SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PARALLELL par1aläl4, ngn gg 4l (paralle´l Weste; paralä´ll Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(paral- 16621892. parall- 1690 osv. -el 16621925. -ele 1798. -ell 1693 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. parallel, fr. parallèle; av lat. parallelus, av gr. παράλληλος, till παρά, bredvid (se PARA-), o. ἀλλήλων, varandra, till ἄλλος, en annan, motsv. lat. alius (jfr ALIAS, ALIENERA)]
1) om en linje l. yta l. ett föremål (med tanke på dess utsträckning) i förh. till en annan linje l. yta osv.: som löper l. sträcker sig vid sidan om en viss annan linje l. yta osv. o. därvid ständigt befinner sig på samma avstånd från denna (så att de båda linjerna osv. l. deras tänkta förlängningar aldrig träffas), löpande jämsides (med ngt), jämlöpande. Draga två parallella linjer. Vägen går parallellt med floden. De båda gatorna äro parallella. Rudbeck Bref 5 (1662). At contras[c]arpen drages Paralelt medh Defence-Linien. Carl xii Bref 436 (1695). Tvenne plan sägas vara parallella, om deras skärningslinje faller på oändligt avstånd. Larson Stereom. 6 (1908). På innersidan av stolpen löpte parallellt tvenne längsgående lister. Trenter Lek 23 (1950). — särsk. (förr) mil. om slagordning: som utmärktes därav att hela fronten på en gång ryckte an mot fienden; jfr 3. Anfall i paralel ordning. Lefrén Förel. 1: 277 (1818). Sylvan Vial 2: 252 (1863).
2) (†) som är i jämnhöjd (med ngt). Skepp, som liggja djupt i vatnet vid Stockholm, upflyta i Spanska sjön paralelt med vatubrynen. Linné Diet. 2: 82 (c. 1750).
3) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 (jfr 4), betecknande en mer l. mindre genomgående, fortlöpande överensstämmelse mellan två föremål l. händelser o. d.; särsk.: som uppvisar en liknande (ofta äv. till tiden samordnad) utvecklingsgång, som bildar en fortlöpande organisatorisk l. systematisk motsvarighet till ngt, löpande jämsides med ngt, sidoordnad; stundom med tanke väsentligen på överensstämmelsen i tid o. rum. Atterbom Minn. 274 (1818). Parallela serier. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 45. (Den götiska skolan) utvecklade sig parallelt med fosforismen. Sturzen-Becker I. 1: 26 (1845, 1861). ”Utställningen Svensk sjömannagärning i allvarstid”, som öppnades förra hösten .. kommer att fortsätta parallellt med den nya utställningen. SvFl. 1941, s. 194. — särsk.
a) mus. om melodistämma l. tonart; jfr PARALLELL-RÖRELSE 2, -TONART. Mankell Lb. 120 (1835). Det gifves alltid en dur- och en moll-tonart, som hafva samma företeckning. De kallas parallela tonarter. Möller LbMus. 17 (1880). SvTMusF 1928, s. 14.
b) (numera bl. tillf.) allmännare: analog, likartad, med motsvarande läge. Under pennans lopp, hafva .. parallele tankar af goda Auctorer .. fallit mig i minnet. Liljestråle Fid. Föret. 7 (1797). Sommaren (på Gotland) är varm utan betydliga omvexlingar, hösten senare än i andra parallela provinser. VetAH 1805, s. 54. Den obefintlige sonen tillgrep han för att upprätthålla sitt rent manliga anseende inför hustrun. Av parallella skäl dolde han sin affärsställning. Moberg Rosell 166 (1932).
4) tekn. i utvidgad l. bildl. anv. av 1 (jfr 3): kopplad i parallellkoppling. Moll Fys. 3: 45 (1899). BonnierKL 6: 1200 (1935).
5) (†) i utvidgad l. bildl. anv. av 2: som är i jämbredd l. paritet (med ngt), lika. Modren kan eij gifwas macht att giffta sin dotter, när fader lefwer, ty att modren är med honom ægal och paralel kan eij wara rimmeligit. FörarbSvLag 1: 127 (1689). Därs. 2: 167 (1701).
Ssgr (i allm. till 1): A (Anm. Vissa av de under A anförda ssgrna kunna äv. hänföras till parallell, sbst.): (1 slutet) PARALLELL-ANFALL~02. (förr) mil. frontalanfall med samtidig framryckning längs hela frontlinjen. Tingsten AnvTakt. Bih. 7 (1887).
(3) -AVDELNING~020. om de avdelningar l. klasser som i en skola uppkomma vid delning av en klass (l. elevgrupp på samma ålders- l. utvecklingsstadium o. d.) i två l. flera avdelningar. PedT 1867, s. 219. —
-AXIOM(ET). mat., geom. axiomet att genom en given punkt endast en linje kan dragas parallellt med en given linje. PedT 1892, s. 356.
(3) -BERÄTTELSE. i sht litt.-hist. om berättelser med samma l. likartat innehåll. SD(L) 1904, nr 96, s. 5. —
-BÄLG. [jfr d. parallelbælg] orgelb. orgelbälg i vilken det övre bälgbordet rör sig parallellt med det undre. Drake Töpfer 10 (1850).
-CIRKEL. [jfr d. parallelcirkel, nor. parallellcirkel]
1) geod. cirkel som tänkes dragen på jordytan l. är dragen på en jordglob o. d. parallellt med ekvatorn. Rosenfeldt Nav. 16 (1693). Timberg Meteor. 2 (1908).
2) astr. om cirklar som tänkas dragna på himlavalvet l. äro dragna på en himmelsglob parallellt med varandra l. med himmelsekvatorn l. ekliptikan l. horisonten. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 73.
3) (†) om instrument för uppdragande av parallella linjer; jfr cirkel II 1. BoupptSthm 15/6 1668 (bet. icke fullt säker).
-DAL. geogr. dal som sträcker sig parallellt med en annan dal. Palmblad LbGeogr. 23 (1835).
-DAMM, r. l. m. tekn. regleringsdamm byggd parallellt med en flod. 2NF 5: 1221 (1906).
-DIKE. lant. om (täck)diken som gå parallellt med varandra. Arrhenius Jordbr. 1: 60 (1859).
(3) -DRIFT. [jfr t. parallelbetrieb] tekn. förhållandet att två l. flera elektriska maskiner, transformatorer, kraftvärk o. d. äro parallellkopplade under driften. FörslElektrOrdl. (1931).
-DRUM. (†) bärgv. om drummer som gå parallellt. Rinman 1: 449 (1788).
(3) -FALL. [jfr t. parallelfall] parallellt l. motsvarande l. analogt l. likartat fall (se fall XII 4). SvD(A) 1919, nr 243, s. 9.
(3) -FENOMEN. jfr -fall. Vannérus Metaf. 328 (1914).
-FLOD. geogr. om floder som flyta parallellt. Palmblad LbGeogr. 51 (1835).
(3) -FÖRETEELSE ~00200 l. ~20100. Rydberg Varia 87 (1894).
-FÖRFLYTTNING. (i fackspr.) translation; jfr -rörelse 1. 2NF 26: 139 (1917). Ekman Mek. 191 (1919).
-FÖRFÖLJNING. mil. förföljning som sker längs vägar som äro parallella med fiendens återtågsvägar. KrigVAT 1921, s. 199.
(3) -FÖRSÖK. (i fackspr.) om försök som utföras parallellt med varandra. UtsädT 1893, s. 58. —
-GATA. gata som går parallellt med en annan gata. Höjer Sv. 3: 256 (1883).
(3) -GRAMMATIK. språkv. grammatik i vilken flera språk behandlas parallellt. Frey 1848, s. 42.
(3) -GRUPP. särsk.
a) om försöksgrupp vid parallellförsök. LAHT 1911, s. 473.
b) om parallellavdelning i en skola. SFS 1942, s. 1938. —
-GÅNG; pl. -ar. särsk. bärgv. om parallella malmgångar; jfr -malm, -drum. HC11H 12: 142 (1697). Rinman (1789).
-GÅRD. [jfr d. parallelgård] etnogr. gård som består av två längor som ligga parallellt. FoF 1925, 1: 14. —
-HAMMARE. [jfr d. parallelhammer] tekn. maskinhammare vars hammare vid arbete har parallellrörelse. 2UB 6: 101 (1904).
(3) -HANDLING. litt.-hist. (bi)handling i ett drama som löper parallellt med huvudhandlingen. Sylwan (o. Bing) 1: 256 (1910).
-KASEMATT. (förr) fortif. kasematt vars ena vederlagsmur samtidigt utgjorde den yttre omfattningsmuren. KrigVAT 1858, s. 75. —
-KEDJA, r. l. f.
1) (förr) geod. till 1; vid triangelmätning: triangelkedja som sträckte sig i öst-västlig riktning (parallellt med ekvatorn); motsatt: meridiankedja. KrigVAH 1842, s. 183. Därs. 1889, s. 158.
2) [jfr d. parallelkæde, nor. parallellkjede] geogr. till 1; dels om bärgskedjor som gå parallellt, dels om bärgskedja med öst-västlig huvudriktning; motsatt: meridiankedja. Palmblad LbGeogr. 38 (1835). 2NF 2: 1416 (1904).
3) till 3, om orsaks- l. händelsekedja som löper parallellt med l. bildar en parallell till en annan orsaks- l. händelsekedja. Rydberg Varia 14 (1888, 1894). Backman MännRas. 308 (1935).
(3) -KLASS. [jfr t. parallelklasse] jfr -avdelning. Frey 1841, s. 232.
(1, 3) -KOLUMN. om en kolumn som löper parallellt med en annan kolumn. Scherping Nyck. 44 (1730, 1754).
(4) -KOPPLA, -ing. [jfr nor. parallellkoble] tekn. koppla samman (olika delar l. maskiner) så att de l. vissa delar av dem komma att löpa parallellt l. att de värka samtidigt o. gemensamt; särsk. (el.-tekn.): koppla (två l. flera enheter, t. ex. lindningar l. maskiner) i en elektrisk strömkrets så att strömmen delas upp i två l. flera strömbanor, som schematiskt kunna betecknas med parallella linjer; motsatt: seriekoppla; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. TT 1892, s. 189. Parallellkopplade motorer. TT 1940, Elektr. s. 149. —
-KRETS. [jfr d. parallelkreds, t. parallelkreis] (numera föga br.) geod. = -cirkel 1. Palmblad LbGeogr. 11 (1835). Hedin Pol 2: 9 (1911).
(3) -KURS. i skola; jfr -avdelning, -klass, ävensom kurs 7. Cannelin (1921). ÅbSvUndH 63: 165 (1942).
-LINDNING. el.-tekn. i likströmsmaskin: lindning med ett antal parallella strömbanor som är lika med antalet poler (l. utgör en multipel därav); jfr sling-lindning. 2NF 7: 261 (1907).
-LINJAL. [jfr t. parallellineal, eng. parallel ruler] i sht sjöt. ett (förr använt) instrument med vars hjälp parallella linjer uppdrogos vid utläggandet av kurser i sjökortet. Mört Weidler 50 (1727).
-LINJE. [jfr t. parallellinie]
1) (numera bl. tillf.) parallell linje. Grundell AnlArtill. 2: 12 (c. 1695). TT 1882, s. 134.
2) (†) = -cirkel 1. Rosenfeldt Nav. 17 (1693). VetAH 1817, s. 162. —
-LODNING. sjöt. lodning utefter parallella linjer. TSjöv. 1905, s. 500. —
-LÖPANDE, p. adj. (äv. parallellt-) [jfr t. parallellaufend] Två parallellöpande bärgskedjor. Östergren (1934).
-MALM. bärgv. om parallella malmådror; jfr malm II 2. JernkA 1898, s. 136. Därs. 1906, s. 290. —
-METOD, sbst.2 (sbst.1 se parallell, sbst. ssgr). (förr) lantmät. vid kartläggning brukad mätningsmetod, med användande av parallella bas- l. huvudlinjer; motsatt: diagonal- o. triangelmetod. Alreik Landtm. 170 (1843).
(4) -MOTSTÅND~02 l. ~20. el.-tekn. motstånd kopplat parallellt med viss strömbana; jfr shunt-motstånd. TT 1900, M. s. 115.
(3) -MYNTFOT~02, äv. ~20. (i fackspr.) förhållandet att två myntmetaller användas jämte varandra, utan att deras inbördes värderelation är lagligen fastställd, dubbel myntfot. 2NF 19: 60 (1913).
-NERVIG. [jfr t. parallelnervig] bot. om blad: vars nerver gå (så gott som) parallellt från basen till spetsen (utan förgreningar). 2NF 20: 445 (1913).
-NITNING. [jfr t. parallelnietung] tekn. kedjenitning. TT 1892, s. 125. —
-PERSPEKTIV. [jfr t. parallelperspektive] (i fackspr.) vid projektionsritning: perspektiv som erhålles, då projektionscentrum ligger på oändligt avstånd från bildplanet (varvid synlinjerna bli parallella med varandra); jfr -projektion. SFS 1906, nr 10, s. 43. —
-POSTULAT(ET). mat., geom. = -axiom(et). SvUppslB (1934).
-PROJEKTION. (i fackspr.) vid projektionsritning: projektion som erhålles, då projektionsstrålarna gå parallellt med varandra; jfr -perspektiv. 2NF 16: 663 (1911).
-RÄFFLA, r. l. f. artill. räffla (i kanonrör) med parallella kanter (konstant bredd); motsatt: kil-, progressivräffla. UB 6: 62 (1874).
-RÖRELSE. [jfr t. parallelbewegung, eng. parallel motion]
1) till 1: rörelse som sker parallellt med annan rörelse l. med ngt; särsk. (i fackspr.) om en rörelse av ett föremål (en stel kropp) varvid alla smådelarna (partiklarna) i kroppen få lika stora o. lika riktade förflyttningar, translationsrörelse, translatorisk rörelse. Saxar med parallelrörelse. UB 6: 23 (1874). Ekman Mek. 199 (1919).
2) mus. till 3 a: stämföring varvid två l. flera stämmor fortskrida i samma riktning (samtliga stigande resp. samtliga fallande) parallellt med varandra, ”motus rectus”; motsatt: motrörelse, sidorörelse. KonvLex. (1863). Fröberg Harm. 196 (1878).
(3) -SAGA. i sht litt.-hist. om sagor med samma l. likartat motiv. —
-SAX. [jfr d. parallelsaks] tekn. sax vars rörliga skär vid arbete har parallellrörelse. UB 6: 170 (1874).
-SIDIG. om figur l. föremål: vars motstående sidor äro parallella. Ekman NorrlJakt 375 (1910).
-SKRUVSTYCKE~020. [jfr t. parallelschraubstock, eng. parallel vice, fr. étau parallèle] tekn. skruvstycke vars rörliga käft har parallellrörelse. TT 1876, s. 186. —
-SKRUVSTÄD~02, äv. ~20. tekn. jfr -skruvstycke. Zidbäck (1890).
-SKRUVTVING~02, äv. ~20. tekn. jfr -skruvstycke. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 121. —
-SKÄRM. järnv. om snöskärmar som uppställas parallellt med järnvägsspåret. SJ 2: 315 (1906).
(1 slutet) -SLAG. (förr) krigshist. slag i vilket hela fronten i lång sammanhängande linje på en gång ryckte an mot fienden. KrigVAT 1921, s. 231. Almquist VärldH 6: 444 (1929).
(3) -SPRÅK. i sht teol. om bibelspråk som ha samma l. likartat innehåll l. liknande lydelse; jfr -ställe. Rydén Pontoppidan 271 (1766). Linder Tid. 217 (1924).
-STAG. tekn. på automobil: stag som förbinder de hävarmar på axelfästena vilka ha till uppgift att inställa framhjulen parallellt med varandra. Nerén (1930).
-STRECK. om parallella streck; särsk. (äv. i sg.) om par av parallella streck (använt vid understrykning o. d.). —
-STRECKA, -ning. förse (särsk. understryka) med (två, ngn gg flera) parallella streck; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Cornell NorrlKyrklK 133 (1918).
(1 slutet) -STRID, r. dels (förr, krigshist.) om strid som hade formen av ett parallellslag, dels (mil.) om parallellförföljning. Tingsten AnvTakt. Bih. 2 (1887). VFl. 1919, s. 93.
(3) -STROF. litt.-hist. om strofer som ha liknande l. samma lydelse, t. ex. i en folkvisa; jfr parallellism 3. SvLittH 1: 181 (1918).
-STRUKTUR. [jfr nor. parallellstruktur] geol. struktur hos bärgart som utmärkes därav att bärgartens enskilda beståndsdelar äro regelmässigt ordnade i vissa plan l. utefter vissa linjer med samma riktning; jfr skiffrighet. Rothstein Byggn. 60 (1856).
-STYRNING. tekn. styrning som åstadkommer att ett föremål förflyttar sig i parallellrörelse. TT 1871, s. 365. —
-STÄLLA, -ning. (i sht i fackspr.) ställa l. ordna (ngt) så att det blir parallellt med ngt. KrigVAH 1921, s. 64.
(3) -STÄLLE. [jfr t. parallelstelle] i sht teol. om textställen (i sht i bibeln) som ha samma l. likartat innehåll l. liknande lydelse. LMil. 1: Föret. 6 (1762). SvTeolKv. 1928, s. 286. —
-TEORI(EN).
1) geom. till 1: teori som har avseende på parallella linjers egenskaper o. därav beroende satser, t. ex. satsen om summan av de tre vinklarna i en triangel. PedT 1890, s. 335.
2) filos. till 3: teori enligt vilken de själsliga o. kroppsliga företeelserna (ss. väsensskilda) uppträda parallellt, utan att kunna härledas ur l. påvärka varandra; jfr parallellism 7, identitets-hypotes(en). Rein Psyk. 2: 94 (1891).
(3 a) -TONART~02 l. ~20. [jfr t. paralleltonart] mus. om en tonart (moll- l. durtonart) i förh. till en annan tonart (durresp. molltonart) med samma förtecken. Bauck 1Musikl. 1: 36 (1864).
-TRAPETS, n. [jfr t. paralleltrapez] geom. fyrhörning vari två motstående sidor äro parallella. Rothstein Byggn. 282 (1857).
-TÅNG; pl. -tänger. tekn. tång vars rörliga käft har parallellrörelse. VerktygB 13 (1900).
(3) -UNDERVISNING~0020. pedag. undervisning i parallellavdelningar. SFS 1912, s. 642.
B (mera tillf.): PARALLELLT-LÖPANDE, se A.
Avledn.: PARALLELLISK, adj. (†) till 1: parallell. Alla paralelischa Circlar. Luth Astr. 71 (1584).
Spoiler title