publicerad: 2015
konsonant
1kon·son·ant
[‑an´t]
substantiv
~en ~er • en huvudtyp av språkljud som normalt inte själva kan bilda stavelser: vokaler och konsonanter – Alla sammansättn. med konsonant- hör till 1konsonant.
Singular | |
---|---|
en konsonant | obestämd form |
en konsonants | obestämd form genitiv |
konsonanten | bestämd form |
konsonantens | bestämd form genitiv |
Plural | |
konsonanter | obestämd form |
konsonanters | obestämd form genitiv |
konsonanterna | bestämd form |
konsonanternas | bestämd form genitiv |
2kon·son·ant
[‑an´t]
adjektiv; n. ~, ~a • ⟨mus.⟩ samklingande, samljudande: konsonanta toner
Positiv | |
---|---|
en konsonant + substantiv | |
ett konsonant + substantiv | |
den/det/de konsonanta + substantiv |