publicerad: 2015
provocera
pro·voc·era
verb
~de ~t • locka att förgå sig, utmana, reta; framkalla våld; jfr provokation
Finita former | |
---|---|
provocerar | presens aktiv |
provoceras | presens passiv |
provocerade | preteritum aktiv |
provocerades | preteritum passiv |
provocera | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att provocera | infinitiv aktiv |
att provoceras | infinitiv passiv |
har/hade provocerat | supinum aktiv |
har/hade provocerats | supinum passiv |
Presens particip | |
provocerande | |
Perfekt particip | |
en provocerad + substantiv | |
ett provocerat + substantiv | |
den/det/de provocerade + substantiv |
provocera fram
• provocera fram el. (sällan) framprovocera ngtInfinita former att provocera fram infinitiv aktiv Presens particip framprovocerande Perfekt particip en framprovocerad + substantiv ett framprovocerat + substantiv den/det/de framprovocerade + substantiv