SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1960  
RUTT rut4 l. ROUTE 4t l. rωt4 l. rut4 l. med fr. uttal, stundom 4t, äv. RUT 4t, sbst.3, r. l. f.; best. -en; pl. -er; äv. RUTA, sbst.5 (numera bl. i ssgn MARSCH-RUTA ~rɯ2ta), förr äv. ROUTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(rout 16991929. routa 17021755 (: marsche-routa). route 1729 osv. rut 1824 (: Marsch-rut)1949. ruta (-th-) 1702 osv. rutt 1889 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. rute, t. o. eng. route; av fr. route, av lat. rupta (elliptiskt för via rupta, röjd väg o. d.), p. pf. fem. av rumpere, bryta (jfr ROMPERA, KORRUMPERA, BANKRUTT, sbst.1, m. fl.). — Jfr ROTE, sbst.1, RYTTARE]
1) på förhand utstakad l. fastställd väg för viss tur l. resa; väg som ngn använder vid viss tur l. resa; resväg, färdväg, kurs. FinKyrkohSP 5: 226 (1699). Hr General Majoren .. (behagade) lembna mig des mening hvilken routa samma (förstärknings-)Manskap hällst skall taga. HFinlÖ 217 (1711). Han vägrade .. att ändra rutten för sina dagliga åkturer. Hildén Michajlovič När 60 (1933). Jätteisbrytaren Krassin följer Vegas route. AB(A) 1934, nr 130, s. 18. — jfr MARSCH-, RES-, TURIST-RUTT samt MARSCH-, RES-, VÄG-RUTA. — särsk.
a) närmande sig bet.: tur l. färd (längs en bestämd väg). Vi toge vår route til Hertigens Residentz af Modena. Humbla Landcr. 213 (1740). Martinson Kap 152 (1933).
b) (†) i uttr. på rutan, under färd. Akterseglet vore till areala innehållet för litet emot Falcken, hvarigenom fartyget på rutan och i sjögång risquerade dess utliggare. Tersmeden Mem. 6: 33 (1785).
2) reguljär kommunikationsförbindelse mellan två l. flera platser längs en bestämd väg, (trafik)linje. KrigVAH 1882, s. 183. Det första förslaget att anordna en bestämd och säker route över Atlanten. VFl. 1920, s. 9. Seglingar på routen Nordamerika—Godahoppsudden—Kina. Hägg Segel 54 (1935). USA—Leningrad route för (trafikflygbolaget) SAL. AB 1956, nr 91, s. 5. — jfr FLYG-, FÄRJ-, LUFT-, POST-, TURIST-, ÅNGFÄRJE-RUTT m. fl.
3) på förhand uppgjord plan för en viss färd; i ssgn MARSCH-RUTA.
Ssgr: (2) RUTT- l. ROUTE-, äv. RUT-BIL. [jfr dan. o. nor. rutebil] (föga br.) automobil som går i linjetrafik. Munsterhjelm Rävjakt. 166 (1923: Rutebilen; uppl. 1947: Ruttbilen). SvD(B) 1927, nr 206, s. 3.
(2) -FART. [jfr dan. o. nor. rutefart] (föga br.) linjefart, linjetrafik. Aftontidn. 1919, nr 206, s. 1.
(1) -KARTA, r. l. f. [jfr d. rutekort, nor. rutekart] (i fackspr.) karta utvisande den vid en viss färd använda resvägen l. de användbara, allmänna färdvägarna inom ett område. Andersson Drak. 360 (1926).
(1) -KARTERA, -ing. (i fackspr.) uppgöra en ruttkarta över (ett område); äv. abs. Ymer 1931, s. 353 (abs.). Ett område, som Sven Hedin .. routekarterat. Hörner ResLop 56 (1936).
(1) -KARTLÄGGNING~020. (i fackspr.) ruttkartering. SvGeogrÅb. 1956, s. 165.
(2) -MASKIN. [jfr d. rutemaskine] flygplan som går i linjetrafik. SvD(A) 1931, nr 182, s. 18.
(2) -ÅNGARE. (föga br.) ångare som går i linjetrafik. SvD(A) 1917, nr 38, s. 3. SAOL (1950).
Spoiler title