GNARRA, v., anträffat bl. ss. dep. i inf. gnarras o. ss. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[fsv. gnarra, morra, knarra; jfr sv. dial. gnarra, morra, gnarras, gnärräs, föraktligt skratta l. grina åt ngt, d. gnarre, gnærre, morra, mnt. o. nt. gnarren, morra, vara missnöjd, ävensom parallellformen KNARRA; urspr. ljudhärmande. — Jfr GNARKA, GNARR, sbst.1—2, GNARRIG]
(†) morra; äv. bildl. At .. (advokaterna) medh gnarrande och skällande sigh inbördes anfalla och bijta. Fosz 389 (1621). Narrar tu honom (dvs. hunden), så gnarras han medh vpsparrat gaap. Schroderus Comenius 187 (1639; t.: rümpfet er die Nase).
