publicerad: 1939
LASSA las3a2, v. -ade; i vissa trakter, bygdemålsfärgat, äv. LÄSSA läs3a2, v. -ade (Engström 1Bok 154 (1905) osv.), äv. -er (Granlund Ordspr. (c. 1880) osv.), -te (Lundell (1893; folkmål) osv.), -t (Bendz Landsv. 17 (1916: avlässts, pass.) osv.), -t. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(lassa 1594 osv. lässa 1640—1931 (landsdelsord))
Etymologi
[formen lässa motsvarar fsv. lässa, motsv. d. læsse, nor. lesse, isl. hlessa; avledn. av LASS, sbst.2; formen lassa beror på anslutning till LASS, sbst.2; jfr fsv. lassa, ä. d. lasse]
1) placera (ngt) på ett fordon l. i en farkost o. dyl. l. på ett lastdjur, lasta; med obj. betecknande antingen fordonet osv. l. det l. de föremål som placeras på ett fordon osv.; äv. i uttr. lassa ett lass o. d.; äv. utan obj. Schroderus Dict. 241 (c. 1635). Een bojort lassat medh proviant. RP 16: 511 (1656). Han lassade kärran. Lind (1749). Våre Coffertar .. lassades på mulåsnor. Björnståhl Resa 2: 14 (1773). Villig häst skall måttligt lässas. Granlund Ordspr. (c. 1880). 2SvKulturb. 3—4: 310 (1935). — särsk.
a) oeg.: lägga (ngt) i stora mängder på ngt. De hade hvar sin klädbod, hvars sparrar bågnade under de på dem lassade klädernas tyngd. Hertzberg Päivärinta 3: 113 (1886). Behandlingen är .. djärf och lidelsefull. Målaren har lassat färgen i högar. Bergh Konst 140 (1898, 1908). — särsk.
α) bildl., i sht med avs. på omsorger l. intryck o. d.: hopa (ngt) på ngn l. ngns sinne o. d. Hennes panna var .. dragen i veck uppåt, som om alla denna verldens bekymmer voro lassade på hennes själ. Backman Reuter Lifv. 1: 83 (1870). Intrycken fullkomligt lassades över en stackare. GHT 1934, nr 72, s. 16.
β) (†) refl.: lägga sig över ngt. En massa / Af böljor, som, likt berg, sig öfver böljor lassa. Wallin Vitt. 2: 279 (1807).
b) (vard.) oeg., i p. pf., om person: lastad med ngt; äv. bildl. Fru Lagerb[org] väntas .. Huru lassad lär hon icke komma med uppenbara och hemliga vapen! Kellgren (SVS) 6: 32 (1774; bildl.). (Vi) frukta .., det Paillot icke förmått springa fatt vagnen, i synnerhet som vi veta, huru lassad han (dvs. Paillot) var. Almqvist GMim. 3: 147 (1842).
2) (†) med obj. betecknande gods: lasta av, lossa. (Om) någre fremmande (köpmän) .. komma til .. Borgo med deras skiepp, skall dem .. vara förbudit der at lassa deras gods eller och något gods dersammastädes inskeppa. BtHforsH 1: 35 (1594).
Särsk. förb. (till 1): LASSA AV10 4. (helt l. delvis) taga lasten av ett lastat fordon o. dyl. l. från ett lastdjur; med objekt betecknande antingen lasten som avtages l. fordonet osv.; äv. utan obj. Linc. (1640; under exonero). RP 16: 373 (1655). Lassa af vagnen. Sahlstedt (1773). Wägner ÅsaH 8 (1918). särsk.
a) bildl. Lennart irrade länge omkring .. forskande efter någon att lassa av sin hetsiga oro på. Siwertz Eld. 307 (1916). (†) Om Gunild kände er, .. / Hon skulle sjelf begära, / .. / Sin Enka (dvs. sitt änkestånd) lassa af och afklä sitt flanell. CIHallman 276 (1778).
b) i uttr. lassa av sig ngt, avlägga en börda; äv. bildl. Benedictsson Ber. 60 (1886; bildl.). Landsm. B 2: 11 (1908). Bergman JoH 34 (1926; bildl.). jfr AVLASSA, AVLÄSSA. —
LASSA I SIG10 4 0. (starkt vard.) till 1 a: förtära (ngt) i stor mängd. Adlerbeth FörslSAOB (1798; lågt talesätt). jfr ILASSA. —
1) placera last på fordon o. d.; med obj. betecknande antingen fordonet osv. l. lasten; äv. utan obj.; äv. bildl. Hans Exellence sielf gaf mig ordre att låta lassa på de siuka. KKD 1: 55 (1705). Lassa på kärran. Sahlstedt (1773). Runeberg 4: 251 (1836; bildl.). (Hon) befallte oss att lassa på igen. Berzelius Själfbiogr. 203 (1842). Lagerlöf Kejs. 191 (1914).
2) i uttr. lassa på ngn ngt, lägga ngt på ngn ss. en börda; äv. i uttr. lassa på sig ngt; äv. bildl. Hvad för en skam och nesa har äcktenskappet intet lassat uppå dig. Missförståndet 52 (1740; bildl.). Somlige .. lassade på sig många folianter. Posten 1769, s. 819. De mångfaldiga göromål, man lassar på dig. MoB 9: 174 (1789). Wägner Sval. 107 (1929; bildl.).
Ssgr (till 1): A: LASS-KARL. person som har till uppgift att lasta fordon o. d. Rösiö Revolt 1: 9 (1904). HbSkogstekn. 260 (1922).
Avledn.: LASSARE, m. till 1: person som har till uppgift att lasta fordon o. d. Schultze Ordb. 2703 (c. 1755). LAHT 1930, s. 449.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content