SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1961  
RÄFFLA räf3la2, äv. ref3-, v.1, äv. (numera bl. ngn gg i formen riffel- rif3el~ ss. förled i ssgrna riffel-fil o. riffel-stål (i bet. 1)) RIFFLA, v., -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (numera bl. tillf., WoL 474 (1885) osv.).
Ordformer
(reffel- i ssgr 1672 (: Reffelbänch)1952 (: reffelskavare). reffl- 17291956. refl- 16221811. riffel- i ssgr 1705 (: Riffelhöflar)1932 (: riffelfil), 1946 (: riffelstål). rifl- c. 16401642. rijffl- 1564. räffel- i ssgr 1686 (: Räffeljern) osv. räffl- c. 1700 osv. räfl- 16551802)
Etymologi
[liksom d. rifle av lt. rif(f)eln, göra fåror, räffla (varav äv. t. riefeln, riffeln); jfr eng. rifle, räffla; till RIVA, v.2; formen räfflad är i åtskilliga nedan anförda användningar sannol. att fatta ss. ett p. adj. till RÄFFLA, sbst.1 — Jfr RIFFA, v.2, RÄFFLA, sbst.1, RÄFFLA, v.2]
(i sht i fackspr.) förse l. dekorera (ngt) med en räffla (se RÄFFLA, sbst.1 1) l. (vanl.) räfflor; äv.: korrugera (plåt o. d.); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): försedd l. dekorerad med räfflor (om plåt o. d. äv.: korrugerad); ss. vbalsbst. -ing äv. konkret, om (dekor i form av) räffla l. (vanl.) ett system av räfflor; jfr RILLA, v. ArkliR 1564, avd. 7. Fem stycken reflade thé-skedar. PH 12: 203 (1781). Dessa (för vissa båtar avsedda) plåtar refflas under stark pressning, d. v. s. läggas i vågformiga veck. UB 7: 351 (1874). Den typiska boerkojan, byggd af sten, med räfflad plåt till tak. Hallström Skepn. 281 (1910). Lägg kakorna på lätt smord plåt. Platta till och räffla dem med en gaffel. StKokb. 51 (1940). (En i Nordiska museet befintlig press för borddukar o. servetter) har en rik skulptural utsmyckning med refflingar och utsågade ornament. Näsström FornDSv. 2: 128 (1948). — jfr RAK-RÄFFLA o. KORDONG-, KROK-, RAK-, RAND-, SPIRAL-, TVÄR-RÄFFLAD m. fl. samt OPTIK-RÄFFLING. — särsk.
a) med avs. på (lopp i) eldvapen; jfr RÄFFLA, sbst.1 1 a. Skal en Böszemakare (som mästerprov) giöra .. en Sexkant Pijpa, han skal och sielf smidan Reflan och reen giöran. Stiernman Com. 1: 796 (1622). 1 Reflat Bössa. OrdnLilleTull. 1638, 1: B 4 a. SvFl. 1939, s. 76. — jfr HÖGER-, ROSEN-, VÄNSTER-RÄFFLAD m. fl.
b) (förr) byggn. med avs. på bräda i yttertak; jfr RÄFFLA, sbst.1 1 b. Till takets lagande öfver Academiæ trappan tages medel af fisco Rectoris (dvs. rektors kassa), sättes dubbla bräder uppå, hvilcka skola väl refflas. ConsAcAboP 12: 376 (1729). Rothstein Byggn. 541 (1859).
c) i sht byggn. o. konst. med avs. på pelare o. d.; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): kannelerad; jfr RÄFFLA, sbst.1 1 c. En stor, skiön solide och räfflad column af pario marmore (dvs. parisk marmor). SvBrIt. 1: 44 (c. 1700). Kolonnernas prydnad var enkel; skaften räfflades (med 16 till 24 ränder). Bagge Wendt 97 (1835). De refflade pilastrarna mellan .. (de sammanbyggda bokhyllorna) kunde öppnas som dörrar. Siwertz JoDr. 24 (1928).
d) geol. med avs. på bärggrund o. d.; dels med saksubj. betecknande istäcke l. sten o. d., dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), dels ss. vbalsbst. -ing; jfr RÄFFLA, sbst.1 1 e. Det var en redan af äldre bergsmän gjord observation, att de större bergshällarne ofta befunnos räfflade. SKN 1845, s. 28. Bergytor med ända från istiden bevarad reffling. Högbom Norrl. 98 (1906). Inlandsisen har slipat och räfflat berggrunden (i Norge). 2NF 19: 1384 (1913). Kalkskivorna har refflats .. av isen. Johnsson GlacialmorfSt. 41 (1956). — jfr IS-RÄFFLAD.
e) (†) (i syfte att få kåda att flyta ut) skära upp en l. flera rännor i barken på (växande träd). Grankådan samles artigt i Norrige där-med, at trädet räflas genom barken in-til bohlen krok-vis, om vår-tiden; då Kådan sedan utflyter. CvLinné hos Hiorter Alm. 32 (1744); jfr Trozelius Rosensten 153 (1752, 1771).
f) i fråga om mönster som uppkommer vid vävning.
α) [jfr motsv. anv. av d. riflet] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), om tyg(mönster): randig till följd av att vissa partier äro högre o. andra lägre, ripsartad. UB 6: 435 (1874).
β) ss. vbalsbst. -ing konkret, om ränder på ett tygs yta till följd av att vissa partier (kallade ribbor l. åsar) äro högre o. andra lägre; jfr RÄFFLA, sbst.1 2 c. Låter man .. varpändarna falla öfver två inslagsändar, som förenas i en särskild stad eller kantlist, eller hvarje inslagsända falla öfver två nära stående varpändar .. uppkommer i förra fallet refflingen (det s. k. cannelé eller carolé) på varpen, i det senare på inslagen. UB 6: 435 (1874).
g) i sht zool. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), om kroppsdel hos djur l. hos människa: försedd med räfflor, fårad; förr äv. i utvidgad anv., i uttr. räfflad med så l. så många strimmor, försedd med så l. så många strimmor; jfr RÄFFLA, sbst.1 1 f. Allahanda dubla och enkla, släta eller reflade, örlöse eller långörige petrificerade Oster- och Musselskal. Bromell Berg. 48 (1730). Ödla med rund lång stjärt, femfingrade fötter och ryggen med otta strimor räfflad. Linné MusReg. 47 (1754; lat. texten: lineis longitudinalibus octo striato). Framtänderna ofvan hos de yngre (grävlingarna äro) räfflade. Nilsson Fauna 1: 182 (1847). Han hade högröd, refflad panna. Carlsson ÄlvTimm. 71 (1949).
h) bot. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), om växtdel: försedd med räfflor, strimmig, fårad; jfr RÄFFLA, sbst.1 1 g. Stielken (hos en art av släktet Scorzonera Lin. var) quarters lång, rak, räflad (striatus). Linné Öl. 37 (1745). Fröen (av avenboken) äro små, platta, trubbigt ovala och refflade kärnor. Ström Skogsh. 77 (1830). Typiskt för den ringlösa flugsvampen är .. hattens räfflade eller fårade kant. Cortin SvampHb. 32 (1937).
i) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), om krage: veckad; jfr PIPA, v.2 2. Raflade Kragar. GbgMag. 1759, s. 33 (sannol. tryckfel för räflade).
j) (i fackspr.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), i uttr. räfflat arbete, utförande l. dekor som kännetecknas av räfflor. 1. Silfvermiölckkanna med refflat arbete ock grepe. ÅgerupArk. Bouppt. 1749. (Sv.) Räffladt arbete, (t.) kehlichte Arbeit. Lind (1749).
k) i uttr. optisk räffling, se OPTISK 2.
l) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr g).
α) om vind: krusa (vattenyta); äv. refl., om vattenyta: krusa sig, gå i vågor; jfr RÄFFLIG slutet. I djupa, breda fåror refflade sig hafvet. Andersson Verldsoms. 1: 11 (1853). En hård sydostvind .. refflar sundets yta. TurÅ 1909, s. 60.
β) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): som är försedd med långsträckta fördjupningar l. med långsträckta mellanrum mellan upphöjda l. utskjutande partier; äv. i förb. med bestämning inledd av prep. av, betecknande det som bildar fördjupningar l. (tillf.) det som bildar upphöjningar l. ngt utskjutande. Den gula sandstenen i de af otaliga nischer, småspiror och fönsterbågar refflade murytorna flammar upp som guld i aftonskenet. Steffen BrittStröft. 44 (1895). Den ena jätteryggen höjer sig bakom den andra, kantig och hvass och refflad af djupa, tvärgående raviner. Melander Långtur 38 (1896). (Gravtornen) verka i landskapet som stora käglor, ibland äro de runda och släta, ibland vertikalt refflade, antingen därigenom att grundplanen givits formen av en månguddad stjärna eller därigenom att knippen av till varandra tätt anslutna pelare ställts runt fasaderna. Munthe IslamK 143 (1929).
Anm. 1:o I ett par språkprov, där taket i Valhall säges vara räfflat av l. med spjutskaft, beror ordets anv. sannol. på missuppfattning av (l. möjl. urspr. tryckfel för) det av Afzelius SæmE 39 (1818) använda uttr. tak af spjutskaft räfftadt (se RÄFTAD). Den rymliga, guldstrålande salen Valhall, der taket är af spjutskaft räffladt. Strinnholm Hist. 1: 175 (1834). Taket var reffladt med spjutskaft. Holmberg Nordb. 575 (1854). 2:o I nedan anförda språkprov är ordet räfla (med bet.: skrapa l. raspa) möjl. felaktigt för rafla, raffla (se RAFFLA, v.2 1) l. återger en dialektal sidoform till d. o. [jfr sv. dial. räffel (med öppet ä), grovhyvla]. Hästar, som få hårdt bröd at äta, behöfver man icke låta räfla i munnen, at rensa bårt taggarna, som eljest merendels en gång om året växa på tand-köttet. VetAH 1753, s. 290.
Ssgr (Anm. Nedan under A anförda ssgr kunna äv. hänföras till räffla, sbst.1): A: RÄFFEL-BÄNK. (förr) bänk (se d. o. V) försedd med anordningar för att åstadkomma räfflor i ett arbetsstycke; särsk. till a, om bänk försedd med anordningar för att åstadkomma räfflor i eldvapens lopp. BoupptSthm 30/8 1672. Scheutz Bleckarb. 69 (1849). JBratt hos Holmberg Artill. 3: Bih. 57 (1882; för räffling av kanons lopp).
-FIL, r. l. m. l. f. [jfr d. riffelfil, t. riffelfeile] tekn. fil avsedd för filning av räfflor (o. andra fördjupningar); jfr räffla, sbst.1 4. Almroth Karmarsch 315 (1839).
-FORM; pl. -ar.
1) glasfabr. vid glasblåsning använd form som är så beskaffad att en post som hålles nedsänkt däri under blåsningen får en av räfflor bestående dekor. Seitz Glas. 90, 133 (1933).
2) (†) till a: redskap för formande av räfflorna i ett eldvapens lopp. HVendell i Landsm. II. 3: 86 (1887). Dens. OrdbÖstsvDial. 137 (1904).
-HYVEL. (numera knappast br.) hyvel för åstadkommande av räfflor, spårhyvel. Grundell UnderrArtill. 221 (1705; bland timmermansvärktyg). Cannelin (1939).
-HYVEL-JÄRN. (numera knappast br.) hyveljärn till en ”räffelhyvel”. Ambrosiani DokumPprsbr. 194 (i handl. fr. 1788).
-JÄRN. [jfr t. riffeleisen (i bet. b)] tekn. benämning på olika redskap l. maskindelar av järn, avsedda att åstadkomma räfflor l. att bearbeta räfflor med; särsk.
b) = -fil. Uggla Sjölex. 856 (1876).
c) till a, i räffelmaskin: skärvärktyg varmed räfflorna i ett eldvapens lopp utskäras; jfr -stål 2. JernkA 1861, s. 201.
(a) -LINJAL. tekn. redskap utefter vilket de värktyg föras varmed räfflor utskäras i loppet på en kanon. TSjöv. 1890, s. 60.
-MASKIN. [jfr t. riffelmaschine] tekn. maskin för åstadkommande av räfflor; särsk. till a: maskin för åstadkommande av räfflor i eldvapens lopp; jfr räfflings-maskin. JernkA 1820, s. 241. JBratt hos Holmberg Artill. 3: Bih. 57 (1882; i fråga om kanon).
-PUNS. tekn. puns (se puns, sbst.3 2) använd för att åstadkomma räfflor. Almroth Karmarsch 407 (1839).
-RASP, r. l. m. [jfr t. riffelraspel] tekn. jfr -fil. Eneberg Karmarsch 1: 140 (1858).
(a) -SAX. (förr) för framställning av räfflor i bösspipor använt redskap bestående av en järnten som i ena ändan var kluven i två eller fyra ss. filar utformade delar. Levander DalBondek. 2: 96 (1944).
-SKAVARE, r. l. m. (i fackspr.) guldsmedsvärktyg varmed räfflor åstadkommas gm skavning. TNCPubl. 16: 86 (1949).
-STOL. (förr) = -bänk. UB 6: 103 (1874).
-STÅL. tekn.
1) (riffel-) [av t. riffelstahl] (knappast br.) stålsort lämpad för värktyg avsedda för slätsvarvning o. räffling av hårt gods. SvTeknOrdb. (1946).
2) till a, i räffelmaskin: (av räffelstången fört) skärvärktyg av stål varmed räfflorna i ett eldvapens lopp utskäras; jfr -järn c. JBratt hos Holmberg Artill. 3: Bih. 57 (1882).
(a) -STÅNG. tekn. i räffelmaskin: stång som för räffelstålet genom eldvapens lopp o. reglerar räfflornas vridning. JBratt hos Holmberg Artill. 3: Bih. 57 (1882).
-TRÄ. [sv. dial. räffleträ; jfr d. rifletræ, t. riffelholz] (i fackspr.) sadelmakarvärktyg varmed man gm gnidning åstadkommer räfflor i läder l. skinn. Kanterna (på sadelkåpan) avtagas med kantjärn, en bred reffel anbringas med reffelträt (osv.). Form 1934, s. 184.
-VÄRK, n. (†) = -maskin. Polhem Test, 117 (1761).
B: RÄFFLINGS-MASKIN. tekn. = räffel-maskin. Schulthess (1885).
-METOD. (i fackspr.) I slutet av 1600-talet uppfanns en annan räfflingsmetod, enligt vilken myntet i ett s. k. letterverk pressades mot stålkanter, som tryckte in räfflingen eller inskriptionen. Kulturen 1935, s. 92.
-VALS; pl. -ar. (i fackspr.) vals avsedd att åstadkomma räfflor. En plåt, så tunn, att den böjer sig för sin egen tyngd, bär 700 Engelska Skålpund .., sedan den paserat refflingsvalsen. JournManuf. 3: 227 (1833).
Spoiler title
Spoiler content