publicerad: 2015
balans
bal·ans
[‑an´s el. ‑aŋ´s]
substantiv
~en ~er 1 jämvikt: hålla balansen; tappa balansen2 bildl.: styrkebalans; ekonomisk balans; balans i räkenskaperna – De flesta sammansättn. med balans- hör till balans 1.
| Singular | |
|---|---|
| en balans | obestämd form |
| en balans | obestämd form genitiv |
| balansen | bestämd form |
| balansens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| balanser | obestämd form |
| balansers | obestämd form genitiv |
| balanserna | bestämd form |
| balansernas | bestämd form genitiv |


