SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NOSA 3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[avledn. av NOS]
1) motsv. NOS 1, om djur: uppfatta l. känna (viss) lukt gm att kraftigt dra in luften genom nosen (eg. näsan), lukta (på ngt); äv. ngt allmännare: undersöka o. lukta (på ngt) med nosen. Nosa på l. i ngt. Nosa efter ngt, vädra efter ngt. The snabbe Stöfware som efter Haran nosa / Förtiena wäl sin Maat. Spegel GW 235 (1685). Björnen nosade på honom och trodde honom vara död. Berlin Lsb. 67 (1852). Är mäskningen förgjord, så att det icke vill lyckas dermed, så botas det, i fall man låter hästen nosa i bränvins-pannan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 334 (1864). Då .. en häst .. nosar honom på armbågen. Larsson Stud. 35 (1899).
2) motsv. NOS 2, om person: lukta (på l. i ngt); dra in vädret; numera bl. starkt vard. l. med klandrande l. försmädlig bibet., övergående i bet.: snoka. Beronius Reb. F 3 a (1674). Balsam, Neglikor, på hwilka mången nosar. Spegel GW 271 (1685). (Magistern) nosade misstänksamt ett par gånger ut i luften och förklarade sedan .., att ”det var en gemen atmosfär i klassen”. Falk Skolp. 74 (1903). Länsman kom .. och nosade i kaffekvarnarna för att se om man brände råg och malde. Moberg Sedebetyg 333 (1935).
3) (i sht vard.) i bildl. l. utvidgad anv. av 1 o. 2; ofta: snoka (i l. efter ngt); lägga sin näsa i ngt som icke angår en; (nyfiket) snoka reda på l. undersöka l. söka utforska ngn l. ngt. Eÿ monde marcknan roosa, / Absolon then snusehaan, / Enär han mondhe noosa, / effter sin faders Dam. Visb. 3: 172 (1651). Han kom för att nosa, hvad man hade för hænder. Murberg FörslSAOB (1793). (Han) hotade att hämnas i fall någon gick och nosade i hans affärer. Strindberg Skärk. 143 (1888). Ska nu den där djäveln komma och nosa på oss igen. Siwertz Låg. 46 (1932). — särsk.
a) (†) i uttr. nosa bränt horn, osa l. lukta bränt horn (se BRÄNNA, v. I 5 i γ). Blanche Bild. 4: 11 (1865).
b) [jfr lukta för mycket i ölkannan (se LUKTA 5 a δ)] (†) i uttr. nosa i kannan, se för djupt i glaset. Lind (1749).
c) (†) i det ordspråksliknande uttr. nosa icke i korpralens kanna! o. d., var inte näsvis, stick inte din näsa i det som inte angår dig. Murberg FörslSAOB (1793). Rhodin Ordspr. 99 (1807). jfr: Man får intet nosa i Corporalens kanno, vtan man legger 12 öre på locket. Ullenius Ro § 262 (1730).
d) i uttr. nosa reda på, snoka upp o. ta reda på. Knöppel SvRidd. 155 (1912). Dens. Vildm. 10 (1915).
e) i uttr. nosa sig till, lukta sig till (se LUKTA 5 a β). Dahllöf Vänersag. 139 (1912). Överallt är Mörne den borne journalisten, som kan nosa sig till var någonting aktuellt sker. OoB 1936, s. 543.
f) i uttr. nosa på ngt, flyktigt l. ytligt studera l. lära känna ngt, lukta på ngt (se LUKTA 6). AB(B) 1930, nr 250, s. 5. Jag hade nosat en smula på Marx. Hellström Malmros 172 (1931).
g) i uttr. nosa (ngn gg nosa sig) dit l. hit, sticka näsan dit resp. hit, lägga sig i det l. det; stundom övergående i bet.: våga sig l. komma dit resp. hit; numera nästan bl. (vard.) i sådana utrop som nosa inte dit resp. hit! Så får Polakken Mod at han ey mehra fruktar, / At Turken nosar dijt, hwar besker Kruutröök luktar. Lucidor (SVS) 212 (1672); jfr 2. (Fiendehärar) skola stå allenast 7 mil ifrån oss. Jag tror eij at de töra nosa hit ännu. Hermelin BrBarck 44 (1703). ”Om någon skulle nosa sig hit .., så är jag färdig att ta emot honom ..”. Callerholm Stowe 110 (1852). Den en gång har varit på nätet, han nosar icke gerna mer dit. Granlund Ordspr. (c. 1880). Nosa inte hit bara! Östergren (1933).
4) (†) eg. o. urspr.: (våga) sticka ut nosen (ur ngt gömställe o. d.); äv. allmännare: våga sig på (att göra det l. det), våga; äv. refl. Then trumpna biörnen ey uhr ijdet noosa töhr. TRudeen Vitt. 217 (1687). Ryttaren tog då en piska, och slog .. (trollen) hårdt på händerna, så at de ej mera nosade at sticka handen åt fatet. Kalm VgBah. 99 (1746). Nosa dig icke att gå ut. Murberg FörslSAOB (1793).
5) vara uppnosig o. d.
a) (†) i uttr. nosa av ngt, vara högfärdig över ngt. Efter tu noser så af tijna monge hufvudklädhr, hoo weet tu hafuer nogot af thet lerftet som Stocholms borgare j tijn bod mist hafuer. BtSödKultH III. 4: 49 (1595).
b) (vard.) i uttr. nosa sig mot, vara uppnosig mot. Olärda och vettvillingar skola icke få träda fram och nosa sig mot statens religion. Strindberg HMin. 2: 242 (1905).
Särsk. förb.: NOSA UPP10 4, äv. OPP4. till 1, 3: med luktsinnet spåra upp (ngn l. ngt); vanl. (ngt vard.) bildl.: snoka reda på. 3SAH XXXIX. 2: 90 (1824). Med sitt fina väderkorn nosade .. (tyskarna) upp mycket mer än de borde känna till. Grimberg SvFolk. 2: 107 (1914). Länge dröjde det inte förrän .. (polishunden) hade nosat upp mig. Niska Äv. 174 (1931).
NOSA UT. (†)
1) till 3: snoka reda på, lura ut. Ridderstad Samv. 2: 333 (1851). jfr utnosa.
2) till 4: sticka ut nosen (från ngt ställe); äv. bildl.: våga sig ut. Köpenhamn (blir) allt bloqueradt .., så att de icke töras nosa ut ur staden. Ekeblad Bref 2: 109 (1659). Varginnan nosar ut ur hålan. Almqvist Amor. 270 (1822, 1839).
NOSA ÅSTAD10 04, äv. STA4.
1) (vard.) till 3: ge sig åstad snokande, snoka sig fram. KKD 6: 109 (1708). Intill de sista åren har ingen ”foreign devil” nosat åstad inom .. (Himmelens tämpelsi Peking) murar. Nyström NKina 1: 194 (1913).
2) (†) till 4: våga sig på (att göra ngt). En hvar ej nosad' sta när til din (dvs. Apollos) Thron at stiga. Triewald Lärespån 59 (c. 1710).
Avledn.: NOSARE, m.||ig.
1) (mera tillf.) till 1, 2, om djur l. person som nosar.
2) (†) till 3: spejare, utforskare. Verelius 182 (1681).
Spoiler title
Spoiler content