publicerad: 1939
LANDSFLYKTIG lan3ds~flyk2tig l. lan3s~, i södra Sv. stundom 4~10, förr äv. LANDFLYKTIG l. LANDTFLYKTIG, adj.; adv. -T.
Ordformer
(land- 1529—1746. lands- (-dz-) 1538 osv. landt- 1526. lanss- 1658)
Etymologi
[fsv. lands flyktogher; jfr d. landflygtig, nor. landflyktig, t. landflüchtig, ävensom isl. landflótti; av LAND (i bet. 3) o. FLYKTIG, adj.1 — Jfr LANDSFLYKT, LANDSFLYKTING]
som lever i landsflykt, driven i l. dömd till landsflykt; landsförvisad; äv. i substantivisk anv.; jfr BILTOG 2. Vara l. (numera bl. tillf.) bliva resp. göra l. döma ngn landsflyktig. G1R 3: 112 (1526). Strax .. (Jesus) wardt födder moste han lijdha förfölielse, och blijffwa landflychtig. OPetri 2Post. 21 b (1530). Lambert skulle Rymma rijket och wara Landzflygtigh så lenge Christophr leffuer. BtSödKultH 12: 24 (1593). (Heidrek sade till konung Haufud:) tu gör mig landzflycktig .. för en ringa sak skull. Verelius Herv. 105 (1672). De, som .. dömas landsflygtige. Berch Hush. 36 (1747). En landsflyktig främling. Kolmodin Liv. 1: 88 (1831). Italiensk landsflyktig mördad i Paris. SvD(A) 1934, nr 70, s. 6 (rubrik). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som vara o. d. landsflyktig från, förr äv. ur sitt land o. d., vara osv. landsförvisad l. fördriven från sitt land osv.; förr äv. vara landsflyktig för ngn, leva i landsflykt på grund av dom fälld av ngn l. av fruktan för ngn o. d. Verelius Gothr. 145 (1664). Erik Jarl hade alltsedan sin faders .. död varit landsflygtig ur Norge för Olof Tryggvason. Fryxell Ber. 1: 96 (1823). Landsflyktig från sitt eget rike, hade Stanislaus haft en fristad i Sverige. 2SAH 55: 317 (1878).
b) mer l. mindre bildl.; förr äv. i uttr. vara landsflyktig för ngn (jfr a). Erichz hust(ru) hade warit lanssflychtig för honom, kiört henne uth om nattetid. ConsEcclAboP 214 (1658). Kärleeken är Landzflychtigh .. (dvs.) Han är intet mehr til. Grubb 439 (1665). Sanningen undertryckes, .. medlidandet är landsflyktigt. Björkman Chaucer 203 (1906).
Avledn.: LANDSFLYKTIGHET, r. l. f. [jfr d. landflygtighed, nor. landflyktighet, t. landflüchtigkeit] (†) förhållande(t) l. tillstånd(et) att vara landsflyktig; landsflykt; äv. i sådana uttr. som gå, leva i landsflyktighet; driva, förvisa ngn i landsflyktighet; döma ngn till l. i landsflyktighet; självvillig landsflyktighet, frivillig landsflykt; äv. bildl. Helsingius (1587). (En orättvis domare) warder förwijst i ewigh Landzflychtigheet. Forsius Fosz 492 (1621). Augustus .. Dref Ovidium i landzflychtighet. Swedberg Schibb. Mmm 1 a (1716). Dömd .. til Landzflycktighet. Nehrman InlJurCiv. 422 (1729). Celsius G1 1: 164 (1746: en sjelfvillig landsflycktighet). Oelreich 470 (”460”) (1755; bildl.). Regnér Begr. 54 (1780: gå i landsflygtighet). Möller (1790, 1807).
Spoiler title
Spoiler content