publicerad: 2015
normalitet
norm·al·itet
[‑ite´t]
substantiv
~en ~er • normalt förhållande
Singular | |
---|---|
en normalitet | obestämd form |
en normalitets | obestämd form genitiv |
normaliteten | bestämd form |
normalitetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
normaliteter | obestämd form |
normaliteters | obestämd form genitiv |
normaliteterna | bestämd form |
normaliteternas | bestämd form genitiv |