SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1958  
REVEL re3vel2, i vissa trakter äv. 40 (Ljudet ä med långt uttal tecknas med bokstafven e .. i (bl. a.) refvel. Svedbom SvSpr. 20 (1824); jfr Moberg Gr. 124 (1815)), förr äv. RÄVEL, sbst.2, r. l. m.; best. -veln (ÖB 125 (c. 1712) osv.) ((†) -velen Schouten Siam 4 (1675: Sand-refwelen), KKD 5: 36 (1709); -vlen Apg. 27: 17 (NT 1526: sandräflen), Ekelund Vårbris 79 (1900; i vers)); pl. -vlar; förr äv. REVLA l. RÄVLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(ref(f)la (ree-) 1557 (: mulrefflor, pl.), 17411769 (: sandreflor, pl.). revel (ree-) 1639 (: sandrefflar, pl.), 1658 (: Sandrefvel) osv. räfla 1697 (: räflor, pl.)1750 (: Sandräflors, pl.). räfvel (-ell) 1526 (: sandräflen, sg. best.) 1855)
Etymologi
[fsv. rävil (i ssgn muldrävil), sv. dial. rävel, golvbjälke lagd på jorden, tvärslå på dörr, vävbom, (sand)bank m. m., revel, list som sammanhåller hopfogade bräder, ledstång på bro; jfr d. revle, list som sammanhåller hopfogade bräder, (sand)revel, nor. revle, (sand)revel, mlt. revel, täcklist på träpanel?; sannol. till den germ. stam som ingår bl. a. i fht. ravo, m., bjälke, läkt, o. i RAFT; formen rävla torde vara en utvidgning av rävel; formerna med e sannol. beroende på anslutning till sådana ord (med besläktad bet.) som REV, sbst.5, 6, REVE (se närmare AJanzén i ANF 60: 180 ff. (1946)). — Jfr RAVEL, sbst.1, REVA, sbst.4, REVLING, sbst.1—2]
I. bjälke o. d.
1) stång l. stock l. planka som fästes vid foten av ett torvtak för att kvarhålla torven; numera bl. i ssgn MULL-REVEL. Möller (1790). Weste (1807).
2) (†) lång, smal (trädstam som användes ss.) ribba l. slana o. d. Möller (1790). Heinrich (1828).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tvärslå l. tvärträ på dörr; jfr NAR, sbst.1, REGEL, sbst.2 1. Ingången .. (till rökstugan) bestod af en låg timrad dörr, sammanhållen af tvär-träd, som fingo namn af reflar. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 170 (1868).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om var o. en av de båda längsgående trälister l. dyl. varmed de tvärgående spjälorna i en tryga l. snösko äro förenade. Den nu på Sollerön kända typen (av trygor) har spjälorna på tvären med avståndet mellan dessas revlar avpassat efter sulans bredd. Gruddbo 381 (1938).
5) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vävn. = REVE. Moberg ManKv. 20 (1933).
II. [sannol. bildl. anv. av I (se AJanzén i ANF 60: 185 f. (1946))] om långsträckt förhöjning i terrängen l. av havs- l. sjöbotten o. d. (jfr III).
1) långsträckt upphöjning i terrängen; höjdrygg; ås; utom i vissa trakter numera företrädesvis med mer l. mindre tydlig anslutning till 2; jfr 3, III. En sten och bergachtig, samt med klippor och skiär besatt Sandåås och räfvel, som sträcker sig igenom siön (Vättern) åth WisingsÖö, och kallas almenneligen Getaryggen, gåendes i Norr upp, uthi sielfva Tifveden på fasta landet. Tiselius Vätter 1: 32 (1723); jfr 2. Ås .. (dvs.) Lång Backa, hög räfvel, Sandåås. Broman Glys. 1: 30 (c. 1730). På sielfva siö-brädden (finnes) en räfvel, til 2. alnars högd, i utseende af en med sten och jord upkastad vall. Rogberg o. Ruda Smål. 140 (1770). Gamla vägen i Lillgärdet är flyttad til Kielgårds skifte, ther refveln slutar i Söder. EtnolKällskr. 2: 148 (1804). Man (ser) på bergens och höjdernas sluttningar tydliga spår av forntida vågsvall och bränningar. Man finner långa revlar och terrasser av väl rundad klappersten eller renspolad sand. Flodström Naturförh. 112 (1918). jfr: En torr grusrevel mellan myrlängorna. Boberg Varg. 70 (1934); jfr III. — jfr SAND-, STEN-REVEL. — särsk. (i vissa trakter) om sandig l. stenig, av havet spolad strandremsa (som bildar en långsträckt upphöjning). Högberg Vred. 1: 109 (1906). Därs. 378. jfr STRAND-REVEL.
2) långsträckt, smal förhöjning av havs- l. sjöbotten, rev (se REV, sbst.5); i sht om långsträckt sandbank (som går mer l. mindre parallellt med en kust l. strand), sandrevel; äv. mer l. mindre bildl. Doch komo .. (de sjöfarande) på en räffuel, och skepet stötte. Apg. 27: 41 (Bib. 1541; NT 1526: itt skäär; Bib. 1917: ett rev). Grus plägar hopkastas vid räflarna i hafvet. Linné Sk. 86 (1751). De s. k. Sandhammars Reflar bestå af 3:ne, långs efter stranden gående, smala Bankar. Klint KustÖstersjön 19 (1815). Skalden och tänkaren undveko .. mörkrets blinda skär och abstraktionens reflar. Rydqvist i 2SAH 12: 430 (1827). På deltas (dvs. Nildeltats) reflar sof en rad flamingos. Heidenstam Vallf. 75 (1888). De förrädiska reflar och sandbankar, vilka göra Skånes södra kust så vansklig för sjöfarande. Fornv. 1940, s. 6. — jfr GRUND-, SAND-, STEN-, STRAND-REVEL.
3) om (fornminnesmärke bestående av) lång sträng av stenar; i ssgn STEN-REVEL.
III. [sv. dial. rävel, revel (med grav l., oftare, akut accent), f., sankt ställe på myr, vattenpuss l. gungfly på myr, ofta i pl. rävler, revler (jfr BotN 1883, s. 216 (: Räfler; från Åsele)), om (parti med) sanka (av vatten fyllda) ställen (omgivna av gungfly) i myr(ar); sannol. utgående från pl. (best.) rävlor(na) använt ss. beteckning för sådant ställe på myr som utgöres av torrare bälten o. mellan dessa liggande sankare ställen (varvid dels sg.-formen rävel lösgjorts ur pl. o. ur sådana ssgr som rävelhål, sankt hål i (sådan) myr, rävelmyr, myr med (sådana) sanka ställen, dels betydelsen kommit att fästa sig vid de sanka ställena); i nutida fackspr. till form o. bet. anslutet till II] (dels i vissa trakter i folkligt spr., dels i fackspr.) om mer l. mindre långsträckt, högre o. torrare bälte (med ris- l. starrvegetation o. d.) i en myr l. ett kärr (motsatt: flark); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om flark mellan revlar (i ovan angivna bet.). Flarkerna eller reflarna d. v. s. de sanka starrkärr- eller starrmossbältena. BotN 1899, s. 128. Revlarna gå ofta i bågar tvärs över kärrets längdriktning .. och underlätta i hög grad passagen över sumpmarkerna. Fennia XL. 9: 7 (1919). Ymer 1942, 3—4: 164. Aronson FjärdeVäg. 87 (1950).
Ssgr: (II 2) REVEL-BAND. (mera tillf.) revel som bildar ett band (se band, sbst.1 34), bandliknande revel. I skum öfver refvelbanden / gå vågor med fräsande kam. Henning TystEld. 61 (1909).
-BILDNING. (i sht i fackspr.) särsk. abstr.
1) till II 2. Ett klassiskt exempel på revelbildning ha vi utanför Jyllands västkust. SvGeogrÅb. 1934, s. 42.
2) till III. Karakteristiska för södra Lapplands tundror äro vidare flark- och revelbildning. Fennia XL. 9: 7 (1919).
(II 2) -KAM. (mera tillf.) krön på revel; jfr kam, sbst.2 4 b γ. SvGeogrÅb. 1934, s. 42.
(III) -KÄRR. (i fackspr.) jfr -myr. Ymer 1942, 3—4: 164.
(II 2) -MASK; pl. -ar. (†) borstmasken Arenicola marina Lin., som gräver gångar i strandsand (särsk. i sandbankar på grunt vatten), sandmask. LAHT 1885, s. 198.
(III) -MYR. [sv. dial. rävelmyr] (dels i vissa trakter i folkligt spr., dels i fackspr.) myr med revlar. BotN 1899, s. 128. Skogslandets väldiga revelmyrar. Selander Lappl. 133 (1948).
(III) -TUVA. (mera tillf.) tuva på revel. Rosenius SvFågl. 4: 176 (1933).
Spoiler title
Spoiler content