SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KITTLA ɟit3la2, v.2, äv. (i vissa trakter, vard., i sht bygdemålsfärgat) KILLA ɟil3a2, äv. kil3a2 (kil·ael. χil·aLoW (1889); k- l. tj- Östergren (1930)), v. -ade; äv. (i bet. 1 a) KITTLAS -as2 resp. KILLAS -as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING (se avledn.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(kittl- (kitl-) 1621 osv. kill- 17021921)
Etymologi
[fsv. kitla, motsv. ä. d. kidle, kilde (varav gm r-avledn. d. kildre), fht. kizzilōn, t. kitzeln, feng. citelian (varav gm omställning eng. tickle); av imitativt ursprung (jfr lat. titillare); jfr KITSLA, v.2 Med avs. på formen killa jfr sv. dial. (Skåne, Hall., Blek., Västergötl.) killa (med sydsv. övergång tl > ll; jfr sv. dial. källa, om katta: föda (se KISSLA, v.1), valle, vassle m. fl.); kittla med bevarat t-ljud är eg. en västgötsk, sydöstgötsk o. småländsk form (jfr KITSLA, v.2). — Jfr KITTEL, adj.]
1) lätt vidröra ngn l. en kroppsdel o. d., så att en egendomlig, på samma gång behaglig l. vällustig o. irriterande (ofta till ofrivilligt skratt l. små utrop o. d. retande) känsla framkallas; äv. refl.; äv. allmännare: reta gm vidröring, ”sticka”; äv. med sakligt subj. l. opers.; i sistnämnda fall äv. närmande sig l. övergående i bet.: framkalla l. reta till klåda (hos ngn l. en kroppsdel l. ett organ osv.); ss. opers. äv.: det kännes klåda, det kliar; äv. i p. pr. ss. adj.: som framkallar retning l. klåda, retande, stickande; äv. i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv. Det kittlar i handen, näsan, strupen, ögat, örat. Linc. (1640; under titillo). Om man kittlar någon i sidorna, kan han deraf få convulsioner. Linné Diet. 2: 233 (c. 1750). Man behöfde icke kittla sig för at skratta. GJEhrensvärd 1: 210 (1777). Ett odrägligt kittlande och stickande i luftrörs-hufvudet. TLäk. 1833, s. 313. En kittlande svafvellukt. Janson Par. 207 (1900). Plymerna kittlade honom i ansiktet. Wägner Norrt. 72 (1908). (Flickan) kröp ihop för att göra sig fri (från tullförvaltarens grepp). — Aj, hvad tullförvaltaren killar. Smith Rönnerkr. 182 (1912). Om man en varm sommardag kittlar bladet av en soldagg med en nål, finner man (osv.). NoK 15 b: 55 (1924). — särsk.
a) (vard.) ss. dep. i abs. anv.: kittla ngn. Aj, aj, ett sånt fä att kittlas. Bergman Hancken 202 (1920).
b) (vard., skämts.) oeg., i fråga om mer l. mindre hårdhändt behandling av ngn (l. ngt); särsk. i fråga om stötar l. slag o. d. (Knekten) kitlar medh sablen mongen stund, / at iagh wil gå både från gård och grund. Chronander Surge C 8 b (1647). Han sof som en stock, och jag kittlade honom mildt mellan refbenen med min käpp. Cavallin Kipling Kung 9 (1897).
2) i överförda o. bildl. anv.
a) i fråga om fysiska känslor: värka behagligt l. vällustigt l. äggande l. retande på (sinnesorgan l. känsla o. d.); vanl. med sakligt subj.; stundom svårt att skilja från 1; ofta mer l. mindre bildl., närmande sig b. Ngt kittlar gommen (angenämt). The Titlar / Med hwilka man hoos osz it kräsligt (dvs. ömtåligt, kräset) Öra kitlar. Spegel GW 64 (1685); jfr b. Förslappade magar, som af lindrigare krydder icke mera kittlades. Retzius FlVirg. 197 (1809). En god rätt kittlar min näsa med oset. Adlerbeth HorSat. 85 (1814). Vi låta våra sinnen kittlas af raffinerade njutningar. Frey 1850, s. 185. Regissörens märkbart ivriga önskan att kittla åskådarens nerver. DN(A) 1934, nr 300, s. 12. — särsk. i p. pr. ss. adj. (jfr b β). Wallin Rel. 1: 35 (1813, 1825). Hennes rörelser voro som kittlande musik. Geijerstam KampKärlek 272 (1896). En kittlande rysning af hemskt välbehag. Janson Abr. 85 (1901). — jfr NERV-KITTLANDE.
b) i fråga om andliga förnimmelser: ägga, reta, locka (ngns fantasi l. sinne, lust(a), lystnad, fåfänga, egenkärlek, ärelystnad, nyfikenhet, dåliga instinkter o. d.); äv.: ”smeka”, smickra (ngns fåfänga, egenkärlek, högmod o. d.); äv. opers.; äv. med personl. obj. (numera bl. med subj. betecknande en känsla, i sht begär, lust, vällust, fåfänga o. d., förr äv. hopp o. d.; förr äv. med mera konkret subj.): väcka ngns åtrå l. nyfikenhet l. lusta o. d., ägga, reta, locka, ”smeka” ngn; förr äv. abs.; vanl. med sakligt subj.; äv. med personligt subj., i sht i uttr. kittla ngn l. ngns fåfänga (o. d.) med ngt. Kittla ngns fåfänga, ärelystnad, egenkärlek, högmod, nyfikenhet, sensationslusta. Hwad som Dårars Huhg plä kittla, haa i akt. Lucidor (SVS) 148 (1671). (Munkarna) säga jemväl undertiden sanningen, dock så, at de mera kittla än såra. Lundberg Paulson Erasmus 169 (1728). Då kitlas du intet af falska hopp. Mörk Ad. 1: 377 (1743). Vara hur det vill, så kittlar det ändå at vara Baronessa. Envallsson AllaNögda 28 (1782). Allt kittlar honom, som är nytt. Böttiger 1: 148 (1841, 1856). (Beröm över kläder) kittlar äfven de mest bildade damer. Backman Reuter Lifv. 1: 96 (1870). (En skriftställarvärksamhet) som kittlar de råaste instinkterna. Samtiden 1873, s. 507. Guldfyndigheterna i Västerbotten ha inte upphört att kittla folkfantasin. SocDem(A) 1931, nr 355, s. 1. — särsk.
α) i numera obr. uttr. o. anv. (jfr β). Et stycke (mat), / Som kitlat hennes höghets (dvs. magens) tycke. CGyllenborg Vitt. 117 (c. 1700). Kärleken til könet kitlar mig .. i hiertat. Dalin Arg. 1: 70 (1733, 1754). Kitlar det dig efter namn och ära? Rutström Schiller 77 (1799). (Han) klädde .. även de sundaste omdömen i ett slags narrkåpa genom .. gestikulationen, som redan i sig själv kittlade till löje. Törneros Brev 2: 289 (1831; uppl. 1925).
β) i p. pr. ss. adj. (jfr a slutet): äggande, lockande, retande, pikant; förr äv.: som smeker ngns fåfänga o. d., smickrande; i sht om känsla, tanke o. dyl. l. uttryck därför; i fråga om lust, åtrå o. d. äv. övergående i bet.: intensiv, stark, oemotståndlig. Thet Påweska Clerisietz kittlande lusta, at vthgiuta blodh. Isogæus Segersk. 523 (c. 1700). Den rang som tilböds hänne smickrade des begär; men under dessa kitlande tankar såg hon at (osv.). Chenon Heywood 3: 123 (1773). (Vissa reflexioner över kvinnokönet) kunde .. för sin tid hafva någonting rätt pikant och kittlande. SvLitTidn. 1818, sp. 423. En polska af Dannström, som sjöngs med en så kittlande frisk naivitet och skälmskhet, att (osv.). Öberg Makt. 1: 43 (1906).
c) opers., ngn gg med sakligt subj., ss. ett (ofta hyperboliskt) uttr. för stark l. intensiv känsla som mer l. mindre tager sig uttryck ss. en rent fysisk förnimmelse. Herre Gud, om ni kände hur det kittlar i hjertgropen på mej, då J ser en smula glad ut. Jolin Mjölnarfr. 67 (1865). Grällusten kittlade ännu innom henne. Tavaststjerna Aho Folkl. 128 (1886). Kalle kände, hur det kittlade och kröp utefter hans ryggrad (av skräck). Knöppel SvRidd. 72 (1912). Pappa berättade så det killade över ryggen. Lieberath FriluftP 214 (1921). — särsk. i uttr. det kittlar i fingrarna o. d. på ngn l. det kittlar ngn i fingrarna o. d., förr äv. mina (osv.) fingrar kittla (att göra ngt), ”det kliar i fingrarna” på ngn (att göra ngt), ngn känner en stark lust (att göra ngt). Mina fingrar kitla at smeka honom. Leopold (SVS) II. 2: 180 (1794). Det kittlar mig i fingrarna att komma åt karlen. VLitt. 3: 459 (1902). jfr: Örfilen kittlade i min handflata. Bergman Broth. 12 (1916).
d) (†) (gm kritik l. satir o. d.) reta, gäckas med (ngn); ”gadda” (ngn); förarga (ngn); utmana (ngn). (Joh. Agricola företog) sig, at samla Tyska Ordspråk, för at på en gång både rigta modersmålet och kitla sina ovänner. SvMerc. 1764, s. 529. Timmermännen kitlade sina kalkiga kamrater med ordspråket: ”Murarsvett är så rar, att han betalas med en dukat droppen”. Scholander 2: 273 (1880).
e) (†) refl.: känna tillfredsställelse l. glädje, i sht skadeglädje (över ngt); ”godta sig” (över ngt); smickra sig (med ngt); vara stolt, yvas (över ngt); jfr KITSLA, v.2 2 b. Fosz 541 (1621). (Människor) Uhr hwilkas Ögon tidt Crocdille Tårar rinner, / Fast Hiertat kittlar Sigh ut öfwer andras fall. Lucidor (SVS) 271 (1672). Hur du, Bror Carl, dig kitlar. / Af Kronan, som du nu på siunde året bär. Runius Dud. 3: 68 (c. 1710). Dalin Arg. 1: 121 (1754).
Särsk. förb.: KITTLA IHJÄL10 04. till 1. En död så svår som den ihjel att kittlas. Hagberg Shaksp. 2: 55 (1847). 2NF 19: 181 (1913).
KITTLA UPP. (†) till 2 a o. b: (upp)ägga, (upp)reta. CVAStrandberg 4: 210 (1857). Detta .. kittlar upp hela deras lynne till motstånd. Wetterbergh SamhKärna 2: 191 (1857).
Ssgr (till 1): KITTEL-HOSTA, r. l. f. (föga br.) hosta som uppstår gm retning (kittling) i det övre luftröret (o. som icke är förenad med upphostning). Alm(Ld) 1763, s. 41. Linderholm 1: 309 (1802). Collin Ordl. (1847).
-KÅT. (†) som känner stark lust att kittla l. bli kittlad (ss. erotisk smekning). Lucidor (SVS) 124 (1669).
-SKRATT. (i fackspr., föga br.) skratt som framkallas gm kittling. Svenson FrödingDiktn. 115 (1916).
Avledn.: KITTLAN, r. l. f. [fsv. kitlan] (†) Salberg Gr. 88 (1696).
1) till 1: kittlande, kittling. Schultze Ordb. 2250 (c. 1755).
2) till 2 b: lockelse, retelse; lust, lusta; känsla av vällust l. välbehag; särsk. i fråga om sinnlig lystnad: kättja. Lucidor (SVS) 465 (1674; om sinnlig lusta). Den kitlan de haft i kroppen att draga vth att kiempas och slås. Rudbeck Atl. 4: 171 (1702). Dalin Vitt. 5: 378 (c. 1753).
KITTLARE, i bet. 1 m., i bet. 2 o. 3 r. l. m.
1) om person.
a) (tillf.) till 1: person som kittlar ngn l. ngt. Schultze Ordb. 2250 (c. 1755).
b) (†) bildl., till 2 b. Den hala herrn, den kittlarn egennytta. Hagberg Shaksp. 2: 270 (1847).
2) (numera föga br.) anat. till 1: mellan de inre blygdläpparna framskjutande del av den kvinnliga könslemmen, vilken är rikt försedd med nerver o. framkallar vällust vid retning; clitoris. Deleen 603 (1829). Cederschiöld QvSlägtl. 1: 78 (1836). Broman Männ. 2: 261 (1925).
3) [efter eng. tickler] tekn. å automobilmotor: anordning som avser att trycka ned flottören för att tvinga bensin upp ur munstycket, då motorn står stilla; ”flödare”. Nerén HbAut. 1: 17 (1911).
KITTLIG, äv. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) KILLIG, adj. (kittel- 1642. kittl- (kitl-) 1698 osv. kill- 1889)
1) till 1: som är mycket känslig l. ömtålig för kittling(ar), som icke tål att bli kittlad. Spegel 219 (1712). Hästen bör ej vara kittlig eller rädd om svansen. ARetzius hos Billing Hipp. 109 (1836). Bergman LBrenn. 228 (1928).
2) (†) till 2 b: lysten; kättjefull. Palmchron SundhSp. 347 (1642).
3) [jfr KITSLIG 3 a] (†) hetsig, snarstucken. Schultze Ordb. 2250 (c. 1755).
Avledn.: kittlighet, r. l. f.
1) till 1. Sahlstedt (1773).
2) (†) till 2: åtrå, lystnad. Leyoncrona Vitt. 138 (c. 1685).
3) (†) till 3. Rudbeck Atl. 3: 430 (1698).
KITTLING, r. l. f.
1) till 1; i eg. bem.: handling(en) att kittla ngn l. ngt; förhållande(t) att bliva kittlad; känsla som uppstår gm kittlande, äv. övergående i bet.: klådretning, klåda. Icke tåla kittling(ar). Känna en kittling under fotsulan, i näsan, i strupen. Linc. Hhhh 3 b (1640). NF 1: 1372 (1876). Wretlind Läk. 1: 44 (1893).
2) i överförd o. bildl. anv.
a) till 2 a (o. c). En utlänning som inträder i et Svenskt sällskap .. får merändels en liten kittling i mungiporna, när han hör denna aldraödmjukaste ziratlighet. LBÄ 5—6: 108 (1797). Jag nekar inte, att tanken på tigern då och då sände en lätt kittling längs ryggraden. Siwertz Lat. 301 (1924). jfr NERV-KITTLING.
b) (†) till 2 b. Latona / .. / fick mycken kittling .. / at göra Midas et mirakel. LBÄ 7—8: 72 (1797). Den, som icke mera gör sig några illusioner, känner hvarken fruktans nålstygn eller hoppets kittlingar. Kullberg SBer. 2: 123 (1848). Böttiger i 2SAH 50: 296 (1874).
c) (†) till 2 d. CAEhrensvärd Brev 2: 66 (1795). Cygnæus 3: 198 (1837).
d) [jfr KITTLIG 3] (†) hetsighet, iver. CAEhrensvärd Brev 2: 312 (1799).
Spoiler title