publicerad: 2015
föröva
1för·öva
[‑ö´va]
verb
~de ~t • föröva ett brott
Finita former | |
---|---|
förövar | presens aktiv |
förövas | presens passiv |
förövade | preteritum aktiv |
förövades | preteritum passiv |
föröva | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att föröva | infinitiv aktiv |
att förövas | infinitiv passiv |
har/hade förövat | supinum aktiv |
har/hade förövats | supinum passiv |
Presens particip | |
förövande | |
Perfekt particip | |
en förövad + substantiv | |
ett förövat + substantiv | |
den/det/de förövade + substantiv |
2för|öva
[fö`r‑]
verb
~de ~t • öva i förväg
Finita former | |
---|---|
förövar | presens aktiv |
förövas | presens passiv |
förövade | preteritum aktiv |
förövades | preteritum passiv |
föröva | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att föröva | infinitiv aktiv |
att förövas | infinitiv passiv |
har/hade förövat | supinum aktiv |
har/hade förövats | supinum passiv |
Presens particip | |
förövande | |
Perfekt particip | |
en förövad + substantiv | |
ett förövat + substantiv | |
den/det/de förövade + substantiv |