SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EXTRAVAGANS äk1stravagaŋ4s l. -an4s, r. (f. Dalin (1850), WoJ (1891)); best. -en; pl. -er ((†) -antier RARP 9: 162 (1664), E. Lencquist).
Etymologi
[jfr t. extravaganz, eng. extravagance; av fr. extravagance, till fr. extravagant (se EXTRAVAGANT). Med avs. på pl.-formen -antier jfr DEPENDANS]
sbst. till EXTRAVAGANT.
1) (numera föga br.) motsv. EXTRAVAGANT 1: svärmeri, excentricitet, ”utsvävning”. Rydén Pontoppidan 214 (1766). Extravagantier härrörande af svagt begrep, inrotade fördomar, sinnes kranckheter och kropps bräckligheter. E. Lencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 110. Hans poetiska extravaganser. Sturzen-Becker SvSkönl. 49 (1845).
2) motsv. EXTRAVAGANT 2: överdrift, överdåd, ”vidlyftighet”. Inga extravaganser! RARP 9: 162 (1664). Slöseri och extra-vagance. Posten 1768, s. 114.
Spoiler title
Spoiler content