SUSPENSIV sus1pensi4v l. sys- l. -paŋ-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(sus- 1844 osv. sys- 1889)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. suspensiv, t. suspensiv, eng. suspensive, fr. suspensif; ytterst av mlat. suspensivus, av p. pf.-stammen i suspendere (se SUSPENDERA)]
uppskjutande; som medför uppskov l. hinder för ngts verkställighet; särsk. dels i uttr. suspensivt veto, rätt till uppskjutande av beslut för viss tid, rätt att för viss tid hindra ett besluts verkställighet, dels (jur.) i uttr. suspensivt villkor, vid fastighetsköp: villkor som håller äganderättens övergång svävande l. uppskjuter äganderättsövergången. Suspensift kallas ett vilkor, när rättsförhållandets Början skall bero af en händelse, Resolutift åter när dess Slut skall deraf bero. Schrevelius CivR 1: 125 (1844). (Utskottet) .. ansåg konungen i vanliga lagfrågor endast böra ha suspensivt veto. Warburg Richert 1: 263 (1905). (Amerikas president har) i lagstiftningsfrågor suspensivt veto. 3NF 1: 805 (1923). I fall då suspensivt villkor uppställts i ett köpeavtal rörande fast egendom anses enligt den vedertagna uppfattningen köparen hava förvärvat villkorlig äganderätt till egendomen redan vid tidpunkten för avtalets upprättande. 1NJA 1955, s. 462.
