SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LARM lar4m, n. (Krijgsart. 1621, § 51, osv.), äv. (numera bl. i bet. 1) r. l. m. l. f. (Bark Bref 1: 5 (1702; i bet. 4), Geijerstam Aldrig 180 (1891; i bet. 7), SvD(A) 1933, nr 314, s. 24 (i bet. 1)); best. -et, ss. r. l. m. l. f. -en; pl. (†) = (Bellman SkrNS 2: 281 (c. 1780)) l. -er (Gustaf ii Adolf 74 (c. 1620)).
Ordformer
(larm c. 1620 osv. larum 1701. lärm 17021705)
Etymologi
[jfr d. larm, i ä. d. äv. lerm, nor. larm; jfr äv. ä. t. lerman, lermen, t. lärm, ä. eng. larm, eng. larum; förkortad form av ALARM]
1) (i sht i fackspr., särsk. mil.) alarm (se d. o. 1), alarmsignal; äv. om signal att ngn händelse inträffat som kräver snabbt ingripande; äv. om signal avgiven medelst särskild apparat. Humbla Landcr. 176 (1740). Man bör (om man blir överfallen) .. noga öfverväga, .. om det är rådligare att göra larm, eller att finna sig i sitt öde. Rademine Knigge 2: 185 (1804). Då ”larm” eller ”utryckning” signaleras, betslas och anspännas hästarne. Spak HbFältartill. 212 (1873). Vanliga signaler, som gifvas från regementets läger- (kasern-)-vakt, äro .. (bl. a.) Larm Då regementet i sin helhet skall uppställas så skyndsamt som möjligt. TjReglArm. 1889, s. 376. Signalen ”larm” gör fartyget stridsfärdigt eller, som det heter, ”klart skepp”. Melander Långtur 183 (1896). Vid 11-tiden fingo Djursholms brandkår och Viggbyholms frivilliga brandkår larm. SvD(A) 1929, nr 121, s. 6. Vid signalen larm .. samlas truppen till fots och fullt utrustad så snabbt som möjligt på uppställningsplatsen. FältreglArm. 1937, s. 145. jfr SvUppslB 16: 959 (1933: flyglarm). — jfr GAS-, PANSAR-, PROV-LARM m. fl. — särsk.
a) i uttr. blåsa l. slå larm, blåsa resp. slå alarm (se ALARM 1 a); äv. med subj. betecknande trumpet l. trumma osv.; äv. i uttr. ringa l. klämta larm, alarmera gm ringning l. klämtning i kyrkklocka o. d.; äv. opers. Lind (1749). Så snart Larm slås (så osv.). PH 5: 3130 (1751). Trumpeten blåser larm. Rudbeck Borås. 13 (1776). Min Kung! lät Trumman slå larm. Björn Fricorps. 4 (1788). Ramberg Svarta 103 (1911). Är det eldsvåda? Klämtar det larm? Wester Gorkij Ute 182 (1918). jfr (förr): När nu sådant (dvs. vigseln) öfwer stått är och ey någe felas / Blåsas af trumpetaren larm. 2Saml. 35: 221 (1662). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr b); äv.: gm slag l. bultande åstadkomma buller (för att påkalla uppmärksamhet); jfr 7. Kommen är Dagen: / Tyrannens Våld slår larm. / Hvad är då Lagen? / Vårt Vett, vårt Mod, vår Arm. Thorild (SVS) 1: 212 (c. 1793). Det är ju ett grufligt larm som alla Tidningsskrifvare slå emot honom (dvs. Järtas tidskrift Odalmannen). Tegnér (WB) 4: 364 (1823). Midt i natten slog han larm i ett torp och ropade på enkan, som bodde der. Wigström Folkd. 2: 361 (1881). När de kommit på halfva trappan, vände han om, sprang upp igen och slog larm på köksdörren. Benedictsson Folkl. 190 (1887). När Heidenstam och Levertin slogo larm och drogo till storms mot ”gråvädersstämningen” och ”skomakarrealismen”. SoS 1918, s. 169.
b) i uttr. skrika larm, alarmera gm rop; särsk. bildl.; jfr ALARM 1 c. Förr vid en riksdag, som sig bör, / Skreks larm för fosterlandet. / Nu skriks der för ett stift och för blåbandet. Franzén Skald. 4: 244 (1801, 1832).
2) (†) (varnande) bud l. underrättelse (om krigsfara); jfr ALARM 3. Under morgonstunden kom ett larm att några tusende tatarer ville falla oss i ryggen och på sidan inbryta. Kurck Lefn. 94 (1705). HH XVIII. 3: 59 (1721).
3) (†) fientligt anfall; äv.: oro på grund av fientligt anfall. Efter Dynen ähr lachtt, so göra de skelmiske Kosacker oss alle natt här larm. OxBr. 5: 376 (1625). När hele svärmen (polacker) kom til Bagagen och betäckningen, .. skedde ett fiendtligt larm, uti hvilket lickväl ei flere än 1 Lieutenant och 1 Soldat blefvo blesserade. Nordberg C12 1: 544 (1740). — särsk. i uttr. blindt larm (jfr 4 slutet), låtsat anfall; jfr ALARM 4 b. Kolmodin Liv. 1: 203 (1831). Oupphörligt oroades hären af blindt larm. Strinnholm Hist. 4: 275 (1852).
4) plötslig oro, oväsen, rabalder, uppståndelse; jfr 7 slutet. Hwadh du schriff(e)r om F. M. B. och dina tankar öf(ve)r giftermåledt ded haf(ve)r vpweckt et stormwäder och larm. AOxenstierna Bref 4: 343 (1647). Det larm, som med anledning däraf (dvs. av Tegnérs dikt Till Svenska Riddarhuset vid 1840 års riksdag) .. uppstod i alla landsändar. 3SAH 11: 227 (1896). — särsk. (föga br.) i uttr. blindt larm (jfr 3 slutet), oro utan värklig anledning; jfr ALARM 5 slutet. Hvarifrån detta blinda larm, denna paniska skrämsel .. hvad har händt? Rydberg Frib. 314 (1877; uppl. 1857, 1866: allarm).
5) (†) strid, stridsbuller; krigsorolighet(er), ofred; äv.: uppror, upplopp; ofta svårt att skilja från 3; jfr ALARM 6, 7. Ty hafwer och hans (dvs. Gustav Vasas) tijdh hafft uproor och larmer nog. Gustaf ii Adolf 74 (c. 1620). Gudh gifve vij få icke larm medh hella verdhen till slutet. KKD 7: 150 (1707). Denne larmen, som af turkarna kallas calabalike (i Bender). KFÅb. 1913, s. 289 (c. 1730). PH 3: 2069 (1743).
6) (†) strid, bråk, rabalder; svårt att skilja från 4, 7 slutet. Iag war nu så vt trötat af alt thet larm di har haft mädh migh så at iag inte hinte til at så vt naget nyt buler. Horn Lefv. 104 (c. 1657; rättat efter hskr.). Här blifver endera dagen en farlig lärm emellan Skraggen och Schmedeman. Bark Bref 2: 7 (1705).
7) buller, bång, oväsen, stoj; slammer; jfr ALARM 8. Jngen göre om Natten något Larm i Lägret, eller skiute något Röör aff i oträngde måhle, hoo thet gör, straffes til Lijfwet. Krijgsart. 1621, § 51; möjl. till 1. Giör (gesäll som bor i sin husbondes hus) .. larm på porten och i huset (så osv.). PH 5: 3302 (1752). Gatans larm. Hasselroth Campe 45 (1794). Stormens larm. Tegnér (WB) 5: 122 (1820). Hvad hörs för larm i yttre rummen der? Börjesson E14 147 (1846). Från de mindre näringsställena .. trängde skrål och larm. Hellström Malmros 290 (1931). — jfr AVGRUNDS-, BARDA-, BIFALLS-, HELVETES-, SEGER-, STORM-, STRIDS-, UPPRORS-LARM. — särsk. bildl. En Philosophs Lära är ej et politiskt larm. Thorild (SVS) 3: 149 (1792). Äfven mig vill det synas, som hölle understundom en okuflig storrådighet väl mycket larm i hans (dvs. I. Hwassers) skrifter. CVAStrandberg 1: 339 (1862). Krigets larm och stormar. Hahr ArkitH 425 (1902). särsk. (i vitter stil) övergående i bet.: oroligt l. bullersamt liv, oro, buller. Tidens vedermöda, lika med dess larm, går öfver. Wallin Vitt. 2: 352 (1837). Här bor friden, gömd för verldens larm. Böttiger 1: 135 (1856). Ekot af dagens larm trängde ej hit. Munthe Skizz. 143 (1888). Må världens larm här tiga. Risberg Templ. 34 (1902).
Ssgr: A: (1) LARM-APPARAT. tekn. alarmapparat. TT 1889, s. 90. —
-ARTIKEL. bildl., om tidningsartikel; jfr LARM 1 a slutet. Kjellén Storm. 1: 235 (1905).
(1) -BASUN. (i bibeln) Du skall låta blåsa i larmbasunen på tionde dagen i sjunde månaden. 3Mos. 25: 9 (öv. 1878; Bib. 1541: låta blåsa basunen).
(1) -BATTERI. (förr) mil. för skjutande av alarmskott. CAEhrensvärd Brev 2: 231 (1799).
(7) -FYLLD, p. adj. (i vitter stil) Jag nu fått lära / .. att fylla .. min själ med skogens sus / och så på larmfylld gata än bland höga mörka hus / dess underbara ljuvhet med mig bära. Langenskjöld Samkl. 12 (1922).
(1) -GATA. (förr) mil. i äldre fästning: plats l. gata innanför fästningsvallen l. -graven för skyndsam uppställning av trupp m. m. PH 2: 1198 (1734). Dalin (1853; med hänv. till vallgata).
(1) -KANON. (förr) för avgivande av alarmskott. SP 1792, nr 292, s. 3. Portf. 1854, s. 119.
(1) -KLOCKA. för avgivande av larmsignal. Lind 1: 1075 (1749). Klockan 2 begynte larm-klockan och larm-skotten höras. EP 1792, nr 49, s. 3. Ahlström Eldsl. 177 (1879; om klocka för avgivande av brandsignal). DN(A) 1933, nr 301, s. 12 (om alarmklocka vid korsning mellan väg o. järnväg). särsk. bildl. Den aflidne Statsministerns yttrande (att representationsfrågan icke kan falla) .. uprepas .. endast för att såsom en larmklocka sätta packet i rörelse. AdP 1850—51, 2: 4.
(1) -KVARTER. mil. om förläggning av trupp på sådant sätt att denna ständigt kan vara klar till ögonblicklig utryckning. Nordensvan Takt. 95 (1884). SD(L) 1902, nr 310, s. 3.
(1) -PJÄS. (förr) mil. = -KANON. Holmberg Artill. 4: 166 (1886).
(1) -PLATS. (förr) mil. plats för hastig uppställning av trupp vid larmsignal o. d. I een Belägradh stadh skall altidh hållas Reserv och larmplatzer. Carl xii Bref 435 (c. 1685). IllMilRevy 1904, s. 463.
(1) -POST. (förr) mil. jfr -PLATS. KKD 11: 231 (1704). Blef .. befallt, att klåckan 10 på landsidan och klåckan 11 på Dünsidan skola alla regementer vara på sine larmpåster. HH 24: 155 (1710). Björkman (1889).
-ROP. (†)
1) till 1. Likt yrvakna krigsmän vid ett larmrop / Upprusa dina hår utur sin bädd. Hagberg Shaksp. 1: 379 (1847).
2) till 7: högljudt rop; äv. bildl. Musiken och larmropen aftaga småningom. Ling Riksd. 132 (1817). Palmblad Aisch. 334 (1843).
(1) -SIGNAL. (i sht i fackspr.) alarmsignal. Weste (1807). Vid fiendtligt anfall på lägret, låter jourhafvande befälet göra larmsignal. ReglFī. 1834, 1: 107. Vid 4-tiden i går e. m. gafs larmsignal från brandskåpet. SD(L) 1896, nr 510, s. 1. särsk.
a) bildl.; jfr LARM 1 a slutet. Bok- och tidningspress .. gåfvo endast larmsignaler, då samhällets sedliga inrättningar angrepos på ett populärt sätt. Lysander Almqvist 31 (1878).
b) om apparat o. d. för avgivande av alarmsignal. SP 1792, nr 217, s. 2.
(1) -SKOTT. (i sht förr) mil. (kanon)-skott som avskjutes för att alarmera en trupp o. dyl. l. besättningen i en fästning l. på en flotta. Delachapelle ExBook 51 (1669). FlygHb. 120 (1921; för alarmering vid luftanfall). särsk. bildl. Förqväfjandet af hans rätt och lagens vrängande äro de larmskott, med hvilka han oförsynt dundrar. Cavallin Herdam. 2: 213 (i handl. fr. c. 1767). KrigVAT 1844, s. 205.
(1) -SKRI. Lind 1: 1075 (1749). Mellin Nov. 2: 322 (1849, 1867). särsk. bildl.; jfr LARM 1 a, 4. Cygnæus 6: 194 (1842). De radikale i många länder .. (hava) predikat reformer med svärdet .. eller gjort försök att med massornas larmskri tilltrotsa sig förbättringar. ZTopelius (1848) hos Vasenius Top. 3: 315.
(7) -SKYDD. med. propp avsedd att insättas i hörselgången för att skydda örat mot buller. SvD(A) 1925, nr 262, s. 6.
(7) -STAKE, m. [jfr BRÅK-STAKE] (vard., föga br.) person som väsnas o. larmar. Högberg Baggböl. 2: 169 (1911). Dens. Utböl. 2: 152 (1912).
(1) -TECKEN. (larm- 18851889. larme- 1752) (†) jfr -SIGNAL. Wrangel Tact. 214 (1752). Björkman (1889).
-TRUMMA, r. l. f.
1) (förr) till 1: trumma (stundom av speciell typ) avsedd för avgivande av alarmsignal. Han lät sköldvakten skiuta, och slå larmtrumman, men alt för sent. Richardson Krigsv. 2: 298 (1741). Vi hörde .. larmtrummor ljuda nästan hela Pomern igenom. Wingård Minn. 2: 53 (1846). Boivie NordMMusik. 3 (1911). särsk. bildl.; jfr LARM 1 a slutet. Oelreich 432 (1755). Larm-Trumman om Tjänstefolkets sjelfsvåld och öfverdåd. DA 1778, nr 180, s. 1. SvD(A) 1929, nr 102, s. 11.
2) med. till 7: viss apparat för konstaterande av ensidig dövhet. LbKir. 2: 118 (1922).
(1) -TRUMPET. (i bibeln) jfr -BASUN. Melin HelSkr. 4Mos. 31: 6 anm. (1859; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: klangtrummeter).
(7) -UPPFYLLD~02, p. adj. (i bibeln) Du larmuppfyllda, du brusande stad. Melin HelSkr. Jes. 22: 2 anm. (1858; äv. i Bib. 1917).
B (†): LARME-TECKEN, se A.
Spoiler title