publicerad: 2015
befogenhet
be·fog·en·het
substantiv
~en ~er • rättighet; behörighet; rättmätighet: överskrida sina befogenheter
Singular | |
---|---|
en befogenhet | obestämd form |
en befogenhets | obestämd form genitiv |
befogenheten | bestämd form |
befogenhetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
befogenheter | obestämd form |
befogenheters | obestämd form genitiv |
befogenheterna | bestämd form |
befogenheternas | bestämd form genitiv |