publicerad: 1945
MYSA my3sa2, v. -er, myste, stundom mös mø4s, myst (pr. sg. mys Granatenflycht Ord. 13 (1710); myser Lucidor (SVS) 219 (1672) osv. — ipf. mysade Lind (1749); myste Lindner Tijdhfördr. 53 (1641) osv.; mös HLilljebjörn Hågk. 1: 147 (1865; bygdemålsfärgat), RöstRadio 1942, nr 46, s. 12. — sup. myst Modée FruR 44 (1738) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(mis- 1641. mys (-yy-) 1640 osv. myss- 1648)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. myse, knipa hop ögonen, kisa; rotbesläktat med gr. μύειν, sluta ögonen l. läpparna (jfr MYOP); jfr MYSSLA, v.2, MYSTRA, MYST. — Jfr MESA, v.1]
le, utan att därvid göra ngn större rörelse med munnen l. ansiktets muskler o. i sht med mer l. mindre slutna läppar, småle; ofta ss. uttryck för belåtenhet, välvilja o. d.; äv. med särskild tanke på det uttryck i ögonen som åtföljer ett småleende; förr äv. i uttr. mysa på mun(nen), mysa med munnen l. mysa mun(nen). Mysa på Munnen. Linc. (1640; under subrideo). (Då) Handtags i hwar oc en wrå, med mysande liuszögde systrar. BrölBesw. 177 (c. 1670). Sophie Olsson myste på mund, tyckte visst om sig i sin svarta domino. Topelius Dagb. 2: 100 (1835). Han plirade ömt och myste med munnen. Runeberg 1: 155 (1836). När Jonas kom hem med .. fyra a i terminsbetyget, myste professorn. Siwertz JoDr. 17 (1928). — jfr SMÅ-MYSA. — särsk.
a) i uttr. mysa (förr äv. mysa mun l. mysa på mun) åt l. mot ngn l. ngt, visa sin vänliga inställning mot ngn l. ngt gm mysande; förr äv. ss. uttryck för att man ringaktar ngt o. d. Lucidor (SVS) 219 (1672). Vid sidan bar hon svärd, hvaråt hon sakta myste. Dalin Vitt. II. 5: 43 (1742, 1755). Åt et fåfängt hot hans skyddarinna myser. Nordenflycht (SVS) 3: 38 (1754). Bergman Mark. 106 (1919: myst .. mot).
b) (i sht i vitter stil) med obj. som betecknar mysandet l. det som får sitt uttryck gm mysandet. Hans faders hamn, som bifall myste / Åt Emunds dygd och tålamod. Stenhammar 213 (1794). Bleka läppar myste gudalöjet. Stagnelius (SVS) 3: 13 (1814); jfr c. Carlén Skuggsp. 1: 261 (1861, 1865).
c) (i vitter stil) med ansiktsdel ss. subj. Andre (dottern) war Moor-lijk, dristig, och kön, med mysande munne. Stiernhielm Herc. 21 (1648, 1668). Hur rosenrödt två läppar myste. Tegnér (WB) 4: 11 (1822). Värdinnans öga öfver kretsen myser. Snoilsky 4: 71 (1887).
d) (i vitter stil) bildl.; särsk. om ngt som gör ett vänligt l. tilltalande intryck. (När man har sett lyckans) liufwa solsken Mysa. Runius (SVS) 2: 30 (c. 1700). Ljufva / mysande Timmar. Rydberg Dikt. 2: 125 (1859, 1891). De röda gårdarna, som med sina hvita knutar och fönsterkarmar mysa så fryntligt emot oss. TurÅ 1905, s. 82.
Avledn.: MYSIG, adj.1 (†) mysande; äv. bildl.: huld, kärlig. Dido .. / Som i en mysig famn straxt tager honom (dvs. gossen) opp. Celsius Æn. 27 (1762). Hon .. / .. med en mysig mun sit mästarverk besåg. Dens. GVasa 13 (1774).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content