SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
OÄNDLIG ωän4dlig, äv. ω3~än2dlig, äv. (numera föga br.) OÄNDELIG0400, äv. 3~200, adj. -are; adv. = (†, Lybecker 47 (c. 1715: oändlig'), Dalin Arg. 1: 52 (1733, 1754)), -A (†, Phrygius HimLif. 129 (1615), Livin Kyrk. 37 (1781)), -EN (numera mindre br., Richardson Krigsv. 1: 2 (1738), BonnierLM 1948, s. 87), -T (Kolmodin QvSp. 1: 87 (1732) osv.).
Ordformer
(oänd- 1709 osv. oände- (-ende-) 15261934. -ligit, n. sg. 15271751)
Etymologi
[fsv. oändeliker; jfr d. uendelig, isl. úendiligr, mlt. unendelik, t. unendlich (mht. unendelich); sannol. bildat till ÄNDA, v. (jfr O- 1 anm. 3:o), trol. delvis efter den mlt. motsvarigheten]
1) som icke har ngt slut l. ngn gräns (begränsning), ändlös, gränslös.
a) i fråga om utsträckning i rummet l. (i vissa fall) i fråga om utsträckning samtidigt i rum o. tid (jfr b). Lineerna CD, EF (skola), om de oändeligen (dvs. oändligt långt) utdragas, råka hvarandra. Strömer Eucl. I. 1: 7 (1744). Jag såg .. huru Solen med Planeter och Fixstiernor rollade liksom på sin axel, till ett obegripeligt antal och oändelig vidd. Linné Skr. 2: 293 (c. 1760). Man må altså säga, at verlden är ändlig, eller at den är oändlig; så betraktar man (osv.). Lutteman Schulze KantCrit. 134 (1799). Och i en mörk, oändlig rymd / Jag som ett stoft försvann. Ps. 1819, 141: 5. Tanken .. att världen har oändlig utsträckning i tid och rum. Lundmark LivVälde 1: 339 (1935). — särsk.
α) opt. i uttr. oändligt avstånd, om en ljuskällas avstånd från en lins l. en spegel, då strålarna infalla (i det närmaste) parallella med varandra mot linsen resp. spegeln; äv. (fotogr.) om relativt stort avstånd från objektivet. Bergius Fys. 1: 174 (1847). Roosval Schmidt 38 (1896).
β) i hyperbolisk anv., vanl. med känslobetoning: som förefaller att aldrig ta slut, ofantligt stor l. lång l. vidsträckt. Jag .. ville gerna skrifva ett stycke till på denna oändliga epistel. Atterbom Minn. 140 (1818). Öfver tretusen personer sades vara med i processionen, som var oändlig. Bremer NVerld. 1: 355 (1853). De oändliga raderna av hus. Hallström Händ. 31 (1927).
b) i fråga om utsträckning i tiden: som varar alltid; ändlös, utan slut, evig. Thz tilkommande onda som förtient är mz syndenne, är ewight och oändeligit. OPetri MenSkap. 52 (c. 1540). Hvad fordrar visheten af oss, i afseende på den oändeliga tid, som vidtager, der vår korta lefnadsbana slutar sig? Lehnberg Pred. 2: 22 (c. 1800). Tankens fortgång är oändelig, han räknar sina efterkommande till tusende led, till dagarnas ända. Tegnér (WB) 4: 131 (1824). (†) Skulle man affmäta alla Menniskiors timmeliga Wälfärd, emoot ens Menniskios oändeliga Wälfärd, så blifwer then timmeliga ganska mindre. Ekman Siönödzl. 272 (1680). — särsk. i hyperbolisk anv., vanl. med känslobetoning: som förefaller att räcka i evighet; långlig, ”evig”; som det icke är någon ända på. RA I. 3: 108 (1593); möjl. till c α. Han (är) ganska förargeligh medh sin oändelighe dryckenskap. OxBr. 12: 20 (1615). Vid hofvet rådde ett oändligt partisplit. Hjärne K12 202 (1902). Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. / Oändligt är vårt stora äventyr. Boye Härd. 66 (1927). (Som orsak till misstämningen) nämnde (han) detta för oändliga tider sedan .. fällda yttrande. Laurin 3Minn. 457 (1931). (†) Dänna tidz oendeliga och högest besverliga krigesexpedition. OxBr. 6: 319 (1636). särsk. (tillf.) i utvidgad anv., om person: som aldrig slutar med ngt. När Glower kom på detta ämne, så var han oändlig. Lindegren 3: 106 (1807).
c) i allmännare anv.
α) i fråga om antal l. mängd l. talvärde o. d.: icke begränsad till sin omfattning l. storlek o. d.; oräknelig, otalig; obegränsad; äv. oeg. l. hyperboliskt l. bildl.; stundom: outtömlig; stundom svårt att skilja från β. (Visheten) är menniskionne en oendeligh skatt. SalWijsh. 7: 14 (öv. 1536; Bib. 1917: outtömlig). Högar af kullerstenar lågo i oändelig myckenhet långs åt Bråvalla-hed. Linné Sk. 33 (1751). Antalet olika äggviteämnen kan .. sägas vara praktiskt taget oändligt. NoK 44: 198 (1925). — särsk.
α') med pluralt huvudord, ss. beteckning för att det som huvudordet betecknar förefinnes i obegränsat l. oräkneligt antal: otaliga, oräkneliga; numera bl. (vard.) hyperboliskt med mer l. mindre utpräglad känslobetoning. Wij warde dageligen med oändelige klagomåhl och Rättegångz-saker bemödde och öfwerlöpne. Schmedeman Just. 112 (1598). Sult. Ibraim hade nije Hustrur och oändelige Concubiner, så at man skattade the Qwinfolck som han hölt til 10. Tusende Rålamb Resa 72 (1658, 1679). Så betalas alla de oändliga skatterna däribland hundskatten, men vad blir sedan över? SDS 1943, nr 103, s. 12.
β') mat. om storhet o. d.: som är l. blir större än vilken annan ändlig storhet som helst; äv. om serie: som innehåller ett obegränsat antal termer. Oändligt stor. Oändlig storhet. Björling Alg. 2: 8 (1862). Hedström o. Rendahl Alg. 145 (1915; om serie).
γ') (†) om lynne o. d.: som rymmer en obegränsad mängd möjligheter l. skiftningar? Johannes såg blod — då rann honom hans oändliga lynne hastigt upp. Almqvist Amor. 75 (1839). För .. (skalderna) har naturen alla ett oändligt sinnes vexlingar. Bergström LittNat. 69 (1889).
β) i fråga om grad l. intensitet o. d.; ofta oeg. l. hyperboliskt; stundom liktydigt med: gränslös, måttlös; stundom svårt att skilja från α. Sedan Acacius förnam emot sigh the Romerske Biskopars oendelige Haat och Ilwilja .., skal han (osv.). Schroderus Os. 1: 830 (1635). En pinsam fröjd, en ljuf, oändlig smärta. Stagnelius (SVS) 2: 174 (c. 1820). Ett oändligt virrvarr af småstrider mellan enskilda truppafdelningar. Tingsten AnvTakt. 92 (1887). Hvilken oändlig finhet låg icke uti detta svar. De Geer Minn. 1: 99 (1892). Siwertz Sel. 1: 94 (1920).
d) (i sht i religiöst spr.) om Gud (l. högre makt) l. Guds egenskaper l. livet i gemenskap med Gud. Effter nw en annar prester effter Melchisedecs sätt vpkommer, hwilkin icke är giord effter kötzligh budzoordz lagh, vtan efter oändeligs lijffs craft. Ebr. 7: 16 (NT 1526; Bib. 1917: oförgängligt). I .. (Guds) oändeliga obegrijpeliga Wijszhet. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). Jag såg den oändlige, alvettande och alsmächtige Guden på ryggen, då han gick fram, och jag hisnade! Linné Skr. 2: 293 (c. 1760). Oändelig i nåd. Wecksell SDikt. 39 (c. 1857; om Gud). — särsk. (i högre stil, numera föga br.) i uttr. den oändlige, äv. i tilltal Oändlige!, om o. till Gud, ngn gg äv. om o. till Jesus. Spegel Pass. 21 (c. 1680; om Jesus). Oändlige! o du, hvars hand / .. All verlden hägnad gifver! Ps. 1819, 7: 1. 2SAH 30: 250 (1857).
e) [specialanv. av a, b o. c] i uttr. i det oändliga, i obegränsat mått, i obegränsad mängd, utan ända, hur länge l. ofta l. mycket som helst; ofta oeg. l. hyperboliskt. Swedenborg RebNat. 3: 320 (1718). Vexterne utveckla sig i det oändliga. Agardh Bot. 1: 40 (1830). Det blir .. prat i det oändliga. Lo-Johansson Stat. 1: 53 (1936).
f) [jfr a o. b] filos. som icke är beroende av ngt annat; med ngt växlande innebörd i olika filosofiska system. Det absoluta måste åtmindstone i sin yttersta länk vara oändligt, för at kunna vara grund til det ändliga. Höijer 1: 74 (1796). Det absoluta, eller i sanning oändliga, måste .. vara andligt och evigt .. i den (bemärkelsen) att det är oberoende af rummets och tidens former. NF 12: 541 (1888).
g) [jfr motsv. anv. i t.; jfr c α] (numera föga br.) log. om omdöme (t. ex. hästen är icke-svart) för att beteckna att dess subjekt tillhör den obegränsade mängd av begrepp som sakna den i predikatet negerade bestämningen; äv. om begrepp (t. ex. icke-svart): som är kontradiktoriskt motsatt ett givet begrepp. Tuderus Kiesewetter Log. 43 (1806). Rein Log. 18 (1882).
h) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) om rättssak: som icke får ngn slutgiltig dom, som icke blir avdömd. Saken är ledh nok, och kan ske blir sedhan oendelig, när hon går till doms. ConsAcAboP 3: 531 (1666).
2) ss. adv. i vissa speciella anv.
a) övergående i anv. ss. förstärkningsord, för att beteckna en mycket hög grad av ngt: oerhört, ofantligt; jfr 1 c β; numera vanl. ss. bestämning till positiv av adj. o. d. Lybecker 47 (c. 1715). Det är oändeligen större, at sjelf hedra sin härkomst, än at deraf äga sin största glans. Dalin Vitt. I. 3: 143 (1743). Hon log och såg ut som hade hon så oändligen roligt. Benedictsson Skåne 84 (1884). Lifvets bekymmer .. blefvo oändligen små. Lagerlöf Jerus. 1: 285 (1901). Ett nosocomium som .. (Uppsala) då så oändligen väl behöfde. Annerstedt UUH II. 2: 239 (1909). Anm. Liksom i t. var ordet i denna anv. mycket brukat under senare delen av 1700-talet o. tidigare delen av 1800-talet o. användes då ofta (känslobetonat) i ngt försvagad bet., närmast motsvarande: obeskrivligt, ss. t. ex. i följande språkprov: För öfrigt har denna vinter .. hittills varit oändligen mild. MoB 7: 123 (1810). Prins Oscar (är) oändligt lång. Solnedg. 2: 337 (1846). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. av fr. infiniment] i äldre brevstil. Jag tilstår Min Herre, thet jag är Eder oändeligen förplichtad. Richardson Krigsv. 1: 2 (1738). Gubben Hagströmer och Archiater Weigel .. be oändeligen mycket hälsa. Retzius BrFlorman 36 (1825).
β) (†) i komparativ ss. bestämning till adj. o. d. i komparativ. Gud är oendeligare större än en menniskia. Swedberg Dödst. 93 (1711). Säden kan bära oändeligare mera frucht än när hon (osv.). Polhem Invent. 54 (1729).
γ) (†) ss. bestämning till verb l. verbalt uttr.: i högsta grad, oerhört mycket, ofantligt. Betet och betesmarken giöra oändeligen til saken. Wasenius NorrlBoskSk. 20 (1751). Hvad jag kan bedyra är at jag .. älskar, oändeligen En ädel man. Bellman Lev. (BellmS) 23 (1794). Liljecrona RiksdKul. 250 (1840).
b) (i fackspr., i sht mat.) för att beteckna den högsta tänkbara grad av ngt. Oändligt liten storhet (i sht mat.), storhet som är l. blir mindre än vilken annan ändlig storhet som helst (går mot gränsen noll). X moste vara oändeligen stort. Palmquist Alg. 1: 85 (1745). Vannérus KunskL 409 (1905). En i rörelse stadd, stel kropp erhåller under en oändligt kort tid .. en oändligt liten förflyttning. Ekman Mek. 207 (1919).
Ssg: OÄNDLIG-GÖRA, v. till 1: göra (ngt) oändligt. (Cavallin o.) Lysander 8 (1851). Söderhjelm Upps. 191 (1907).
Avledn.: OÄNDLIGHET, r. l. f. [fsv. oändelikhet (JMPs. 33)] till 1: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara oändlig; äv. konkretare, om ngt oändligt. Schroderus Dict. 148 (c. 1635). (Den allrahögste) ser vårt Intet, när vi vele se Hans Oändelighet. Dalin Arg. 2: 447 (1734, 1754); jfr oändlig 1 d. Kärleken räknar blott med oändligheter. Tegnér (WB) 3: 216 (1819). Den absoluta oändligheten, som tillkommer det förnuftiga. Boström Propæd. 30 (c. 1865); jfr oändlig 1 f. De snöiga fälten breda sig i en hvit oändlighet. Berg Krig. 91 (1915). särsk.
a) mat. till 1 c α β', om gränsen för en föränderlig storhet som ökas utöver varje ändlig gräns (vars tecken är ∞). Gå mot oändligheten, om storhet: växa över alla gränser o. till slut bli större än vilken ändlig storhet som helst. Höpken 1: 218 (1745). Hedström o. Rendahl Alg. 173 (1915).
b) fotogr. i uttr. på oändlighet, på oändligt avstånd; jfr oändlig 1 a α. Vid inställning på ett mycket långt aflägset föremål (på oändlighet). Roosval Schmidt 36 (1896).
c) i uttr. en oändlighet av ngt, en oändlig mängd l. myckenhet av ngt, oändligt mycket av ngt. Denna stora själ, som omfattat en oändlighet af snille och krafter. MoB 7: 45 (1805; om Mozart). Detta tog honom en oändlighet af tid. Lagerlöf Drottn. 268 (1899). Fula, gulhyade kvinnor och en oändlighet af svartögda ungar (bland tattare). Dens. i TurÅ 1910, s. 105.
d) i uttr. i oändlighet, i det oändliga; jfr oändlig 1 e. Nordforss (1805). Föremålen för (riksdags-)motionerne variera i oändlighet. HT 1922, s. 168 (1829). Den på sin tid i oändlighet deklamerade Jultankar i Rom (av Snoilsky). (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 270 (1918).
Ssgr (i sht i fackspr.): oändlighets-begrepp(et). Agardh Bot. 2: 131 (1832).
-förnimmelse. jfr -känsla. Göransson UndersRel. II. 1: 22 (1905).
-känsla. känsla av oändlighet. Wallin 1Pred. 3: 187 (c. 1830). Den romantiska oändlighetskänsla som fanns på bottnen av Levertins väsen. 3SAH LIV. 2: 188 (1943).
-längtan. Levertin Diktare 167 (1898).
-mystik. rel.-hist. av N. Söderblom bildad beteckning för den grundtyp av mystik i vilken gudsförhållandet består i ett tillstånd av försjunkande i det gudomligas oändlighet; motsatt: personlighetsmystik; jfr oändlig 1 d. Söderblom UppenbRel. 41 (1903). Ahlberg Världsåsk. 18 (1918).
-mönster. (målat, vävt osv.) mönster som fortsätter i oändlighet. Kulturen 1936, s. 241.
-perspektiv. oändligt perspektiv; perspektiv som inger en känsla av oändlighet. Böljornas oändlighetsperspektiv af blånande friskhet och kylig svalka. Levertin 23: 109 (1888). Det oändlighetsperspektiv, som beror på uppfattningen af vår värld såsom en bland tusende. Sirén DaVinci 14 (1911).
-religion. rel.-hist. jfr -mystik. Söderblom ÖversRelH 1 (1912).
-tecken. mat. jfr oändlighet a. Östergren (1934).
-trängtan. jfr -längtan. Rydberg Dikt. 2: 22 (1891).
Spoiler title