SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
ELEVERA e1leve4ra l. el1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr ELEVATION, ELEVATOR.
Etymologi
[jfr t. elevieren, av fr. élever, av lat. elevare, lyfta, av e-, ur, ut (se EX-), o. levare, lyfta, till levis (se LÄTT; jfr LEGÄR)]
1) († utom i a o. b) höja, lyfta, resa (upp). Om på en lutande plan AB, lägges en kropp B, och planen eleveras. König Mec. 32 (1752). — särsk.
a) (fullt br.) mil. höjdrikta (artilleripjäs). Grundell Anl. t. artill. 2: 43 (c. 1695). Vår flotta 1913, s. 24.
b) (fullt br.) ridk. i p. pf. i adjektivisk anv., i fråga om gångart hos häst: som utmärker sig för stark lyftning av framdelen. (En häst,) som af naturen har eleverad och långsam galopp. Kuylenstjerna Hünersdorf 245 (1830).
c) oeg., i p. pf. i adjektivisk anv., om röst: starkt höjd. Et kort tilhutande, sagdt med kraft och eleveradt. Thorild Gransk. 1: 70 (1784). P. Genberg (1843) i KyrkÅ 1904, s. 12.
2) (numera föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: upphöjd (i fråga om tänkesätt o. d.), högsint; som utmärker sig för (sinnets l. känslans l. stilens osv.) lyftning, högstämd. (Karl XII:s) ädla hjerta hade för eleverade och tranquila känslor att reflectera på sådant (som anslag mot hans liv). HSH 7: 244 (c. 1750). Förmåga att nyttja den eleverade stilen. Cronholm Små bref 76 (1865).
3) (†) uppfostra. Jag (har) .. i min ungdom .. eleverat både adel och oadel. VDAkt. 1795, nr 180. Wenström o. Jeurling (1891).
Spoiler title
Spoiler content