SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VOMITIV vom1iti4v, n.; best. -et; pl. = (Braun Carol. 32 (1844) osv.) ((†) -er UHiärne Suurbr. 46 (1679), SAOL (1923)).
Ordformer
(vomatiff 1675. vomitiv (-ve) 1679 osv. womitiff 1578)
Etymologi
[av fr. vomitif (f. -ive), adj. o. sbst., till lat. vomitus, kräkning, till vomere (se VOMERA)]
(numera bl. ngn gg) kräkmedel. Är menniskian förstoppat, tå skal hon åderlåtas, och sedhan giffuas itt womitiff thet hon måtte kasta vp. BOlavi 72 b (1578). Hwad Vomitiv eller Kräkpulfwer angår, så är thet intet så aldeles at förkasta. Lindestolpe Frans. 84 (1713). Han kravlade sig upp och hängde sig framstupa över sänggaveln, stack fingrarna i halsen. Han vacklade ut i köket: mjölk står i kylen .. ett bra vomitiv om han bälgar i sig den. Arnér Verkl. 66 (1965).
Spoiler title
Spoiler content