SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EMIR emi4r (i vers — ∪ Atterbom Lyr. 3: 84 (1814), Dens. i PoetK 1817, 1: 99), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. emir, eng. emir, ameer, fr. émir; av arab. amīr (emīr), eg.: befälhavare (jfr AMIRAL), till amara, befalla]
titel för vissa (oberoende) regenter l. stamhövdingar inom den muhammedanska världen; i Turkiet hederstitel som bäres av Muhammeds (föregivna) ättlingar; muhammedansk furste l. prins. Emiren av Afganistan. En Emir aff Mahomets Slechtingar. Rålamb Constantin. resa 24 (1658, 1679). Gud skildras .. (i Jobs bok) såsom en urbild .. af en mäktig Emir. Atterbom PoesH 1: 123 (1848). Hallström Thanatos 33 (1900).
Ssgr: A: EMIR-DÖME.
-TITEL. (emirs-) Gynther ConvHlex. (1846; under emir).
B: EMIRS-TITEL, se A.
Avledn.: EMIRAT104 = EMIR-DÖME. Rydberg KultFörel. 4: 525 (1887).
Spoiler title