SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
META- me3ta~, äv. me4ta~; resp. me1ta-, l., i vissa fall framför obetonad (äv. av h föregången) vokal MET- me3t~, äv. me4t~, resp. me1t-.
Etymologi
[av det gr. prefixet μετα-, identiskt med prep. μετά, mellan, efter, o. vanl. förenat med verb o. vbalavledningar, uttryckande i sht en förändring (motsv. lat. trans-)]
(i fackspr.) ss. förled i ssgr.
1) betecknande belägenhet mellan l. efter l. bakom (i rum l. tid).
2) betecknande ngt senare uppkommet l. en förändring l. förvandling.
3) i benämningar på vetenskaper (l. vetenskapsgrenar) angivande en högre vetenskap av samma natur, men avhandlande problem utanför dennas gränser o. av mera fundamental art. Anm. Denna bet. hos prefixet har förallmänligats utifrån ordet metafysik i den missuppfattade bet.: vetenskap som ligger utanför fysikens gränser.
4) bot. o. zool. betecknande ngt mera utvecklat än det som avses med den enkla benämningen utan meta-.
5) kem. i sht använt för att skilja en klass av syror l. baser o. deras salter från en annan, betecknad med orto-, varvid de med meta- betecknade benämningarna ange syrorna osv. ss. innehållande en, två l. tre molekyler vatten mindre än de motsvarande syror osv. som benämnas med orto-.
Ssgr: A: (5) MET-ACETON. [jfr eng. metacetone; av fr. métacétone, bildat av den franske kemisten E. Frémy († 1894) till fr. acétone, av senlat. acetum, ättika] kem. beteckning för en färglös olja erhållen gm destillation av socker, stärkelse o. gummi med kalk. Berzelius ÅrsbVetA 1836, s. 322.
Ssg: metaceton-syra, r. l. f. kem. syra som kan beredas av metaceton. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 417.
(5) -ALDEHYD. kem. fast, kristallinisk polymerisationsprodukt av acetaldehyd, använd bl. a. i metatabletter. Hjelt o. Aschan 150 (1893).
(2) -HEMOGLOBIN. med. ur hemoglobinet deriverat färgämne förekommande i blodet bl. a. efter förgiftningar. 2NF 37: 1059 (1925).
B: (2) META-BOLISM -bωlis4m l. -ol-, l. -ål-, r.; best. -en. [jfr t. metabolismus, eng. metabolism, ä. fr. métabolisme; avledn. av gr. μεταβολή, förändring, till μεταβάλλειν, förändra]
1) sociol. process som innebär befolkningselementens förändring l. omvandling l. cirkulation från ett samhällsskikt till ett annat. Ymer 1932, s. 293.
2) med. ämnesomsättning. 2NF (1912).
(5) -BORAT. kem. salt av metaborsyra. Rosenberg OorgKemi 310 (1887).
(5) -BORSYRA~020. kem. syra som erhålles gm upphettning av borsyra till en temperatur av omkr. 100° C. Rosenberg OorgKemi 310 (1887).
(1) -CENTRUM1040. [jfr t. metazentrum, eng. metacentre, fr. métacentre] fys. o. skeppsb. skärningspunkt mellan en simmande kropps, i sht ett fartygs, symmetrilinje o. lodlinjen genom deplacementets tyngdpunkt vid ringa krängning, styvhetspunkt; äv. (mek.) om anbringningspunkt för lyftkraften. Dalman (1765). Nilsson Skeppsb. 50 (1932).
Ssgr: metacenter-höjd. skeppsb. höjd l. avstånd mellan ett fartygs tyngdpunkt o. metacentrum (vid krängning tvärskepps). Engström Skeppsb. 104 (1889). 3NF (1930).
-radie. skeppsb. avståndet mellan deplacementets tyngdpunkt o. metacentrum. 2UB 9: 576 (1906).
(1) -DERIVAT. kem. derivat av cykliska, huvudsakligen aromatiska föreningar med minst två substituerade atomer l. radikaler som befinna sig i metaställning. NF 7: 879 (1883).
(2) -FAS104. [av fr. métaphase] bot. fas l. stadium under indirekt celldelning, då de på längden kluvna, dubbelböjda kromosomerna gå åtskils o. ordna sig så att konvexiteten är riktad inåt o. skänklarna utåt. 2NF 15: 582 (1911).
-FOR, se d. o.
(5) -FOSFAT. [jfr eng. metaphosphate, fr. métaphosphate] kem. metafosforsyrans salt. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 145. Lundell (1893).
(5) -FOSFORSYRA~1020. [jfr t. metaphosphorsäure, eng. metaphosphoric acid, fr. acide métaphosphorique] kem. enbasisk syra som erhålles gm upphettning av vanlig fosforsyra till temperaturer över 300° C., isfosforsyra, glasig fosforsyra. Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 39.
(2) -FRAS104. [jfr eng. metaphrase, fr. métaphrase; av senlat. metaphrasis, av gr. μετάφρασις, till μεταφράζειν, översätta] språkv. o. litt.-hist. ordagrann l. bokstavlig översättning l. omskrivning (i sht till prosa av en dikt på ett främmande språk); förklarande omskrivning; ofta motsatt: parafras. Norrmann Eschenbg 1: 393 (1817). KyrkohÅ 1912, s. 35.
(2) -FRAST -fras4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er. [jfr eng. metaphrast, fr. métaphraste; av gr. μεταφράστης, till μεταφράζειν, översätta; jfr meta-fras] språkv. o. litt.-hist. person som gör metafraser; ofta motsatt: parafrast. VDAkt. 1782, nr 579. Ekbohrn (1904).
-FYS(IC)ERA, -FYSIK, -FYSIKER, -FYSISK, se d. o.
(4) -FYT -fy4t, r.; best. -en; pl. -er. [till gr. φυτόν, växt, planta, ss. motstycke till protofyt] bot. flercellig växt. 2NF 33: 466 (1921).
(1, 2) -FÖRENING. kem. jfr -derivat, -syra. 2NF (1912).
(2) -GENES1004 l. -GENESIS—400, äv. —302. [jfr t. o. eng. metagenesis, fr. métagénèse] biol. generationsväxling. 2NF (1912).
(5) -GULDSYRA~020. kem. syra som uppstår ur ortoguldsyra vid avgivande av en molekyl vatten. Lundell (1893).
(5) -HYDRAT. kem. hydrat med mindre vattenhalt än vanligt hydrat o. pyrohydrat. Lundell (1893). Gertz o. Grönwall Min. 56 (1923).
(1) -KARPAL-BEN1003~2. [jfr eng. metacarpal bone; av senlat. metacarpus, av gr. μετακάρπιον, av καρπός, vrist, o. ben, sbst.1] anat. mellanhandsben. 2SvLäkSH 9: 306 (1855).
(5) -KISELSYRA~1020. kiselsyrehydrat som innehåller mindre vatten än ortokiselsyra. Rosenberg OorgKemi 352 (1888).
(5) -KRESOL. kem. en av de tre möjliga formerna av kresol (metylfenol). 2NF 14: 1253 (1911).
(1) -KRONISM -krωnis4m l. -on-, äv. -ån-, r.; best. -en. [jfr t. metachronismus, eng. metachronism, fr. métachronisme; av senlat. metachronismus; till gr. χρόνος, tid (se krono-)] i sht hist. tidräkningsfel varigm en händelse förlägges till en senare tid(punkt) än den då den värkligen skedde l. kan ha skett l. än den som den historiska värkligheten kräver, parakronism; jfr anakronism. Pfeiffer (1837). SvUppslB (1934).
(3) -MATEMATIK. (i fackspr.) teorien om rum av vilket antal dimensioner som helst (varav det tredimensionala är ett specialfall); äv. mer l. mindre nedsättande benämning på matematiska operationer l. spekulationer som befinna sig utanför den egentliga matematikens område, metafysisk l. spekulativ matematik. Andersson (1857). Rydberg Varia 80 (1890, 1894).
(3) -MATEMATISK, adj. jfr -matematik. ”Metamatematiska” undersökningar om det transcendenta rummet och fjärde dimensionen. PedT 1890, s. 181.
(1) -MER -me4r, adj. [jfr eng. metameric, fr. métamère; till gr. μέρος, del] kem. som karakteriseras av metameri. Keyser Kemien 3: 4 (1876).
(1) -MERER -me4rer, sbst. pl. [jfr t. metameren, pl., eng. metamere, -meron, fr. métamère; till gr. μέρος, del; jfr -meri] zool. benämning på de likartade, ringformiga kroppspartier varav ringmaskar o. leddjur bestå, segment. NF 1: 27 (1875).
(1) -MERI -meri4, r. (l. f.). [jfr t. metamerie, eng. metamerism, fr. métamérie; till gr. μέρος, del; jfr -mer]
1) kem. förhållande(t) att isomera föreningar med lika sammansättning o. samma molekylarvikt dock ha olika kemiska egenskaper (beroende på olika anordning av samma atomer i molekylen); motsatt: polymeri. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 267.
2) zool. om egenskapen att vara uppdelad i metamerer, segmentering. 2NF 23: 433 (1915).
-MORF, -MORFISK, -MORFISM, -MORFOS, -MORFOSERA, se d. o.
(3) -PSYKISK1040. [jfr t. metapsychisch, fr. métapsychique; ordet är bildat som en motsvarighet till metafysisk] psykol. o. religionsvet. som tillhör l. har avseende på en spekulation med utgångspunkt i det empiriska andelivet; som tillhör l. har avseende på l. är grundad på metapsykologien. Göransson UndersRel. II. 1: 106 (1905). Den Metapsykiska Vetenskapens Grunddrag. OkändVärld 1932, s. 1.
(3) -PSYKOLOGI. [jfr t. metapsychologie; jfr meta-psykisk] psykol. o. religionsvet. psykisk forskning; lära(n) om l. sammanfattande benämning på alla psykiska företeelser som ligga på l. utanför den genomsnittliga psykologiska erfarenhetens gränser; i sht om (läran om) spiritistiska o. ockulta företeelser, parapsykologi. 2NF 37: 519 (1912).
Avledn.: metapsykologisk. = meta-psykisk. 2NF 37: 1179 (1925).
-RAL, se d. o.
(5) -SILIKAT. kem. o. miner. metakiselsyrans salt. Lundell (1893).
(2) -SOMATISK 10040, adj. [jfr t. metasomatisch, eng. metasomatic, fr. métasomatique; adj. till meta-somatos] geol. o. miner. bildad l. omvandlad gm metasomatos; som tillhör l. har avseende på metasomatos. Ramsay GeolGr. 2: 127 (1913). Metasomatiska malmer. 3NF 13: 701 (1930).
(2) -SOMATOS -som1atå4s, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t. metasomatose, eng. metasomatosis, fr. métasomatose; till gr. σῶμα, kropp] geol. o. miner. omvandling av en mineralsubstans till en annan på kemisk väg gm lösnings- l. utfällningsprocess under förträngning av andra mineral, metasomatisk omvandling. 2NF 37: 519 (1925). Metasomatos är vanligast i kalkstenar och dolomiter. 3NF 13: 1237 (1930).
(1) -STABIL. [ordet är bildat av den tyske vetenskapsmannen Wilh. Ostwald († 1932)] fys. om ett i labilt tillstånd varande system (t. ex. en övermättad lösning l. ånga, en underkyld vätska o. d.): som vid frånvaro av kristallisationskärnor, kondensationskärnor o. d. förmår existera obegränsat länge; äv. inom atomfysiken om tillstånd hos en atom: som icke spontant under energiavgivelse kan övergå till ett energifattigare tillstånd, utan att ny energi tillföres. Metastabilt tillstånd. Genom elektronstötar åstadkommet metastabilt helium. 2NF 35: 1110 (1923). SvUppslB (1934).
-STAS, se d. o.
(1) -STÄLLNING. kem. viss(t) ställning l. läge hos de substituerade atomerna l. radikalerna i metaföreningar. 2NF 18: 238 (1912).
(5) -SYRA, r. l. f. kem. uppkommen av ortosyra gm förlust av en molekyl vatten. Cleve KemHlex. 351 (1883).
(1) -TARSAL-BEN1003~2. [jfr eng. metatarsal bone; av senlat. metatarsus (jfr tars) o. ben, sbst.1] anat. o. zool. mellanfotsben. Sundström Huxley 183 (1874).
(5) -TENNSYRA~020. kem. uppkommen gm oxidering av tenn med salpetersyra. Cleve KemHlex. 357 (1883).
Ssg: metatennsyre-hydrat. kem. Rosenberg OorgKemi 358 (1888).
-TES, se d. o.
(4) -ZO -så4, r.; best. -en l. -n; pl. -er. [jfr t. metazoen, pl., eng. metazoa, pl., ävensom fr. métazoaire; bildat av den t. vetenskapsmannen Haeckel († 1919) till gr. ζῶον, djur] zool. flercelligt djur; motsatt: protozo. Lidforss Fragm. 39 (1891, 1904). Broman Männ. 1: 21 (1925).
Spoiler title