SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.): OHACKAD, p. adj. (mera tillf.) icke hackad; jfr hacka, v. 1 b, 2, 3. Ohackat talgh. HovförtärSthm 1600, s. 84. —
OHAKLAD, se ohäcklad.
OHALLAD, p. adj. (om ä. förh.) om vara: icke hallstämplad l. godkänd; jfr halla, v.2 PH 2: 1513 (1739). SPF 1839, s. 73. —
OHALTBAR, adj. [jfr t. unhaltbar; jfr äv. haltbar] (†) haltlös, värdelös. 2SAH 19: 177 (1838).
OHALTIG. (†) bärgv. som icke innehåller (erforderlig mängd av) ett visst ämne. Rinman 2: 717 (1789). JernkA 1825, 1: 214. —
OHAMRAD, p. adj. icke hamrad; jfr hamra 1. 3 st. .. ohambrade (tennfat). BoupptVäxjö 1735.
OHANDEL. [jfr t. unhandel] (†) olycklig l. misslyckad tillställning l. affär l. underhandling; jfr o- 2, handel, sbst.2 4, 9 (?). Då invecklades tillika vi i den Bremiska ohandeln (Hispania practica). Brahe Tb. 97 (c. 1660).
OHANDGRIPLIG3~020. (tillf.) bildl.: icke gripbar; jfr hand-griplig 1. (Målningens) kolorit var något till den grad ohandgripligt. Bergh Konst 142 (1898, 1908). Avledn.: ohandgriplighet, r. l. f. (tillf.) —
OHANTERLIG3~020 (ohandte´rlig Weste). (-hander- 1716. -hanter- (-dt-) 1526 osv. -ligit, n. sg. 1727)
1) (†) som man icke kan vidröra l. taga på; jfr hantera IV 1. Siälen .. är en .. osyynligh och ohandterligh warelse. Phrygius HimLif. 110 (1615).
2) svår att handskas med l. hantera l. behandla; jfr hanterlig 1. ConsEcclAboP 190 (1658). Redan börjar ryggsäcken bli ohandterligt tung. Klinckowström BlVulk. 2: 47 (1911). särsk. om redskap o. d.; jfr hanterlig 1 slutet. CAEhrensvärd Brev 2: 105 (1796).
3) om person (l. djur) l. sinne: icke foglig, bångstyrig; jfr hanterlig 2 b. LPetri Sir. 30: 8 (1561; om häst; Apokr. 1921: bångstyrig). Bönderne .. voro .. under denna riksdag mera ohandterliga, än vid den föregående. Frey 1845, s. 283. Martinson OsynlÄlsk. 257 (1943). (†) Gudh haffuer giffuit .. (de förstockade) en ohanterlighen anda, öghon ath the icke see skola, och öron ath the icke höra skola. Rom. 11: 8 (NT 1526; Luther: eynen stachlichen geyst; Vulg.: spiritum compunctionis; Bib. 1541: förbittrat; Bib. 1917: en sömnaktighetens ande).
4) (†) som icke l. blott med svårighet kan formas l. bearbetas; jfr hanterlig 3. (Leror) äro mästadelen et ohanterligit slags jord. Serenius EngÅkerm. 114 (1727). Murberg FörslSAOB (1791).
5) svår att handskas med l. använda, obekväm; jfr hanterlig 4. Fransmännens (i jämförelse med tyskarnas) fattigare och ohandterligare, men på samma gång genomskinligare och regelbundnare språk. Ydun 1870, s. 59.
6) (†) om sjukdom: svår att behandla l. bota; jfr hantera IV 4 d. Reeser Konunger vthländes .. eller råkar j ohanterligh krankheet .., då (osv.). RF 1634, § 53. Avledn.: ohanterlighet, r. l. f. särsk.
1) till 2. AHB 83: 30 (1873).
2) till 3. Högberg Utböl. 1: 92 (1912).
3) (†) till 4. Murberg FörslSAOB (1791).
4) till 5. Kleen Kvinn. 173 (1910).
OHAPENHET, f. [jfr ohappsamhet] (†) sådant som kan hända av en slump l. en olycklig tillfällighet; tillfällig olycka. L. Paulinus Gothus MonPac. 720 (1628).
OHAPPANDES (oha´ppandes Weste) l. OHAPPANDE, adv. (ohap- 16711729. ohapp- 16221853. -ande 17691791. -andes 16221853) [sv. dial. ohappande(s); sidoform till ohoppandes; efter en nt. motsvarighet bildad till mnt., nt. hapen, dialektal sidoform till hopen (se hoppas). Möjl. föreligger i senare tid delvis anslutning till happa; jfr oförhappandes] (†) helt oväntat, oförhappandes; av en slump; jfr ohoppandes, ohäpandes. Man skal haffua sina saker i acht, at .. (domedagen) icke kommer enom ohappandes vppå. Rudbeckius 2Pred. A 2 a (1622, 1637). Dalin (1853).
OHAPPAT, adv. [sv. dial. (Hälsingl.) ohappa, adv.; sannol. till en nt. motsvarighet bildad till mnt., nt. hapen, dialektal sidoform till hopen (se hoppas); se för övr. ohappandes; jfr oförhappad] (†) oförhappandes. SkrVSocLd 20: 128 (1693).
OHAPPSAMHET, r. l. f. (ohaps-) [till sv. dial. ohapp, olycka; jfr isl. úhapp] (†) = ohapenhet. (Du) har legat ute på marken med vargarne, då dig all ohapsamhet eller olycka tilhanda kom. Björner Vols. 24 (1737; isl. orig.: ohappseme).
OHARMONISK. icke harmonisk.
1) motsv. harmonisk 1. Envallsson (1802). Oharmoniska röster. Selander Wilde DGray 113 (1905).
2) motsv. harmonisk 2. (En viss översättning är) full af .. oharmoniska ordfogningar. JournSvL 1798, s. 328. En upprörd eller oharmonisk sinnesstämning. Lundegård Tit. 245 (1892). Avledn.: oharmoniskhet, r. l. f. till 1, 2. WoL 656 (1886).
OHARVAD, p. adj. icke harvad; jfr harva, v.1 Swedberg Ordab. (1722).
OHATAD, p. adj. (†) icke hatad, icke utsatt för hat o. förföljelse l. misshandel o. d. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 82 (1539). Murberg FörslSAOB (1791).
Spoiler title