[av lat. mandibula, mandibulum, käke; avledn. av mandere, tugga]
zool.
1) underkäke. Mandibel .. underkäken på fiskar, amfibier, foglar, blodiglar och däggdjur. Ekbohrn(1868). Auerbach(1911).
2) vardera käken i det övre käkparet hos vissa leddjursgrupper (insekter o. kräftdjur m. fl.). Boheman ÅrsbVetA 1840—42, s. 25. Tvenne starka och hårda hakar eller tänder, som kallas mandibler eller öfverkäkar (mandibulæ), och tjena att gripa och sönderkrossa födoämnena. Thorell Zool. 2: 339(1865). Sjöstedt Västafr. 159(1904).
