KÄNNETECKNA ɟän3e~tek2na, förr äv. KÄNNTECKNA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(kän(n)- 1875—1878. känne- 1873 osv.)
Etymologi
[jfr d. kendetegne, t. kennzeichnen; avledn. av KÄNNETECKEN 2]
1) angiva det utmärkande l. karakteristiska för (ngn l. ngt), karakterisera (se d. o. 1 b); numera företrädesvis i uttr. känneteckna (ngn l. ngt) såsom ngt; i sht i pass. Framtiden 1877, s. 27. Försöket bör kännetecknas som oförskämt. Östergren(1931).
2) med saksubj.: vara utmärkande l. karakteristisk för (ngn l. ngt), karakterisera (se d. o. 1 a). Ödman UngdM 1: 70(1873, 1881). Negerrasen .. kännetecknas af .. svart eller mörkbrun hudfärg och ulligt hår. Carlson 1Skolgeogr. 157(1889). Den brandkårshastighet, som kännetecknar svenska bilar nattetid. Hellström Malmros 313(1931).
