SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1958  
RIA ri3a2, sbst.1, r. l. f., äv. (numera bl. i Finl.) m.; best. -an; pl. -or (G1R 25: 270 (1555) osv.), äv. (numera bl. i Finl.) -ar (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. rie, HH XXXIII. 2: 6 (1546), Hembygden(Hfors) 1912, s. 143) ((†) -er G1R 14: 4 (1542), NorrlS 1—6: 57 (c. 1770)); äv. (numera knappast br.) RIE ri3e2, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. ria, se ovan).
Ordformer
(ri- 1542 (: rijer, pl.) osv. rid- 1734. rig- 16501736. ruij- 1701. ry- 15631731. -a 1555 (: rijor, pl.), 1581 (: ryiann, sg. best.), c. 1640 osv. -ar, pl. 15551912. -e c. 1555 (: rijen, sg. best.)1583. -er, pl. 1542c. 1770)
Etymologi
[fsv. rie, m., finlandssv. dial. ria, m., pl. riar; sannol. av fin. riihi, av finsk-ugriskt urspr. — Jfr RIA, v.1]
(ännu stundom i Finl., övre Norrl. o. Värml., förr äv. i andra delar av Sverige förekommande) till lantgård hörande (oftast ngt avsides från gårdens övriga hus belägen) byggnad (vanl. av trä) för torkning av (oftast otröskad) säd (stundom lin, hampa o. d.) som lägges upp på glest liggande stänger, varvid torkningen sker gm uppåtströmmande värme från en rökugn l. gm luftens passerande genom byggnaden; torkhus; i vissa trakter förr äv. nyttjad till bostadshus o. badstuga; i sht förr äv. (företrädesvis i ssgn FRÖ-RIA) om torkhus för torkning av kottar vilkas frön skola tillvaratagas; jfr BADSTUGA 4. G1R 14: 4 (1542). I Elfdahls prästgård bruktes rida att torka säd uti, aldeles lik Norbotningarnes. Linné Dal. 50 (1734). Hos Bönder inom Sverige äro Rior ännu så godt som okända. SvLitTidn. 1816, sp. 328. (Några torpstugor från trakten av Tavastehus) voro rior, i hvilka man bodde och badade tillika, d. v. s. de voro urtypiska rökstugor utan skorsten för ugnen. Fatab. 1910, s. 125. Rian är ett litet grått hus, till utseendet ungefär som en lada. Sandström NatArb. 2: 188 (1910). Mångenstädes i Västernorrlands län finnas ännu rior eller ”bastur” kvar. Hellström NorrlJordbr. 329 (1917). Hofrén Herrg. 462 (1937; om ä. förh.). — jfr ELD-, FRÖ-, NÖD-, RÖK-, TORK-, VÄDER-RIA m. fl. — särsk. i utvidgad anv.
a) om så mycket säd som på en gång rymmes i en ria. Ryssen .. afförde til några hundrade Rijer Rågh aff the Finskas Swedier. Girs G1 221 (c. 1630). Huru en Rija upstickes, eldas, torkas, nedertages och tryskas. HushBibl. 1755, s. 251. Då sista rian tröskades, tog man med sig brännvin. Hembygden- (Hfors) 1914, s. 72.
b) (i sht förr) lant. motordriven apparat för snabbtorkning av fuktig (tröskad) säd. Juhlin-Dannfelt (1886).
Ssgr (i sht om ä. förh.): A: RI-BACKE. jfr backe, sbst.3 4 a. Bengts Vargt. 11 (1915).
-BAND. (tillf.) sädeskärve som sättes upp till torkning i ria; jfr band, sbst.1 8. Cederlöf FinlPrästEkon. 270 (1934).
-BRÄNNA, v. (ri- 1899 osv. rie- 1900 osv.) skada (säd) gm alltför stark upphettning i ria; oftast i pass. med intr. bet., särsk. i p. pf. Grotenfelt JordbrMet. 402 (1899).
-BYGGNAD. (ri- 1731 osv. rie- 1728 osv.)
1) (numera föga br.) byggande av ria; jfr byggnad 2. En ri-bygnad skulle räknas för femb åhrs bygnad. 2RARP 6: 55 (1731).
2) konkret: ria; jfr byggnad 3. UnderrRijorNytta C 2 b (1728). Ribyggnad, indelad i torkria, loge och kornlada. PT 1898, nr 128, s. 4.
-BYGGNING. (rie- 1758 osv.) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -byggnad (1 o.) 2. Salander Gårdsf. 264 (1758).
-DÖRR. Salander Gårdzf. 114 (1727).
-ELDANDE, n. jfr elda 6. Rålamb 13: 98 (1690).
-ELDARE. person som ombesörjer eldning i ria. Grotenfelt LandtbrFinl. 29 (1896).
-ELDNING. jfr elda 6. Grotenfelt JordbrMet. 401 (1899).
-GLUGG. glugg i rias vägg. Bengts Vargt. 12 (1915).
-GOLV. (ri- 1728 osv. rie- 1750 osv.) UnderrRijorNytta C 2 b (1728). Rigolfvet göres .. af jord eller trä. Grotenfelt JordbrMet. 393 (1899).
-KARL. (rie- 1736) (numera bl. tillf.) = -man. Broocman Hush. 2: 84 (1736).
-KNUT.
1) motsv. knut, sbst.1 3. Slotte Karleb. 18 (1912).
2) (i Finl.) motsv. knut, sbst.1 4 a. Rig 1925, s. 24.
-LADA, r. l. f. (ri- 1892 osv. rie- 1863 osv.) till ria hörande lada vari halm förvaras. HforsT 1863, nr 295, s. 1.
-LOGE. (rie- 1750 osv.) till ria hörande loge. VetAH 1750, s. 150. Gadd Landtsk. 3: 531 (1777).
-MAN, m. (numera bl. tillf.) man som arbetar i ria. Murenius AV 601 (1666).
-MUR. mur i riugn. Broocman Hush. 2: 83 (1736).
-RUM, n. (ri- 1755 osv. rie- 1936 osv.) (mera tillf.) det rum som det inre av en ria bildar. HushBibl. 1755, s. 234. Östergren (1936).
-RÅG. (ri- 1690 osv. rie- 1671 osv.) råg torkad i ria; jfr ladu-råg. Risingh LandB 30 (1671). Rålamb 13: 17 (1690).
-SPARRE. = -stång. FolklEtnSt. 1: 85 (1916).
-STÅNG. om var och en av de smala stänger i ria, på vilka den otröskade säden lägges upp. Nilsson FestdVard. 142 (1925).
-TAK. (ri- 1887 osv. rie- 1913 osv.)
1) innertak i ria, bestående av glest lagda stänger (jfr -stång). Landsm. II. 3: 97 (1887).
2) yttertak på ria. Allardt Byber. 4: 91 (1908).
-TAL. (numera knappast br.) det antal gånger som man med ett års skörd kan fylla en ria; jfr ria, sbst.1 a. Regn .. har gjort at ehuru Ri-talet är .. större än i fjol, afkastningen likväl knapt blifver lika stor .. som i fjol. Porthan BrCalonius 22 (1793).
-TOMTE. (numera bl. tillf.) tomte som tro(tt)s hålla till i ria. BrageÅ 1909, s. 167.
-TORKA, v. (ri- 1668 osv. rie- 1596 osv.) torka (ngt) i ria; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. 5 t:r Ryetorked Rogh och Smör 1 L ℔. HB 2: 293 (1596). Den finska rågens goda anseende .. beror antagligen .. därpå, att han är ritorkad. LB 2: 287 (1900).
-TORKNING. (ri- 1805 osv. rie- 1886 osv.) jfr -torka. EWäström i Alm(Sthm) 1805, s. 45. Hellström NorrlJordbr. 327 (1917).
-TORR. (ri- 1674 osv. rie- 1875 osv.)
1) om spannmål: torkad i ria. BoupptSthm 1674, s. 1368 a, Bil. Ritårr Råg .. angripes (icke mycket) af mask och ohyra. Rothof 394 (1762). LAHT 1912, s. 135 (om förh. på 1700-talet).
2) (†) i utvidgad anv.: fullkomligt torr. En evigt ritorr tratt (genom vilken intet vin hälles). Wadman Saml. 1: 110 (1830).
-TRÖSKNING. (ri- 1728 osv. rie- 1555 osv.) tröskning i ria. HFinlH 3: 279 (1555). Levander DalBondek. 1: 459 (1943; om ä. förh.).
-UGN. (ri- 1660 osv. ria- 1912. rie- c. 1643 osv.) ugn för eldning i ria. Murenius AV 103 (c. 1643). Sotig som en rie-ugn. Topelius NBlad 218 (1858, 1870). Riugnen liknar bastuugnen men är murad till något större höjd. FolklEtnSt. 5: 82 (1934).
-VED. (ri- 1899 osv. rie- 1661 osv.) för eldning i riugn. ConsEcclAboP 501 (1661). Grotenfelt JordbrMet. 400 (1899).
-VÄGG. (ri- 1899 osv. rie- 1777 osv.) Gadd Landtsk. 3: 529 (1777). Hemmer Kokko 41 (1920).
-VÄRME. (rie- 1923 osv.) Ekholm Torp. 219 (1923).
-ÅS. (ri- 1899 osv. rie- 1777 osv.) om var o. en av de grövre åsar l. bjälkar tvärs över rian, på vilka ristängerna läggas. Gadd Landtsk. 3: 532 (1777). Grotenfelt JordbrMet. 397 (1899).
B (föga br.): RIA-UGN, se A.
C (numera bl. mera tillf.): RIE-BRÄNNA, -BYGGNAD, -BYGGNING, -GOLV, -KARL, se A.
-KLÄNGD, p. adj. (numera föga br.) om frö av barrträd: som drivits fram ur kottar gm att dessa utsatts för värme i fröria; jfr klänga, v.2 SkogsvT 1909, s. 109.
-LADA, -LOGE, -RUM, -RÅG, -TAK, -TORKA, -TORKNING, -TORR, -TRÖSKNING, -UGN, -VED, -VÄGG, -VÄRME, -ÅS, se A.
Spoiler title
Spoiler content