SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SIGNET siŋne4t (sinngnét Dalin; hos LoW (1889) uppges äv. (ss. sällsynt) uttal med g; i vers — ∪ Spegel GW 158 (1685), Kolmodin Dufv. 287 (1734)), n. (G1R 1: 2 (1521; i bet. 1), UB 1: 547 (1873; i bet. 2) osv.), äv. (numera bl. i bet. 2) r. l. m. (RP 4: 143 (1634; i bet. 1), 1MinnNordM V. 3: 3 (1884; i bet. 2) osv.); best. -et resp. -en; pl. = (Weste FörslSAOB (c. 1815) osv.), äv. (ss. r. l. m. alltid, ss. n. numera mindre br.) -er (i vissa ä. språkpr. möjl. äv. att hänföra till sg. signete, G1R 1: 95 (1523; i bet. 1), Björkbom TitelblH 22 (1937; i bet. 2), Harlock (1944; i bet. 1)); äv. (i bet. 1, numera bl. ngn gg arkaiserande) SIGNETE siŋne3te2 l. 040, n.; best. -et; pl. -en (HFinlH 1: 230 (1531), Weste FörslSAOB (c. 1815)), förr möjl. äv. -er (se ovan) ((†) =, Rosén E14HNämnd 168 (i handl. fr. 1561), ConsAcAboP 9: 345 (1708)). Anm. De i enstaka språkpr. ss. sg. uppträdande formerna signetter o. sigenäter bero (om de icke äro att betrakta ss. skrivfel) sannol. på anslutning till den i vissa uttr. frekventa pl.-formen signeter. BtFinlH 4: 376 (1569: signett:r; rättat efter hskr.). RannsaknAntikv. I. 1: 234 (1684: Sigenäter).
Ordformer
(segneet 1626. segnet 1545. segneter, pl. 1558—1567. segnett 1567—69. segnäte 1650. sighnate 1598 (möjl. felaktigt för -äte). signater, pl. 1667 (möjl. felaktigt för -äter). signedz- i ssg 1558 (: signedz ringh). signet 1521 osv. signete (sij-) 1526 (: Signet(e)), 1540—1906. signett 1543—1681. signette 1531 (: signetten, pl.), 1541—1617. signneter, pl. 1562. signäte 1587—1698. signätt 1579. singnete 1554—1686. singneter, pl. 1523—1637. singnetz- i ssg 1708 (: singnetzringh). sinngnett 1566)
Etymologi
[fsv. sighnet, sighnete; jfr fd. signeth (d. signet), ä. d. signete, mlt. signēt, t. o. eng. signet, mlat. signetum; av ffr. segnet, signet, signette (fr. signet, bokmärke), till signe, tecken, av lat. signum, märke, tecken (se SIGNUM). — Jfr INSEGNET, SIGNAT]
1) sigill; äv.: sigillstamp; äv. mer l. mindre bildl.; jfr SEKRET, sbst.2 1. Scriffuith i Henemora palm lögerdagh vnder mit Signet. G1R 1: 2 (1521). Till ythermera wisso .. beder jag erlige oc welbijrdige män at trycke theriz segnether her neder wnder thette breffvit. VgFmT II. 6—7: 111 (1558). Rikzens gamla Klämma, eller store signet. Fornv. 1931, s. 89 (1720; i inventarium över antikvitetsarkivets samlingar). (N. Söderblom, som bearbetat en äldre dikt, har) tryckt sin generösa naturs signet på den ofullgångna diktens ännu mjuka materia. VLösen 1932, s. 151. — jfr FAMILJE-, HÄRADS-, RIKS-, STADS-SIGNET m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i t.] (i fackspr.) emblem som boktryckare l. bokförläggare sätter på sina alster, boktryckarmärke l. förlagsmärke. UB 1: 546 (1873). På signeternas konstnärliga utformning nedlades i äldre tid stor omsorg och de utgöra särskilt under 1500-talet en av titelbladets viktigaste prydnader. Björkbom TitelblH 22 (1937). — jfr BOKTRYCKAR-SIGNET m. fl.
Ssgr (till 1): A: SIGNET-KUPA. (signetes- 1640) (numera bl. tillf.) sigillkupa. Linc. Zzz 4 a (1640). —
-RING. (signet- 1746 osv. signete- 1592—1669. signetes- 1538—1668. signets- 1541—1789) fingerring vars klack är utformad så att den kan användas som sigillstamp, sigillring. VarRerV 32 (1538). —
-STICKARE. (†) sigillgravör. Möller 1: 184 (1745). NyttGam. 1798, s. 328. —
-VAX. (signete- c. 1613) (numera bl. tillf.) sigillvax. Forsius Min. 82 (c. 1613).
B (†): SIGNETE-RING, -VAX, se A.
C (†): SIGNETES-KUPA, -RING, se A.
D (†): SIGNETS-GRAVARE, m. [senare ssgsleden till grava, v.2] sigillgravör. Schroderus Dict. 54 (c. 1635). —
-RING, se A.
Spoiler title
Spoiler content