SPANKULERA spaŋ1kule4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SPANSKULERA span1skule4ra osv., v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(spank- 1835 osv. spansk- 1906—1907)
Etymologi
[sv. dial. spankulera, äv. spanskulera; jfr d. spankulere; till det v. som föreligger i sv. dial. spanka, d. spanke, båda: gå med styva ben o. d. (avledn. av det v. som föreligger i SPANA, v.1), under påverkan av SPEKULERA (l. andra v. med samma ordslut); formen spanskulera beror sannol. på anslutning till SPANSK; jfr SPANKETERA]
(ngt vard.) utan brådska l. långsamt l. sysslolöst vandra l. gå (omkring l. hit o. dit), spatsera, promenera; äv. om djur (särsk. fågel l. katt). Man (såg) hela dussinet af brinnande älskare stundligen ”spankulera” och kryssa utanför .. (en vacker flickas) fönster. AB 1835, nr 127, s. 3. Gardister och dalkullor och vanliga, uppstassade Stockholmsjungfrur i hvita, bredbrättade hattar med gummisnodd framtill för att hindra dem att blåsa af spankulerade arm i arm. Sandberg GHusH 40 (1897). (Ett av talgoxens läten) anlitas .. då något förargligt .. tilldrager sig: att en katt onödigt länge går där och spankulerar (osv.). Gellerstedt Hult 66 (1906). Den vackra majdag, jag var ute och spanskulerade i dessa villebrådsfattiga ängder. Ericson Fågelkås. 2: 74 (1907). Den lätthet med vilken hr halvmiljontjuven Sjögren i olovliga ärenden spankulerade ut och in i diverse hus och lägenheter i Stockholm har kommit uppmärksamheten att riktas på hur dåligt ställt det är i huvudstaden på många håll med husens bevakning. SvD(A) 1932, nr 2, s. 3. Gustaf-Janson Oskuld. 62 (1968). — jfr UT-SPANKULERA. — särsk. bildl., om solen l. månen. Månen var ute och spankulerade och försilvrade både hav och skär, torkhängda segel, ändar och tampar. Lieberath FriluftP 191 (1921). OoB 1963, s. 367 (om solen).
