Ni) aldrig eldat en brasa! Tenow Solidar 1: 196 (1905). bildl. Solen sänkte sig och eldade en ofantlig röd brasa bakom trädens kronor. Strindberg Utop. 95 (1885).
d) (föga br.) med subjektsväxling, om ångfartyg: elda upp. Ångfartyget ”Taif”, som hade eldat och flydde undan i början af bataljen. ÖgCorr. 1854, nr 1, s. 1.
6) tr.: tända l. underhålla behövlig eld i (en ugn l. dyl.); gm uppgörande o. underhållande av eld uppvärma l. upphetta (en ugn l. ett rum l. dyl.). Skall .. (sacellanen) plichtig vara, att .. sjelf elda och sopa sina Stufvo. H. Ofegh (1570) i Bibelforsk. 1900, s. 96. Vgnen, hwilken bör wara så hårdt Ellader, som när een wil ther vthi baka grofft Brödh. Salé Kocken 121 (1664). Lokomotivens eldning. TT 1873, s. 57. — jfr RÖD-, TORK-, TORR-, TVÄR-ELDA samt KAKELUGNS-, KAMIN-, RI-, TORK-, UGNS-, ÅNGPANNE-ELDNING m. fl. — särsk.
a) med predikativt adj. Elda ugnen glödhet. Elda stufvorna varma. VDAkt. 1688, nr 553.
b) bildl. i uttr. elda en badstuga l. badstugan åt l. för ngn, se BADSTUGA 1 b α.
7) (†) till ELD 9, i fråga om skjutning: giva eld. Fienden .. ellade ifrån sig. KKD 8: 117 (1706). Qvick eldning (med ett gevär med flintlås). Swederus Jagt 30 (1832).
Särskilda förbindelser:
ELDA PÅ10 4. till 5. jfr PÅELDA.
1) börja elda, göra upp eld, tända på. Björkman (1889). Klockan sju ljöd reveljen, och det eldades på i kaminer och spisar. Hedin Pol 2: 525 (1911).
2) gm tillförande av bränsle (kraftigt) underhålla eld, elda så att elden brinner kraftigare, ”brassa på”. Berndtson (1880). Auerbach (1908). särsk.
a) med subjektsväxling, om ångfartyg. På eftermiddagen fingo vi i vester sigte på ett ångfartyg, som tycktes ligga till ankars och elda på. Skogman Eug. 1: 96 (1854).
b) bildl. (jfr ELDA 4): öka på, stärka (ngns hänförelse l. iver l. kärlek l. dyl.). Michaelson Ungk. 33 (1892). Så förälskad har jag aldrig sett en karl. Och jag eldade på må du tro. Norlind Hell 2: 214 (1913). -ELDA UNDER10 40. till 5, eg.: göra upp eld under (ngt); särsk. bildl. (jfr ELDA 4): öka på, stärka. Rosenius Tio Guds bud 181 (1858). Den kärlek, som brinner varmast, när den eldas under med sprit. Beskow Till de unga 97 (1904).
ELDA UPP10 4. jfr UPPELDA.
1) till 4: ägga, liva, upptända (ngn l. ngns sinne o. d. l. ett begär l. en känsla l. dyl. hos ngn). I. A. Börk (1688) i LejonkDr. 144. Hvem eldar upp mitt mod? Bäckström Hed. o. pen. 78 (1875). Hans stadiga dyrkan eldade upp hennes själfkänsla. Strindberg Fagervik 144 (1902). — refl. Hedberg Kovalevsky Rajevski 181 (1889). Den stora älgtjuren eldar .. upp sig till en ursinnig ilska. Knöppel Sv. ridd. 138 (1912).
2) till 5: börja elda, göra upp eld, tända på l. upp. Dähnert (1784). (Lokomotivföraren:) Karlsson elda upp! Jag är tillbaka om tio minuter. Hedenstierna Fru W. 113 (1890). Hennes syster eldade upp och bäddade i kammaren. TurÅ 1914, s. 166. med subjektsväxling, om ångfartyg. Ångkorvetten Thor, som redan förut eldat upp och var i beredskap att bogsera. Skogman Eug. 1: 7 (1854).
3) till 6, tr.: göra upp eld i (ugn l. maskin l. rum l. dyl.). Sahlstedt (1773). Elda upp ett lokomotiv .. låta elda upp pannorna. Auerbach (1908). Lagerlöf Bannlyst 312 (1918). bildl.: upphetta. Solen bröt sig ner öfver taken och eldade upp husväggarne och gatstenarne som en bakugn. Strindberg Utop. 108 (1885).
4) till 5: gm eldning förbruka. Elda upp veden, consumer le chauffage. Weste (1807). Auerbach (1908).
Ssgr (till 5): A: ELD-, se anm. till ELDRUM.
B: ELDNINGS-APPARAT. särsk. tekn. om apparat för automatisk eldning. Reg. t. patent 1901, s. VII. —
-GAS. förbränningsgas. 2 NF 30: 157 (1919).
-KOL.
-RUM. tekn.
1) rum från vilket eldning (i större eldstadsanläggning) sker. Svenson Sinnessjukv. 81 (1907). särsk. å ångfartyg: pannrum; jfr ELDRUM 2. Callerholm Stowe 157 (1852). SFS 1894, nr 45, s. 5.
2) = ELDRUM 3. Förtennare-Pannan med dess murade eldningsrum. Rinman 1: 223 (1788). LfF 1911, s. 133.
-VED. HSH 31: 220 (1667). Vid milorna (måste) vedens antändning och torkning .. verkställas genom förbränning af särskild eldningsved. NF 8: 1042 (1884).
Avledn.: ELDBAR, adj. till 6: som kan eldas; nästan bl. i ssgn O-ELDBAR.
Spoiler title