SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INFALL in3~fal2, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(-fal 15311691. -fall 1531 osv. -fald c. 15401627)
Etymologi
[jfr d. indfald, mnt. o. holl. inval, t. einfall. — Jfr INFÄLLE]
vbalsbst. till INFALLA. — särsk.
1) (numera bl. i fackspr. i vissa fall) motsv. INFALLA 1: infallande. Bergsmännen .. mäkta (icke) hålla botten ren (i gruvan), för det stora infall som sker af jord och gråberg hvar höst och vår. Johansson Noraskog 3: 66 (i handl. fr. 1669). Skuggors infall (på en målning). CAEhrensvärd Brev 1: 65 (1782); jfr INFALLA 1 c. Mycket vatten utkastas ur (vatten-)hjulet redan vid infallet. JernkA 1865, s. 172. För att underlätta vindens infall i seglet (å segelfartyg). Bergdahl Antip. 154 (1906). — särsk. (†) motsv. INFALLA 1 e: inflöde. Balck Es. 46 (1603). (I fråga om rikedom på lax äga) stora älfvar förmon för de små, isynnerhet de, som hafva fria infall i hafvet, utan at strömen afbrytes. VetAH 1751, s. 175.
2) (†) motsv. INFALLA 2: instörtande; ras. Någre ibland oss .. warda dräpne genom någon bygnings infall. Phrygius MRosengren B 2 b (1608). Lindfors (1815; med hänv. till instörtning). jfr: Hol, infal, remna. Linc. (1640; under hiatus).
3) sjöt. motsv. INFALLA 4: inbuktning (i stäv l. fartygssida). Rålamb 10: 4 (1691). Enär infallet af topptimren giöres förstor, blifver Fartygen smala och trånga ofvan til. Rajalin Skiepzb. 19 (1730). Infallet af skeppets sidor. ÖoL (1852).
4) motsv. INFALLA 5: inryckande med härsmakt (i ett land l. på ett område); ofta i uttr. göra infall i, förr äv. (land, rike o. d.). G1R 7: 438 (1531). Rysserne göre ofte infal öfver grentzen. Därs. 20: 346 (1549). Thet infall, som Gyllenlöw tenkte till at göra uti Båhus lähn. Spegel Dagb. 2 (1680). Khalifens i december 1885 företagna infall på egyptiskt område slutade med ett fullständigt nederlag. IllMilRevy 1898, s. 76.
5) (†) motsv. INFALLA 6: attack, anfall, angrepp (på trupp o. d.); äv. oeg. o. bildl. NAv. 8/2 1656, nr 1, s. 1. (Själen) låther sigh turbera vthaf Okyskheet, Fyllerij, lättia och kättia, föruthan åthskillige andra infall som hon vthstår, icke allenast vthaf kroppen, vthan och vthaf Wädret och Lufften. Sylvius Mornay 300 (1674). Hertig Gothfrid (av Bouillon) war den förste som besteg muren och giorde infall på Hierusalem. Dryselius Måne 57 (1694). Dhe Svänska partien hafva giort åhtskilliga infall på ryska regementer och föriagat dhem. Carl xii Bref 95 (1709).
6) motsv. INFALLA 7.
a) motsv. INFALLA 7 (b o.) c; numera bl. konkretare: kort, oförberedt o. fyndigt yttrande föranledt av ngt som just blivit sagt l. av en given situation. Ett kvickt, roligt infall. Komma med små lustiga infall. Infall i ens taal. Linc. (1640; under interpellatio). Brenner Dikt. 2: 109 (1704). Hon var så talför och munvig, at hon upväckte med sina infall allas löje. Dalin Arg. 1: 18 (1732, 1754). Kejsarinnan Elisabeth i Ryssland var uppretad mot Konung Fredrik i Preussen för några bitande infall, som denne tillåtit sig öfver hennes person. Ekelund NAllmH II. 1: 80 (1838). (Pius IX) skämtar och är känd för sina lyckliga infall. Ljunggren Resa 90 (1871). Hallström Händ. 85 (1927).
b) (tillf.) motsv. INFALLA 7 d. När direktören .. satt musiken i gång, och det kom till det der infallet för trumman. Melander Sjöfog. 110 (1890).
7) motsv. INFALLA 11, konkretare: tanke som faller ngn in; idé; hugskott; nyck, kapris. Phrygius HimLif. 152 (1615). M(in) B(rode)r (vet) väl huadh för selsam infall han hafver. OxBr. 5: 250 (1623). Man (såg) 10 till 12 års barn bäras på armarne fram till mig; ett infall, hvaröfver alle utbrusto i skratt. Landell Bligh 95 (1795). Han (följde) ofta ögonblickets infall, utan att alltid så noga beräkna följderna. Mankell Fältsl. 313 (1858). Det var ett särdeles lyckligt infall af slumpen att göra mej till er vägvisare. Jolin Smädeskr. 63 (1863). Sylwan SvLit. 8 (1903).
8) (†) motsv. INFALLA 15: inträdande; inträde; inbrott. OxBr. 10: 298 (1629). Min resa (är) .. för den starcke vinters innfall lenge förtögrat vorden. Därs. 11: 438 (1631). Sidstledne stoore böönedagz infall. VDAkt. 1705, nr 297.
9) (†) motsv. INFALLA 17: inträffande; tillstötande; mellankomst. Schroderus Comenius 965 (1641). Den drögzmåhl som der med, genom åthskillige hinders infall, sket är. RARP V. 1: 69 (1652). — konkretare: (plötsligt inträffande) händelse l. tilldragelse; mellankommande (oväntad l. oförutsedd) omständighet; tillfällighet, slump. Huar thet .. vpsettias (dvs. uppskjutas) skulle kunde (til ewentyrs) .. någhor annor jnfall vti komma sakenne til lengre fordrögning. G1R 7: 381 (1531). (Det) är af nöden, at it litet hwalf .. blifwer bygdt .., hwarest alla the acta, som Presterskapet .. angå, kunna .. för alt infall (dvs. för alla händelser l. eventualiteter) tryggeligen insättias. KOF II. 1: 391 (1659). På föresagde dag .. kunde Hans Högw(ördighet) för annat infall (dvs. därför att annat kom emellan), intet hijt komma. VDAkt. 1713, nr 79. Våra nyttigaste upptäckter (hava) sannolikt varit frukter af infallet, slumpen, tillfälligheten. Broling Res. 3: 4 (1817).
Sammansättningar. Anm. Med undantag för dem som ansluta sig till 6 a kunna dessa ssgr lika väl l. kanske hellre hänföras direkt till INFALLA.
(6 a) INFALLS-JÄGARE. (mindre br.) person som strävar efter att utmärka sig gm kvicka o. fyndiga infall. SvLittFT 1835, sp. 13. Det fanns fullt upp af infallsjägare och spefåglar på torgen och i samlingssalarne och baden. Rydberg RomD 42 (1877).
(1 o. INFALLA 1 c) -LOD. (numera föga br.) fys. vid en mot en brytande l. reflekterande yta infallande stråle: normal till ytan i infallspunkten. Lindelöf AnGeom. 54 (1864).
(6 a) -MAKARE. (mindre br.) person som utmärker sig gm infall o. kvickheter; stundom med föraktlig bibet. Crusenstolpe Mor. 2: 322 (1840). (Språket bör rensas från de plumpheter som) infallsmakare och andra fadda dårar / Beständigt hålla fram som skådepenningar. CVAStrandberg 2: 347 (1865).
(1 o. INFALLA 1 c) -PLAN, n. fys. plan som kan läggas gm en mot en yta infallande ljusstråle o. ytans normal i infallspunkten. Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 36. 2UB 2: 223 (1901).
(4 o. INFALLA 5) -PORT. bildl. om pass l. annan terräng som lämpar sig för fientligt infall i ett land; äv. i utvidgad anv.; jfr -VÄG. Med denna långsträckta uppställning afsåg man .. att täcka infallsporten från Sachsen till Bayern mellan Thüringerwald och Erzgebirge. Nordensvan Mainfältt. 31 (1894). En af Golfströmmens infallsportar till Nordhafvet. LAHT 1896, s. 175. SvFolkH I. 1: 243 (1914).
(1 o. INFALLA 1) -PUNKT. punkt där ngt faller in; särsk. fys. till INFALLA 1 c: punkt på en yta där en infallande ljusstråle träffar denna. NF 2: 1232 (1878). Hos bröstfallshjul söker man anordna vattnets infallspunkt så högt som möjligt. Juhlin-Dannfelt 426 (1886).
(6 a) -RIK. (mindre br.) om person, tal l. skrift: rik på infall. Bättre, fullkomligare, infallsrikare poet (än O. v. Dalin) hafva vi aldrig haft. CGTessin (1763) hos (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 147. Rydberg Gudas. 111 (1887). Böök 1Ess. 69 (1913).
(1) -VENTIL. tekn. ventil som öppnar sig inåt. Brunius Metr. 331 (1836).
(1 o. INFALLA 1 c) -VINKEL. i sht fys. vinkel som banan för en infallande kropp bildar med normalen till ytan i infallspunkten; äv. i fråga om ljusstråle. Triewald Förel. 1: 315 (1728, 1735). Man har ända inpå sista tiden antagit, att en mot (biljard-)vallen spelad boll hade lika stor infalls- eller anslags- som afslagsvinkel. Wilson Spelb. 72 (1888). Moll Fys. 4: 43 (1901).
(4 o. INFALLA 5) -VÄG. oeg. o. bildl.; jfr -PORT. Det smala pass mellan berget Eta och den Maliska hafsviken, hvilket under namn af Termopyle bildar infallsvägen från Tessalien till det egentliga Hellas. Boëthius HistLäsn. 1: 134 (1895). HT 1917, s. 283.
Spoiler title