SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRBANNA förban4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032, v. -ade. (p. pf. obest. sg. m., emfatiskt, -ade Almqvist Skälln. 30 (1838). — p. pf. ss. adv. -ad CAEhrensvärd Brev 2: 1 (1795). -ade (emfatiskt) Bellman SkrNS 1: 93 (c. 1770), Nordström Herr. 314 (1910)). vbalsbst. -ANDE; -ELSE, -ING o. -ARE, se avledn.
Etymologi
[fsv. forbanna, liksom d. forbande av mnt. vorbannen (jfr t. verbannen); i bet. 1 o. 2 till FÖR- II B, i bet. 35 FÖR- II 1 a β]
1) (†) förklara (ngn l. ngt) i kyrkans bann, bannlysa (se d. o. 1); jfr BANNA, v. I 1. Thaa .. (präster) slaa lekmannen ære the inthit y bandh, men ner lekmen slaar them ære the strax förbannade. GR 3: 163 (1526). Schroderus Os. 2: 415 (1635). Interdiktet innebar, att ingen gudstjenst fick hållas, hela landet var förbannadt. Svedelius Norge 161 (1866).
2) (numera bl. arkaiserande i högre stil l. i poesi, med anslutning till 3) förvisa (ngn); fördriva, bortdriva, avlägsna; äv. bildl. Hoon hawer nu förbannat / Hans Kiärleek vhr sin Huhg. Lucidor (SVS) 123 (1669). (Den förtrollade jungfrun hade) i forna tijder (blivit) hijt til detta Rummet förbannat. RelCur. 320 (1682). För den, som ur Eden förbannats / är Eden ett Eden ändå. Fröding Gralst. 57 (1898).
3) (numera bl. i högre stil; se dock a slutet) nedkalla Guds (l. andra högre makters) vrede o. straffdom över (ngn l. ngt), önska att Guds osv. straff måtte drabba (ngt), önska (ngn) ondt; med avs. på sak: önska att en förbannelse måtte vila över (ngt); äv. övergående i bet.: uttrycka sin starkaste harm l. avsky o. d. över (ngn l. ngt); äv., om Gud: bestämma (ngn) till (evig) fördömelse, låta sin straffdom drabba (ngn l. ngt), fördöma (ngn l. ngt). 4Mos. 22: 11 (Bib. 1541). Gudh haffuer forbannath Iordena. LPetri Oec. 28 (1559). Gud låte den dag alldrig komma, då efterkommande förbanna vårt stoft och våra grafvar. AdP 1789, s. 391. Jag .. förbannade min otur. Nyblom Hum. 171 (1874). Jag greps af fasa, .. och förbannade med vreda rop mina ledsagares nedriga svek. Wulff Petrarcab. 154 (1905). Den mannen, som man mången gång hade förbannat. Lagerlöf LöwR 32 (1925). — särsk.
a) i önskningar att straff (l. hämnd) måtte komma över ngn l. en förbannelse vila över ngt; äv., med försvagad bet., ss. uttr. för vrede l. harm l. avsky o. d.; i sht i pass., särsk. i p. pf.; jfr b. Forbannat ware marken för tina skul. 1Mos. 3: 17 (Bib. 1541). Förbannat ware then dagh, ther iagh vthi född war. Jer. 20: 14 (Därs.). Gud förbanne sådana groofva lögner. Bark Bref 2: 136 (1706). Rydberg Sing. 98 (1857, 1865). (†) Förbannes then dagh iagh liuset fick see. Rondeletius 68 (1614). — särsk. (vard., föga br.) tr., utan subj.: ”må hin taga (ngn)”. Förbanna den karlen. Björkman (1889).
b) i p. pf. ss. adj. — särsk.
α) (†) i uttr. (Guds) förbannade, de som drabbats av (Guds) straffdom o. vrede, som fördömts av (Gud). Ps. 1536, s. 36; jfr Ps. 1695, 49: 6.
β) (numera bl. arkaiserande) övergående i bet.: värd att drabbas av fördömelse, skändlig. Thet moste .. wara een forbannat offuerdådhigheet .. at en syndogh menniskia .. skal wara så dristich. OPetri Clost. D 2 b (1528). Then som .. modhrena fördriffuer, han är itt skemlighet och förbannat barn. Ordspr. 19: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: vanartig och skändlig). Adam sade till Eva: .. / Förbannelsens frukt har du plockat / med dina förbannade händer. Fröding NDikt. 73 (1894).
γ) (†) om person, övergående i bet.: olycklig, eländig, usel, arm. The arme och forbannede menniskier som I Spetalerne Siukestugurne och annerstädz liggie. HFinlH 4: 239 (1656).
δ) om sak: över vilken förbannelse vilar. Forsynedagh, förbannat dagh. VarR 4 (1538). Som menska, menskors Skapare / Är fästad vid förbannadt trä. Thomander 2: 604 (1828).
4) i l. i fråga om eder o. bedyranden.
a) (numera föga br.; se dock nedan under α) i satser i vilka en önskan uttalas att Guds straffdom skall komma över den talande (om han ej talar sant). Gudh förbane mig schall iag icke taga lifuett af tig. VRP 1625, s. 142. Iag fruchtar g. G. är bara malcontent med oss så många vij äro, Men gud förbanna mig, om vij rå derföre. Bark Bref 1: 66 (1703). Förbannat vare min mun om iag någon sin sagt .. som Reusner vittnade. VRP 21/6 1732. Dalin Arg. 2: 310 (1734, 1754). — särsk.
α) (vard., fullt br.) ss. svordom, med (urspr. i eufemistiskt syfte) utelämnat subj., särsk. i uttr. förbanne l. förbanna mig. Dalin Arg. 2: 79 (1734, 1754). Förbanna meij min Bror om nogonsin du högre i detta angelägna måhl kan tiena än om du assisterar mig nu. ÅgerupArk. Brev 30/9 1743. Jag ser, förbanne mig, inga människor. Nordström Herr. 34 (1910). jfr: (†) (Matz, om sin hustru:) (Hon) körer .. mäy på döra ut, / Å förbanna den Matz som i Stufwa tör gå. Tidfördrijf B 5 b (c. 1625).
β) (vard.) ss. svordom, utan subj. o. obj., i uttr. förbanne l. förbanna. Wetterbergh SamhKärna 2: 3 (1857). Tala inte om det där åbäket, karl! Tala om mig och Lomark, det var, förbanne, på sin plats. Nordström Herr. 43 (1910).
b) (numera i sht arkaiserande) refl.: önska himmelens straff över sig (om man ej talar sant), högtidligt bedyra, svärja. Thå begynte .. (Petrus) till ath förbanna sich och swäria, Iach kenner icke thenna mannen. Mark. 14: 71 (NT 1526). Förbannade och bårghmesteren sigh, der han någon wetskap hafft hafwer om den protest, Baltzer .. bekommitt. BtÅboH I. 4: 137 (1632). Lidforss DQ 1: 353 (1890). (†) Förbanna sig under stockar och stenar. Ihre DissJurForm. 15 (1746). — särsk.
α) (†) med åtföljande inf. l. att-sats l. sats utan inledande konj. Någhre aff Iudanar .. förbannadhe sigh, at the hwarken äta eller dricka skulle, til tess the hadhe dräpit Paulum. Apg. 23: 12 (Bib. 1541; NT 1526: besworo sigh). (Den anklagade tillfrågades) hwij han j förstonne förbannade sigh nogot gull hafwa (dvs. att han icke hade ngt guld). BtÅboH I. 9: 32 (1637). Lidner 2: 93 (c. 1790).
β) i uttr. förbanna sig på (ngt), svärja på (ngt). Bark Bref 2: 134 (1706). När detta svar anlände .., svor Henning Wrangel och förbannade sig på, att han icke kände det minsta af Armfelts plan. Wingård Minn. 5: 59 (1847). Stridsropet 1883, nr 2, s. 3. (†) med åtföljande inf. Alle wåre officerare förbannade sig på, icke det ringaste ord härom .. hördt hafwa. KKD 2: 287 (1718). Bremer Hertha 52 (1856).
5) (starkt vard.) i p. pf. ss. adj. med mer l. mindre förbleknad bet., i sht i kraftuttr. — särsk.
a) om person: bråkig, stursk, ”fräck” jfr d, ävensom DJÄVLIG 2 a. Adelen här i kring (Piltzna) äro så förbannade att ingen kommer in som boor 3 mil ifrån wägen medh mindere jag kommer dith. KKD 12: 136 (1702).
b) om person, närmande sig bet.: spritt galen; i sht i utrop, särsk. sådana i frågande form; numera bl. i predikativ ställning; förr äv. ss. attribut till sbst. i dylik ställning. Är du rent l. fly förbannad? Jag sadhe till henne att hon motte wara een förbannat meniskia som inthet agar sin barn. VDAkt. 1689, nr 231. Är I en förbannad karl, som slagit honom? PT 1917, nr 110 A, s. 3 (1727). Är du förbannad, karl? Thomander 3: 272 (1826). ”Jag tror I är förbannade allihop!” röt skojarn bistert. Högberg Vred. 3: 374 (1906). — jfr BLIXT-FÖRBANNAD.
c) om sak: i hög grad svår l. besvärlig l. otrevlig l. kinkig; äv.: usel, eländig; i sht i opers. uttr.; jfr DJÄVLIG 2 b. Tersmeden Mem. 4: 231 (1765). Ni kan ju ej neka .. at ställningen är förbannad. Bergeström IndBref 159 (1770). Tre dagar och tre nätter och ingen föda, det är rakt förbannadt. Almqvist Amor. 77 (1822, 1839). Maten var alldeles förbannad. Ahrenberg Landsm. 228 (1897). Nordström Herr. 80 (1910). — jfr ETTER-FÖRBANNAD.
d) i attributiv ställning, utan eg. betydelseinnehåll, i uttr. för vrede l. förbittring l. förargelse l. förakt l. avsky o. d.; jfr DJÄVLA, adj. 2 a. Ett sådant förbannat slarv! Lööp heem förr åt titt förbannadhe slock. Rondeletius 22 (1614). Frun hafuer kallat honom en gammal förbannat narr. VDP 1655, s. 215. En förbannad lögn. VDAkt. 1680, nr 347. Jag har aldrig hört sådana förbannade principer som nu för tiden! Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 118 (1808). En sådan förbannad stackare! Rädd för åskan som ett barn! Nordström Borg. 209 (1909).
e) uppretad, vred. Han hjälpte henne (att knäppa klänningen) .., men han tappade räkningen bland de tvåhundra häktorna, blef förbannad, svor, lugnade sig och började om från början. Engström 5Bok 85 (1910). Blomberg Överg. 63 (1915). — jfr BLIXT-FÖRBANNAD.
f) ss. förstärkningsord: stor, utomordentlig, obeskrivlig; om person: duktig. Du har gjort mig en förbannad väntjenst. Almqvist DrJ 218 (1834). Är herrn en sån förbannad karl, som herrn ger sig ut för, så vittna för hundra satar. Nordström Landsortsb. 402 (1911). — med försvagad bet., i uttr. ngns förbannade skyldighet l. plikt, ngns självklara l. enkla skyldighet osv. Det är (helt enkelt) din förbannade skyldighet att hjälpa mig. Eurén Kotzebue Orth. 1: 28 (1793). Östergren (1923).
g) ss. adv., eg. ss. uttr. för missnöje l. förargelse o. d.; ofta bl. förstärkande: i hög grad, mycket, ”satans”, ”sabla”, ”djäkla”; jfr DJÄVLIG 2 c. Förbannadt vacker. Ihre (1769). Deri, mina barn, bedran I er förbannadt. Kellgren 2: 81 (1787). Förbannade dumt! Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 117 (1808). Skrik inte så förbannadt! Nordström Landsortsb. 45 (1911). — jfr ELVA-FÖRBANNAD.
Anm. I st. för förbanna (i bet. 4 a o. 5) användes ofta i eufemistiskt syfte ngt annat snarliknande ord; se t. ex. FÖR-BAJAD, -BAJSKAD, -BANKA, -BASKA. Jfr äv. FÖRBANNINGEN (se avledn.).
Avledn.: FÖRBANNARE, m.||ig.
1) (†) till 1. Schroderus Os. 2: 777 (1635).
2) (numera knappast br.) till 3. Juslenius 330 (1745). LfF 1876, s. 195.
FÖRBANNELIG, adj. (†) till 3: värd att förbannas. Helsingius K 5 a (1587). Bullernæsius Lögn. 440 (1619). Cavallin (1875).
FÖRBANNELSE, r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)) ((†) n. 5Mos. 28: 15 (Bib. 1541: förbannelsen, pl. best.)). (-else 1526 osv. -ilse 15261536) [fsv. forbannilse, n. pl. o. f., motsv. d. forbandelse] vbalsbst. till FÖRBANNA.
1) (†) till 1: kyrkligt bann, bannlysning. FinKyrkohSF 2: 88 (1613). Innocentius III .. kastade kyrkans förbannelser öfver Sverre. Strinnholm Hist. 4: 176 (1852).
2) till 3. särsk.
a) (i sht i högre stil) konkret: uttalad önskan att ngn l. ngt måtte bliva förbannad (förbannat) l. att ngt ondt måtte övergå ngn; uttalande l. straffdom varigm ngn l. ngt förbannas. Til ewentyrs (kan) min fadher tagha vppå migh .. och läter så offuer migh gå een forbannelse, och icke welsignelse. 1Mos. 27: 12 (Bib. 1541). Herrans förbannelse .. är uttalad öfver det hedniska hjertat och sinnet. Rundgren Minn. 2: 211 (1870, 1883). Laokooner i toga mumlade förbannelser öfver danaernas onda skänker. Rydberg RomD 64 (1877). jfr SJÄLV-FÖRBANNELSE.
b) (i sht i högre stil) egenskap(en) l. förhållande(t) l. tillstånd(et) att vara förbannad (förbannat), olyckligt öde som vilar över ngn l. ngt på grund av en förbannelse (i bet. a). Jorden .. then torn och tiszla bär, hon är odoghse och förbannelsen nemmest. Ebr. 6: 8 (NT 1526). Ve och förbannelse vare öfver den, som icke .. giör sin skyldighet. Oelreich 195 (1755). Tag bort, tag bort förbannelsen från min panna! Bremer Grann. 2: 107 (1837). Öfver Aventinen hvilar sedan många århundraden en förbannelse. Rydberg Sägn. 41 (1874). Östergren (1923).
c) (i sht vard.) svordom. Serenius M 1 a (1734). Hästarne .. sprungo .. upp på trottoiren midt under kuskens eder och förbannelser. Nyblom Hum. 110 (1874). JulhälsnLinköp. 1909, s. 41.
3) konkret, om person l. sak.
a) (†) om person som är föremål för förbannelse (i bet. 2 a). J aff Iuda hws och aff Israels hws .. haffuen warit een förbannelse jbland Hedhninganar. Sak. 8: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett exempel som man har nämnt, när man förbannade).
b) om person l. sak som i hög grad är till skada l. fördärv (för ngn l. ngt), plågoris, ”syndastraff”. Som dem (dvs. Kristiern II och Erik XIV) lämnades fri tömm, så blefvo De .. en förbannelse ibland människor. Tessin Bref 1: 52 (1751). Alla pålagor på de första lifsbehofven .. äro en förbannelse för Landet. Holmbergsson Sartorius 122 (1800). SHedin i Ymer 1910, s. 420.
Ssgr: A: förbannelse-bringande, p. adj. till FÖRBANNELSE 2 b. Det förbannelsebringande olycksvattnet. 4Mos. 5: 18 (Bib. 1917). förbannelse-dom. särsk. (föga br.) till FÖRBANNELSE 2 a. Then förskräckeliga förbannelse-domen, hvilken .. genom Propheten, så afsäges: Förbannat vare then, som Herrans verck giör försummeliga. Sahlstedt Hofart. 143 (1720). Bergstedt Vikr. 76 (1846). B (†): förbannelses-psalm. till FÖRBANNELSE 1. (Biskop Petrus hade) lärdt Munkarna vthi S. Romani Closter, för Pennigar at siunga Förbannelses Psalmer emot the helige Fäder. Schroderus Os. 2: 54 (1635).
FÖRBANNING, f. (†)
1) till 1, = FÖRBANNELSE 1. Schroderus Os. 1: 756 (1635).
Ssg: förbannings-artikel. (†) till FÖRBANNING 1. (De församlade) läto .. vpläsa Förbannings Articklar, hwar medh the .. förmaledijade then Arianiske Försmädelsen. Schroderus Os. 2: 157 (1635).
FÖRBANNINGEN, interj. [jfr BESITTINGEN (se anm. till BESITTA 8), FASINGEN (se anm. 1:o till FAN, sbst.1), HUNDINGEN, TUSINGEN m. fl.] (vard., föga br.) eufemistiskt för förbanne mig (se FÖRBANNA 4 a α). Förbanningen en katt en gång! ska få höra ett ord derom af min mun. Cederborgh RK 4 (1816). Östergren (1923).
Spoiler title
Spoiler content