ROYAUTÉ rωaj1ote4 l. roaj1- l. rω1aj-, r. l. f.; best. -n l. -en; förr äv. ROYAUTET, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(rojåté 1846. royauté 1852—1932. royautet 1842)
Etymologi
[liksom t. royauté av fr. royauté, kungavärdighet, av ffr. roialté, av en avledn. av lat. regalis, kunglig (se REGAL, adj. o. sbst.4). — Jfr ROYALTY]
(numera knappast br.) kunglig värdighet l. makt; äv. konkret, om konung l. konungahus: kunglighet (se d. o. 2). Icke ens (domaren) .. får hysa någon öfvertygelse i strid med royautetens hugskott. Leijonhufvud Minnesant. 338(1842). Under den tid, då jag befann mig inom den gäckade ringen, som omgaf rojåtén. Wingård Minn. 2: 104(1846). Royauténs poesi. JGRichert(1852) hos Warburg Richert 2: 345. 3NF(1932).
