SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄVDA häv3da2, sällan 3vda2, v. -ade ((†) sup. hefdh SkrGbgJub. 6: 272 (1592)). vbalsbst. -AN (†, LPetri Œc. 68 (1559)), -ANDE, -ELSE (i ssgn SJÄLV-HÄVDELSE), -ING (†, SkrGbgJub. 6: 119 (1589)), -NING (†, Rääf Ydre 1: 329 (i handl. fr. 1585), Hallman Blacksta 13 (i handl. fr. 1655)).
Ordformer
(hefd- (heffd(h)-) 15321660. hävd- (häf(f)d- hæfd-) 1526 osv.)
Etymologi
[jfr d. hævde; avledn. av HÄVD]
1) (†) innehava, besitta; sätta sig i besittning av, taga i besittning; jfr HÄVD 1; äv. i uttr. vara hävdad under (ngn), höra under, tillhöra; äv. refl., i uttr. hävda sig in över l. på ngn, tillägna sig jord osv. som tillhör ngn. Stiernman Com. 1: 718 (1619). Att häffda sigh in öffuer och på Sveriges crono. OxBr. 1: 238 (1624). Skulle och honom thet effterlåtas, til at heffda och innehålla Stadhen Argos. Schroderus Liv. 472 (1626). Oachtandes, at thet Landstycket var häffdat vnder Sverigis Crono .. öfver Tuhundrade Åhr. Girs G1 221 (c. 1630). Aldrig är någor vhrminnes häfd, som icke en gång haar begynt häfdas. Isogæus Segersk. 1 (c. 1700). (Sv.) Olagligen häfdad, (eng.) Usurped. Serenius (1741). Lind (1749).
2) (i sht jur., mindre br.) genom viss tids besittning l. innehav vinna hävd (se d. o. 2) å egendom l. rättighet o. d. Tå Keysaren sin aff Ålder häffdade rättighet (angående de andliga ämbetenas bortgivande) förswara wille. Brask Pufendorf Hist. 408 (1680); jfr 1. NF (1883). Sundén (1885).
3) (†) använda, bruka, begagna (ngt). Efftherdy Gierth Jostenn haff(ver) ehrligie kiöpth thetth (dvs. timret) wthaff honom och heffdadith. SkrGbgJub. 6: 118 (1589). 10. (bräden) .. något häfdade. VDAkt. 1686, nr 123. Dalin Arg. 2: 366 (1734, 1754).
4) (i sht i fackspr.) med avs. på jord- l. skogsegendom, åker l. äng o. d., förr äv. med avs. på gruva, fiskevatten m. m.: bruka, hava under hävd (se d. o. 4), odla; numera i sht med kvalificerande adv.: sköta (så l. så), hålla i (sådan l. sådan) hävd, hålla i (sådant l. sådant) skick i fråga om odlingen; förr äv. med avs. på jordbruk l. annan näring: sköta, driva (så l. så); förr äv. ngn gg intr.: driva åkerbruk. För gårdens hävdande nödiga kreatur och redskap. Jorden (åkern) är väl, illa hävdad. G1R 8: 94 (1532). Om en Biskop .. förunner them Andeligom eller Munkarna at häffda och byggia på Wijngårdar eller annan Jord. Schroderus Os. 2: 42 (1635). Der skattehemmanet illa heffdas. RP 7: 535 (1639). Hvar blir vid sitt (näringsfång), hvilket han häfdar det försigtigaste han gitter. Wexell Rol. 73 (1755). Skogen hafva the ofta oförsvarligen häfdat. VDAkt. 1760, nr 150. En väl häfdad landtegendom. GJEhrensvärd Dagb. 2: 275 (1780). 18,6 ar åker och 15 ar gärdesbackar, som för närvarande häfdas till ett soldattorp. PT 1904, nr 237 A, s. 4. SvKulturb. 5—6: 281 (1930). — jfr VAN-HÄVDA, O-HÄVDAD. — särsk.
a) (†) närmande sig l. övergående i bet.: gödsla; äv. med sakligt subj.; jfr HÄVD 4 b. (Aristoteles säger) att inghen dÿngia så well häffdar åkren, som thenn, huilka bondhen sielff bär ther wth medh sine eghen Skoor. LPetri Œc. 68 (1559). I Engeland skal vara brukeligt at häfda ängar på det sättet, at strö utur stallen bredes ut på ängs-vallen. VetAH 1764, s. 279.
b) (föga br.) i mer l. mindre bildl. anv. Fruktbart Rike det är, där flitighet åkeren häfdar. Nicander GSann. 35 (1766). Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 3, s. 9.
5) (numera nästan bl. jur.) lägra (kvinna); äv. i uttr. hävda (ngn) med barn, göra (ngn) havande; äv. i förb. hävda varandra, ha könsumgänge med varandra; förr äv. intr., i uttr. hävda med ngn, ha könsumgänge med ngn; jfr HÄVD 5. GlMat. 1: 25 (NT 1526). Huru wijda Trolofningen uplösas kan, när the Trolofwade hwar annan häfdat hafwa. Kyrkol. 15: 1 (1686). Häfdar Fästeman sin Fästemö, så bötes intet derföre. Abrahamsson 256 (1726; efter handl. fr. 1527). Pigan Karin Carlsdotter .., hvilken jag under Ägtenskapslöfte med Barn häfdat. VDAkt. 1782, nr 519. Lasse Skräddare .. häfdade med Nils Jönssons hustru. Johansson Noraskog 2: 312 (1882; efter handl. fr. 1548). SFS 1920, s. 965.
6) bevara oförminskad l. oskadd l. okränkt, vidmakthålla, upprätthålla, försvara (ngt). Hävda sin l. ngns frihet, självständighet, sina intressen, sitt lands ära. Hävda sitt (goda) namn, anseende. Hävda lag och rätt. AB 1848, nr 148, s. 1. Några skoletal (av Tegnér), som .. värdigt häfda sin plats vid sidan af hans tidigare produkter. Sturzen-Becker 1: 58 (1861). Den engelska flottan häfdade .. sitt gamla rykte. Pallin NTidH 146 (1878). Konungen sökte häfda kronans makt. Hildebrand Medelt. 2: 126 (1884). De dynastitrogne emigranternas sträfvanden att häfda Montenegros oberoende. 2NF 37: 595 (1925). — särsk.
a) refl.: försvara sig l. sin ställning, göra sig gällande; stundom: hålla sig (uppe), bestå; äv. med sakligt subj.; om person särsk.: göra sin personlighet l. sina åsikter gällande, bevara sin individualitet. Kristus har i alla punkter till det yttersta in i döden just häfdat sig själf. SvTidskr. 1894, s. 295. På scenen har den (dvs. Runebergs Kungarne på Salamis) icke kunnat häfda sig. Sylwan SvLit. 283 (1903). I en sådan form (som hos Banville) kunde den poetiska drömmen hävda sig mot andra kejsardömets .. materialism. BonnierLittH 4: 273 (1930).
b) i fråga om rätt l. rättighet l. besittning av ngt o. d.: göra anspråk på, framställa krav på, göra gällande, vindicera. De rättigheter dem med våld du häfdar. Hagberg Shaksp. 2: 236 (1847). För att åtminstone häfda sin påstådda rätt att beskatta (kolonierna). Pallin NTidH 144 (1878). Cannelin (1921).
c) i fråga om åsikt, mening l. förhållande o. d.: framställa o. försvara, ”träda inom skrankorna” för, starkt framhålla, påstå, göra gällande, ngn gg närmande sig bet.: bevisa; äv. med att-sats. Hävda en viss uppfattning, princip, rättmätigheten av ngt. Rydberg Ath. 7 (1859). Lagutskottet .. gaf sig mycken möda att häfda giltigheten af det så kallade bergsregalet. Samtiden 1872, s. 530. Då så kräfdes, förstod han .. att häfda sin ståndpunkt. Schück (o. Warburg) LittH 1: 291 (1896). Ständigt häfdar han (dvs. C. Bridge) det rörliga försvarets öfverlägsenhet öfver det fasta. VFl. 1911, s. 71. Man kan hävda, att Balzac renodlat en sida i samhällslivet, låt vara en väsentlig. BonnierLittH 4: 190 (1930).
d) bankv. i p. pf. ss. adj., om kurs o. d.: som visar fast tendens, fast, icke vikande. (Newyorks-) börsen slutade häfdad. SvD(A) 1913, nr 230, s. 12.
Avledn.: HÄVDARE, m. jfr FORN-HÄVDARE.
1) (†) till 1: person som innehar l. sätter sig i besittning av ngt; innehavare, besittare. Serenius (1734; under usurp).
2) (numera bl. tillf.) till 4: brukare (av jord o. d.); förr äv.: person som innehar o. driver (ett bruk l. en industriell anläggning o. d.). Såsom åboo och hävdare af domkyrkjans Pappersbruk i Tannefors. Ambrosiani DokumPprsbr. 91 (i handl. fr. 1760). SvMag. 1766, s. 557. Björkman (1889). (†) bildl.: brukare, idkare. KyrkohÅ 1901, s. 271 (1747). Historien får .. anledning at visa sig tacksam emot sin häfdare. Celsius ÅmVetA 1764, s. 38.
3) till 6: framställare, krävare (av ngt), försvarare. Att han var häfdaren af de objektiva makternas rätt gentemot subjektivt svärmeri. Strindberg TrOtr. 2: 75 (1890). Kjellén Storm. 2: 122 (1905).
Spoiler title