publicerad: 1947
NOS nω4s, r. l. f., om person (se 3 b, 4) m. l. f., om djur (se 3 a) m. l. f. l. r.; best. -en; pl. -ar (Sahlstedt (1757) osv.) ((†) -er ÅngermDomb. 2/8 1637, fol. 127).
Etymologi
[fsv. nos, näsborr på djur, nos; jfr ä. d. nos, näsa, nor. dial. nos, mule, nos, mnl. nose (holl. neus), näsa, nos, eng. nose, näsa, nos; i avljudsförh. till NÄSA, sbst.2]
1) hos vissa däggdjur o. (i sht i fackspr.) hos fiskar, kräldjur o. groddjur: nedersta delen av huvudet omkring näsa o. mun resp. huvudets yttersta parti från ögonen räknat. Rävens spetsiga nos. Kattens skära nos. Haren med sin kluvna nos. Råttan stack fram nosen. En tjur med ring i nosen. Häst med vackert tecknad nos. Job 39: 23 (Bib. 1541). Kon (råmade) sakta utanför stugan och flåsade med nosen emot fönstret. Bremer Pres. 398 (1834). (Hunden) stack nosen i hennes hand. Nordenstreng Sag. 34 (1923). Nosen är förlängd och tillspetsad (hos rödbukiga klockgrodan). Rendahl Brehm 17: 370 (1931). (Gärsen) har en kort, undersätsig kropp och en kort nos. Därs. 18: 261. — jfr AP-, HUND-, HÄST-, KALV-, MOPS-, RÄV-NOS m. fl. — särsk.
b) (mera tillf.) med särskild tanke på näsan ss. luktorgan. En hund, som står bunden inne så godt som hela året om, får för det mesta dålig ”nos”. Öman Ungd. 190 (1889). Jakthund med ovanligt fin nos. Östergren (1933).
c) (vard.) bildl., i uttr. få nos om l. på ngt, få nys om ngt. Men all pöbel uti Gasa / Hade om det här fått nos. Braun Dikt. 1: 188 (1837). Få nos på ngt. Auerbach (1913).
2) (vard.) om det parti av människans ansikte som består av o. omger näsa o. mun; äv. med särskild tanke på näsan; äv. bildl. Du vore värd, att jag smäkte dig på din svampiga nos, så att du glömde Grammatikan. CIHallman 153 (1776). Och den förrädiska supskylten spricker / Ut på min jordiska nos. Braun Dikt. 1: 31 (1837). Hennes bröst stodo svällande höga som om de väntade små giriga nosar. Strindberg Giftas 1: 285 (1884). Säj mej, Karl-Johan, hvad lofvade Mosen / — tork dej om nosen — / Israels barn, som han förde ur Gosen? Fröding Stänk 87 (1896). Augusta (hade) gått och smekt .. (fadern) om nosen (dvs. vänslats med honom). Hellström Storm 235 (1935). — särsk.
a) (starkt vard.) i sådana uttr. som ge ngn ett slag l. en knäpp på nosen o. dyl. l. (vanl.) ge ngn på nosen, få på nosen, ge ngn resp. få ett slag osv. på näsan l. munnen; ofta bildl.: ta i upptuktelse, ”ge ngn på pälsen” resp. ”få på huden”. Gifva enom på nosen. Lind (1749). En vacker, dejlig ungersven, / Som döden gett mång knäpp på nosen. Bergklint Vitt. 113 (c. 1775). (Ryssarna) fingo på nosen innan de hunno säga ”hopp”. Wetterbergh Altart. 230 (1848). Till och med de liberala i regeringen så ger de mig på nosen. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 209 (1930).
b) i uttr. blek l. vit om nosen, blek resp. vit om näsan, blek (i ansiktet); jfr BLEK, adj.1 2 a. Strindberg Blomst. 10 (1888; i bild). Gumman blef hvit om nosen. Engström Glasög. 33 (1911). Du är blek om nosen flicka — tag dig ett glas. Sörman Särl. 96 (1926).
c) i vissa bildl. uttr. motsv. (mindre vardagliga) uttr. med NÄSA, sbst.2, ss. sätta nosen i vädret, lägga nosen i ngt, dra ngn vid nosen o. d. (se motsv. uttr. under NÄSA, sbst.2). Men at jag skal se den Skåpan (dvs. en viss fru Sigrid) sätta nosen i vädret fram för mig. Dalin Vitt. II. 5: 94 (1738). Stick icke dit din nos. Murberg FörslSAOB (1793). Mig drog hon vid min nos, dig gör hon snart detsamma. Rydberg Faust 56 (1876). Lägg inte nosen i hvad du inte begriper. Landsm. 1: 613 (1880). Komma och sätta nosen i vädret! De där! Ha! Laurent Skolfl. 14 (1927).
3) ss. senare led i ssgr som utgöra benämning på ngn l. ngt som har (l. karakteriseras av) en så l. så beskaffad nos l. som på sådant l. sådant sätt liknar en nos.
a) med anslutning till NOS 1, i vissa namn på djur o. växter; jfr BLAD-, DRAK-, FLÖJT-, GET-, HÄSTSKO-, KROK-, KRUM-NOS.
4) [trol. utvecklat ur SÖT-NOS; jfr dock d. nus, litet barn] (föga br.) smeksamt om l. i tilltal till litet barn: sötnos, raring; i sht om liten flicka. Det är en nos; en liten nos. Murberg FörslSAOB (1793). Lilla nosen. Östergren (1933).
5) (i sht i fackspr.) om del av föremål vilken har en viss likhet med en nos (i bet. 1); särsk. om främre delen av ngt. Vill man hafva en (plog-)Bill, som icke är så tvär i nosen .., så (osv.). VetAH 1778, s. 131. Rinman 1: 689 (1788; om spetsen av en ”hålkil” (se d. o. 2)). En tvärslå fram i nosen på kälken. UB 3: 425 (1873). (Lyftkuggarna på stampvärkets hjulstock) grepo tag i stamparnas nosar, så att dessa lyftes upp ur trågen. Ambrosiani DokumPprsbr. 373 (1923). — särsk.
a) om förstäven l. fören av en farkost; särsk. i uttr. gå på nosen, gå med fören djupt nere i vattnet l. (om luftfartyg) nedåtriktad. Aldrig trodde vi att de fördömda Pater-Noster-skären skulle bryta nosen af ”Tre Systrar”. Carlén Rosen 236 (1842). Sjöarna lågo mot och båten doppade redan nosen. Strindberg Skärk. 176 (1888). SvKulturb. 3—4: 62 (1929: gick .. ”på nosen”; om fartyg). Segelflygplanet gick på nosen. GHT 1937, nr 241, s. 13.
b) om tåpartiet på skodon. Ett par stöflar, hvars nosar voro uppåtvända och tomma. Benedictsson Folkl. 50 (1887). Lindwall Jakt 128 (1916).
c) på skridsko: den mer l. mindre uppåtböjda framdelen av skenan. Balck Idr. 3: 44 (1888). (Skridskorna på bandyspelare) få ej vara försedda med skarpa nosar. Johanson o. Sandborg SpelReglBandy 8 (1907).
d) om handtag i främre ändan av en hyvel: näsa, horn (se d. o. 6 c δ), knagg (se d. o. 3 b). SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 3.
Ssgr (i allm. till 1): NOS-BAND. (i fackspr.)
1) till 1: band omkring nosen på djur; förr vanl. om nosrem ingående i huvudlaget på betsel. Serenius Nn 3 a (1734). SamlFörfArméen 5: 564 (1847; om nosrem). FoFl. 1936, s. 147 (om band i viss färg omkring nosen på en fisk).
-BEN. (numera bl. tillf.) i nosen på djur. Nosbenet (hos karpsläktet) liknar perfect en kofot. Linné FörelDjurr. 190 (1751). VetAH 1802, s. 282. —
-BLADIG. (†) i uttr. nosbladig fläderlapp, om flädermus av släktet Rhinolophus Geoffr., bladnäsa, hästskonäsa, vilken har bladliknande utväxter på nosen; jfr blad-nos. Linné MusReg. 7 (1754). —
-BLIS; pl. -er. [jfr sv. dial. (Finl.) näsablis; se blisa, sbst.] (i bygdemålsfärgat spr. i Roslagen) andhål i isen för säl, ”blisa”. Lilljeborg Däggdj. 649 (1874). Uppl. 1: 132 (1901). —
(5) -BLÄCK. (förr, mindre br.) vap. = näs-bläck 2. EldhandvSkjutsk. 2: 31 (1877). Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 429 (1882). —
(1 b) -DRAG. (numera föga br.) jäg. vittring; särsk. i uttr. få l. ha nosdrag av ngn l. ngt, få l. ha vittring av ngn l. ngt. Skogvakt. 1892, s. 156. Att hunden haft nosdrag af vildbrådet förstod jag, då (osv.). Hemberg NJagtsk. 205 (1897). —
-GRANN. [sv. dial. nosgranner; jfr grann II 1 a, 2] (vard.) eg. (trol. urspr. om djur): som har fin lukt; nogräknad, granntyckt, ”noga”; kräsen, kritisk. Ridderstad Samv. 3: 234 (1851). Icke heller var man (förr) så ”nosgrann” vid bedömandet af stenar och perlor. Blanche Bild. 4: 204 (1865). Två .. herrar, som .. voro mycket nosgranna på maten. Siwertz JoDr. 366 (1928). —
-GRIMMA. remtyg avsett att anbringas kring nosen på ett djur för att hindra det att bita resp. skälla osv.; vanl. i fråga om hund. Lind 1: 457 (1749). Svederus Jagt 188 (1831). I många städer är påbjudet, att alla hundar under rötmånaden skola hållas i band eller hafva nosgrimma. Berlin Lsb. 58 (1852). AntT XIV. 3: 98 (1895). särsk. bildl., om ngt som dämpar l. hejdar l. håller tillbaka ngn l. ngt; särsk. i uttr. sätta nosgrimma på ngn l. ngt, sätta kapson på ngn l. ngt. Crusenstolpe Tess. 1: 208 (1847). Det finnes äfven inom radikalismen .. ett rättänkeri, som sätter nosgrimma på fritänkeriet. Norström NMänn. 40 (1906). —
-GRÄS. [sv. dial. nosgräs; jfr näs-gräs] (†) namn på växterna Achillea millefolium Lin., rölleka, o. A. ptarmica Lin., nysört; jfr näs-gräs 1. Murberg FörslSAOB (1793). Fries Ordb. (c. 1870). —
(5) -HAMMARE. tekn. lyfthammare vars lyftpunkt är belägen vid skaftets framända (”nos”); motsatt: bröst-, stjärthammare. JernkA 1871, s. 24. —
-HORN.
1) zool. horn på ett djurs nos (l. huvud); särsk. om hornet på noshörningens nos. Sundevall Zool. 54 (1853).
Ssgr: (zool. till -horn 1) noshorn(s)-bagge. [jfr t. nashornkäfer] skalbaggen Oryctes nasicornis Lin., som har ett bakåt krökt horn på huvudet. Hartman Naturk. 241 (1836). Rendahl Brehm 20: 290 (1931).
-fisk. fisk av släktet Naseus Comm., som har ett horn på nosen; särsk. om arten N. unicornis Forsk. 4Brehm 12: 258 (1929). —
1) djur av familjen Rhinocerotidæ, vars främre ansiktsdel har ett l. två bakom varandra sittande horn. Linné MusReg. XVI (1754). Sannolikt har denna människa levat före och under istiden, samtidigt med sådana utdöda djur som den ullhåriga noshörningen, grottbjörnen och grotthyenan. Grimberg VärldH 1: 7 (1926).
2) (föga br.) = noshorn(s)-bagge. Linné MusReg. 81 (1754). Thomson Insect. 35 (1862). Lundell (1893).
-han(n)e.
-hona.
-jakt.
-unge. —
-JÄRN. [jfr t. naseneisen] (†) om nosband av järn, kindkedja l. dyl. Sylvius Mornay 281 (1674; i bild). —
-KLIPPARE, m. l. r. (†) fiskarten Chætodon setifer Bl., fanfisk, som har en framskjutande nos. Linné MusReg. 61 (1754). —
-KLÄMMA, r. l. f. (numera bl. tillf.) Sättia nosklämma på en ostyrig häst. Lind (1738; under brämse). Dalin (1853). —
-KORG. korglik nosgrimma, munkorg; vanl. på hundar. Lind (1738; under maulkorb). Östergren (1933). —
-LÄNGD. särsk. sport. vid kapplöpning l. travlopp, om skillnad vid framkomsten till målet mellan tvenne deltagande hästar, motsvarande längden av en hästnos. Wiedesheim-Paul Turf. 179 (1927). Skiljer bara en noslängd tvenne konkurrenter, förstår man, att slutstriden varit hård. GHT 1936, nr 144, s. 12. —
-MASK; pl. -ar. i sht veter. larv av fårstynget (Oestrus ovis Lin.), som lägger sina ägg i fårets näsborrar l. av renflugan (Cephenomyia trompa Mod.); äv. (i vissa trakter) om larv av häststynget (Gastrophilus equi Fabr.) o. andra till samma släkte hörande arter. Nos-matken på Renarne, Får etc. Linné Gothl. 278 (1745). EntomT 1899, s. 148. BonnierKL 11: 171 (1927). —
(2) -PRICKIG. (†) Nosprickig .. (fam. skämtv.). Säges om personer med en viss fryntlig, näpen och tilltagsen uppsyn. Dalin (1853). —
-REM. hippol. på betsel l. grimma för häst o. d.: rem som omsluter nosen. Lind (1749; under nasen-rieme). Billing Hipp. 301 (1836; på grimma). RidI 1914, s. 14 (på kapson). —
-RING. metallring som anbringas i näsbrosket på tjur, för att man säkrare skall kunna behärska djuret. Möller 2: 480 (1785). Det var ryktaren som ledde i stången vilken med en pistolhake grep i nosringen. Nilsson HistFärs 28 (1940). —
-SPETS. VetAH 1786, s. 67. Längden (på fisk skall) beräknas från nosspetsen till stjärtfenans yttersta spets. SFS 1931, s. 603. —
-STRUT. (†) om näsmussla hos häst. Hernquist Hästanat. 7 (1778). ARetzius hos Billing Hipp. 18 (1836). —
Avledn.: NOSA, se d. o. —
-NOSAD, p. adj. till 1, ss. senare ssgsled: som har så l. så beskaffad nos; jfr bred-, krum-, lång-nosad m. fl. —
NOSIG, adj.
1) ss. senare ssgsled: som har så l. så beskaffad nos.
2) till 2, bildl.
a) [med anslutning till sådana uttr. som sätta nosen i vädret samt näbbig o. möjl. upp-nosig] (vard.) näsvis, näbbig, mopsig, uppnosig; stursk, impertinent. Strindberg TjqvS 1: 232 (1886). Ja, nu kan den nosigaste adelsdame få ge sig i kast med mig, så skall jag alt ta den gamla människan ur henne! Lidforss DQ 2: 571 (1892). (Pojken) hade varit nosig mot gymnastikläraren. STSD(A) 1935, nr 76, s. 6.
b) [med anslutning till nos-grann o. möjl. fin-nosig] (föga br.) nogräknad, granntyckt, ”noga”. De som intressera sig för att räkna litet mera gammaldags nosigt, när det gäller giftermål, äro också tillfredsställda, eftersom partiet .. är .. ett verkligt fint parti. STSD(A) 1935, nr 88, s. 6.
Avledn.: nosighet, r. l. f. (vard.) till nosig 2 a: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara nosig. Agrell Sthm 120 (1892).
Spoiler title
Spoiler content